I måndags, den 25 januari, uppgav Haitis regering att man hittills har räknat till 150 000 bekräftade dödsoffer enbart i huvudstaden Port-au-Prince och att det totala antalet döda til och med kan vara över 300 000. De skakande bilderna och rapporterna från det katastrofdrabbade Haiti har lett till en enorm vilja att ge ekonomiska bidrag till de nödlidande och visa solidaritet. I slutet av förra veckan beräknades exempelvis de svenska hjälporganisationerna ha samlat in 100 miljoner kronor.Bristen på vatten, mat och livsviktiga mediciner är fortfarande stor i Haiti, och det finns en växande irritation mot att USA har utnyttjat krisen till att ta kontroll över landet.
Några dagar efter jordbävningen var den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton i Haiti. Hon tvingade snabbt landets redan svaga regering att överlämna makten till USA och dess soldater. ”Haitis regering har delegerat verkställande makt till USA” – så beskrev Clinton den regimförändring som USA genomfört i skuggan av jordbävningskatastrofen.
Tvärtemot den bild som media förmedlat är det inte i första hand våld och upplopp som har försvårat hjälparbetet. Utan snarare att jordbävningen ägt rum i ett fattigt land utan infrastruktur, räddningstjänst (det fanns t ex bara två brandstationer i landet), sjuk- och hälsovård (72 procent saknade år 2008 tillgång till sjuk- och hälsovård) och USA:s försök att diktera villkoren.
”Det mest skandalösa är att amerikanska officerare flera gånger vägrat landningstillstånd till flygplan med mat- och medicinleveranser från exempelvis FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) och Läkare Utan Grän- ser, på grund av att man prioriterat flyg med amerikanska trupper. Trots solidariteten på gatan och det oerhörda tålamod som finns, samt den relativt lilla plundring som ägt rum, för- söker USA hävda att man måste göra detta för att undvika att situationen urartar i ett nytt Somalia (USA:s misslyckade Black Hawk Down-operation 1993). Det är inte första gången USA med hänvisning till säkerhetsläget tar kontroll över Haiti”, skrev brittiska Guardian den 21 januari.
Fortfarande, två veckor efter det förödande skalvet den 12 januari, har hjälpen svårt att nå fram till de fattigaste. ”Slumområdet Cité Soleil [Solstaden, med 300 000 invånare] förstör- des totalt vid jordbävningen, men ännu har ingen hjälp nått fram. ’För dom som har makten är vi inga offer. Vi har inga läkare, ingen mat och ing- et vatten’, citeras 29-årige Louis Jean Jaris” i brittiska Independent den 21 januari.
media har ofta getts en väldigt ensidig bild av situationen i Haiti. Få inslag har speglat solidariteten bland haitierna och försöken att mot ojäm- na odds organisera försvar mot plundring och gangsterism.
Det finns dock undantag. ”Under min sista vecka i Haiti slogs jag framför allt av att de överlevande hjälper och stöttar varandra. Invånarna håller samman, man faller inte isär”, rapporterade brittiska BBC Matthew Price den 22 januari.
I rapporteringen från New Orleans efter orkanen Katrina 2005 fanns samma inslag av elitism och rasism för att försöka skyla över Bushadministrationens och de amerikanska myndigheternas skuld till att ingen beredskap fanns och att katastrofinsatserna var helt otillräckliga. Med hänvisning till ”säkerheten” blev de drabbade områdena i USA först en militariserad zon och sedan följde en extrem nyliberal politik.
Det finns nu omkring 11 000 amerikanska soldater i och kring Haiti. Till detta ska läggas att antalet FN-soldater (United Nations Stabilization Mission in Haiti, MINUSTAH) inom kort kommer att vara över 12 000.
Den väldiga militära mobiliseringen sker inte på grund av några humanitära skäl. När har Pentagon lett en ”humanitär insats”? ”Intresset ljuger inte”, som Karl Marx förklarade.
Den militära mobiliseringen syftar till att ge USA och andra imperialistiska makter kontroll över ön och för att förhindra framtida massrevolter i Haiti, som skulle kunna bli ett nytt brohuvud för USA-kritisk radikalism i Karibien. Rädslan för de fattigas reaktion och revolt sätter sin prägel på imperialismens agerande. Ett annat skäl är att USA vill förhindra en flyktingvåg från Haiti till Miami. Inga flyktingar från Haiti får komma in i USA. ”Visum nekas, och de amerikanska myndigheterna patrullerar vattnen runt landet. Flyktinganläggningar förbereds i stället på Guantanamobasen på Kuba” (Svenska Dagbladet den 19 januari). Ett självklart krav är att haitier ska få lämna landet, att sjukvård i Väst ska öppnas för haitier o s v.
Flera gånger tidigare har USA invaderat Haiti eller genomfört en ”regimförändring”. Så sent som 1994 in- vaderade USA landet, med fullt stöd från FN som lydigt gick med på att USA:s fortsatta militära äventyr efter själva invasionen skulle ske i namnet av UNMIH (United Nations Mission in Haiti) 1994-96. Efter den delvis USA-stödda kuppen som avsatte president Aristide 2004 återkom FN-soldater till Haiti, men då under namnet MINUSTAH. Under revolten mot de höga matpriserna 2008 sköts flera demonstranter ihjäl av FN-styrkor och FN-kontor stormades av ilskna folkmassor. FN:s närvaro i Haiti har varken bidragit till minskad fattigdom el- ler säkerhet för vanliga haitier.
Haitis historia är en historia av heroisk kamp, men också av besinningslös plundring och skövling. Knappt ett träd finns kvar av det en gång skogrika Haiti, jordarna har förstörts och landet är inte längre självförsörjande på föda. Innan jordbävningen levde drygt 80 procent av befolkningen i fattigdom och tre av fyra gick utan jobb.
Slavarnas uppror i Haiti som besegrade den franska kolonialismen (Haiti blev självständigt 1804) inspire-rar än idag till kamp. När de franska kolonisatörerna till sist gav upp lämnade man efter sig ett Haiti som skövlats på rikedomar och som var sargat av flera års inbördeskrig. Efter självständigheten inledde Frankrike en ekonomisk krigsföring mot landet och Haiti tvingades 1825 betala ett gigantiskt skadestånd till de forna slavägarna – den då hisnande summan av 150 miljoner franc. (De nu fria f d slavarna fick alltså betala till förtryckarna, horribelt men sant.)
Det tog Haiti 122 år att betala detta ”skadestånd”, trots att summan minskade till 90 miljoner franc år 1938 (idag 30 miljarder kronor). När sedan Aristide år 2003, efter tryck underifrån, krävde att Frankrike skulle kompensera för denna brandskattning såg USA och Frankrike till att avsätta honom.
Idag har Haiti andra skulder på lån som använts för att påtvinga landet en nyliberal politik, totalt handlar det om en skuld på 986 miljoner dollar (7,19 miljarder kronor), enligt hjälporganisationen Oxfam. Den skulden måste omedelbart avskrivas.
I inget land fanns så många NGO:er (Non Governmental Organisation, i direkt översatt en icke statlig organisation) som i Haiti – 10 000 innan jordbävningen. Trots att vissa av dem har gjort ett bra jobb kan dessa organisationer aldrig bli en ersättning för offentlig och kostnadsfri vård och skola. Och de kan inte fungera som några ställföreträdare för fattigas egen organisering och kamp.
Bistånd och hjälp som anländer till Haiti behöver kontrolleras demokratiskt och fördelas i enlighet med behov, vilket kräver en organisering un- derifrån av massorna. Endast på så sätt kan ett återuppbyggnadsprogram på de fattigas villkor utarbetas.
Framtiden i Haiti ligger i massornas självorganisering – i demokratiska kommittér i städer, på landsbygd och flyktingläger – som i sin tur kan utgöra början till en socialistisk massrörelse i Haiti.
Per Olsson
