Detta års första halvår är, enligt FN, det våldsammaste i Afghanistan sedan den USA-ledda invasionen 2001. Under första halvåret i år dödades 1 271 civila, 31 procent fler än under samma tid i fjol.I Afghanistankriget har över 2 000 utländska soldater dödats och juni 2010 blev den blodigaste månaden hittills för utländska styrkor.
Sammanlagt finns det cirka 150 000 utländska soldater i Afghanistan, däribland en svensk styrka på 500 man.
Idag står det också klart att den massiva och kostsamma truppinsatsen inte inte på något sätt lyckats lägga en grund för en utveckling mot fred. Tvärtom.
Afghanistankriget har blivit Obamas Vietnam.
Trots ständiga upptrappningar lyckas inte USA, världens starkaste militärmakt, besegra de olika illa utrustade talibanska miliserna i ett av världens fattigaste länder.
Detta trots att USA leder en styrka på nära 120 000 soldater som bekämpar uppskattningsvis 28 000 talibaner. Kostnaden för nio års krigföring uppgår hittills till ofattbara 2 180 miljarder kronor.
Den USA-ledda alliansen har hittills också misslyckats med att utplåna al Qaida, trots att al Qaida enligt USA:s nationella säkerhetsrådgivare bara har omkring 100 medlemmar som opererar i Afghanistan.
I december i fjol beslöt USA:s president Barack Obama att sända ytterligare 30 000 amerikanska soldater till Afghanistan. Målet med upptrappningen var att Helmand och Kandaharprovinserna under 2010 skulle ”pacifieras” och nyutbildade afghan- ska styrkor ta över. De amerikanska trupperna skulle sedan inleda sitt tillbakadragande nästa sommar.
Men efter sjösättningen av denna plan har våldet ökat och planens målsättningar framstår som allt mer ogenomförbara.
Oredan i den amerikanska strategin visas av att den militäre befälhava-ren i Afghanistan, Stanley McChrys- tal, fick sparken i juni i år sedan han kritiserat Obamas handlingslinje. Nu har den förre befälhavaren i Irak, David Petraeus, fått den förgiftade bägaren. Men inte heller han är enig med Obama om strategin för kriget.
Den afghanska regeringen under Hamid Karzai fortsätter att vara svag och korrumperad. Dess inflytande är i stort sett begränsat till Kabul.
Istället för de utlovade förbättringarna av levnadsförhållandena för det afghanska folket har den amerikanska imperialismens ingripande framför allt inneburit mer våld och förstörelse, i ett land som en gång hade en rik kultur och ett rikt kulturarv.
Den USA-ledda koalitionen misslyckas inte bara i Afghanistan. Insatsen har också destabiliserat Pakistan, ett land med 170 miljoner invånare, och har spritt konflikten över gränsen mellan de båda länderna. Bombningar av stamområdena i Pakistan har dödat tusentals civila, vilket har skapat stor ilska och vilja att hämnas i de berörda områdena och även i andra delar av landet.
Genom att 75 000 militära dokument har blivit offentliga tack vare en läcka har anklagelser kommit upp om att Pakistan spelar ett ”dubbelspel”, där de hjälper talibanerna mot Natotrupperna.
Amerikansk personal har anklagat den pakistanska säkerhetstjänsten ISI för att stödja självmordsattacker genomförda av Haqqaninätverket mot den indiska ambassaden i Kabul. Den förre chefen för ISI, general Hamid Gul, beskrivs i en del av de dokument som läckt ut som en aktiv organisatör av talibanernas verksamhet.
Den brittiska premiärministern David Cameron, från det konservativa partiet (Tories), anslöt sig till denna kör genom att anklaga Pakistan för att ”sitta på två stolar” när han nyligen besökte Indien.
Vita husets talesman Robert Gibbs hade redan klargjort att USA ”inte kommer och inte kan ställa ut några in blanco-checker för Pakistan” om landet inte följer USA:s linje (d v s att han hotade att minska det stora ekonomiska stöd som Pakistan får från USA).
På 1980-talet tränade och finansierade amerikanska CIA och pakistanska ISI islamistiska gerillaorga- nisationer som skulle bekämpa Sovjetunionen i Afghanistan. Detta lade, tillsammans med det saudiarabiska stödet till religiösa skolor (madrasas), grunden för talibanerna.
Men nu när den amerikanska imperialismen befinner sig i krig med talibanerna har den pakistanska militä- ren, under tryck från USA, börjat angripa talibanernas baser i Pakistan.
Samtidigt upprätthåller åtminstone en del av ISI hemliga kontakter med talibanerna och vissa andra militära nätverk och fraktioner i Afghanistan. De stödjer vissa grupper när det passar deras syften och motarbetar andra.
Syftet är att skydda handel och investeringar för ett skikt av de militära ledarna och kapitalisterna i Pakistan och att säkra ett visst inflytande sedan merparten av Natos trupper dragits tillbaka från Afghanistan.
Den brittiske journalisten Patrick Cockburn skrev nyligen att den pakistanska militära säkerhetstjänsten har ”ett starkt inflytande, om än inte full kontroll, över talibanerna.”
Trycket från den amerikanska befolkningen för ett tillbakadragande av de amerikanska trupperna från Afghanistan växer. Men för den amerikanska härskande klassen och rege- ringen är detta omöjligt utan att skada sin prestige och sina intressen i regionen.
Afghanistan har länge varit ett land av strategisk geografisk betydelse för världens imperialistiska makter, eftersom landet ligger som en länk mellan olika grupper av länder. Det är också rikt på naturtillgångar. Nya rapporter bekräftar att där finns stora tillgångar av gas, olja, guld, koppar, järn- malm och andra mineraler.
Oförmågan att hejda talibanernas återhämtning gör att talet om ”seger” som målet med kriget inte längre ingår i Natotalesmännens vokabulär. Snarare har det förstulet börjat talas om ”samtal”.
Omöjligheten i att dra sig ur Afghanistan och ersätta de egna soldaterna med en afghansk armé som kan hålla talibanerna i schack har blivit tydlig för Natos och USA:s militära ledare.
Så länge det inte har byggts upp en stark arbetar- och bonderörelse som kan stå upp mot talibanerna, kommer de troligen att kunna behålla kontrollen över många områden och samexistera i ett land som är uppdelat i in- tressesfärer mellan olika krigsherrar som baserar sin lojalitet på etnicitet och stam.
Talibanerna var under sin tid vid makten en islamistisk högerregim. Kvinnor tilläts inte att arbeta eller utbilda sig och alla oppositionspartier och fackföreningar förbjöds.
För afghanska arbetare och bönder står valet mellan de reaktionära talibanerna, de andra stam- och etniskt baserade krigsherrarna (som dominerar den afghanska marionettregeringen) eller den USA-ledda okupationen; det är tre mardrömsalternativ.
De utländska trupperna måste dras tillbaka omedelbart. Det skulle göra att det afghanska folket självt kan börja råda över sin egen fram-
tid.
Men hand i hand med kampen för ett omedelbart slut på kriget och ock-upationen går arbetet på att avskaffa kapitalismen i Afghanistan och hela regionen.
Särskilt akut är uppgiften att bygga upp oberoende organisationer för arbetare och fattiga. Sådana organisa-tioner kan agera för att förhindra mer blodsutgjutelse och bereda vägen för ett socialistiskt samhälle med demokratiska rättigheter och en anständig levnadsstandard för alla.
Judy Beishon
RS/CWI säger ▼
- Dra omedelbart bort de utländska trupperna – låt det afghanska folket bestämma över sin egen framtid.
- Allt stöd till varje strävan att bygga en afghansk kamprörelse och försvarsstyrka som kan förena massorna i en gemensam kamp mot förtryck och våld.
- För en socialistisk värld, fri från terror, exploatering och krig.
