USA står berett att när som helst angripa Syrien med bland annat kryssningsrobotar avlossade från de amerikanska krigsfartyg som finns i Medelhavet.
Den planerade militära attacken mot Syrien är tills vidare uppskjuten, meddelade Obama i sitt tv-tal på tisdagen. Han har ingen säker majoritet bland politikerna i Washington och omröstningen i kongressen har bordlagts.Samtidigt har löften från Ryssland och regimen i Syrien om att kemiska vapen ska ställas under “internationell kontroll” för att därefter förstöras försvagat Obamas viktigaste argument för en attack.
Fredag 13 september inleder USA:s utrikesminister John Kerry ett toppmöte med sin ryske kollega Sergei Lavrov.
Helt klart är samtidigt att en attack, när den blir av, kommer att vara betydligt massivare än vad Obama och Kerry först talade om. Förberedelserna talar om minst 72 timmar med flera anfallsvågor med både Tomahwakmissiler och B2-bombplan mot fler än de ursprungliga 50 måltavlorna, för att sedan kunna förlängas. Ett hangarfartyg i Röda havet kan användas som bas för attacker. Krigshökarna inom kongressen i USA har också utverkat utökat militärt stöd till utvalda rebellstyrkor.
Obama har delvis målat in sig i ett hörn. Hans uttalade att användning av kemiska vapen var ”en röd linje” som om den passerades skulle betyda att USA ingrep militärt. Därför tvingas Washington nu också ta ställning till det rysk-syriska erbjudandet om att regimen skulle lämna ifrån sig sina kemiska vapen.
Obama sa på måndagen (den 9 september) att förslaget kunde betyda ”ett avsevärt genombrott” som han skulle överväga, utan att avblåsa de militära förberedelserna.
Men faktum är att om detta skulle få Obama att backa skulle det snarast stärka Assadregimen.
Hela den nu över tre veckor långa debatten om USA ska anfalla eller inte visar också att Washington inte ingriper av humanitära skäl. Både presidenten och kongressledamöterna agerar utifrån vad de tror stärker USA:s makt, militärt och ekonomiskt.
Kongressledamöternas tvekan reflekterar den starka opinionen i USA. Medan krigen i Afghanistan (2001) och Irak (2003) hade stöd av 82 respektive 69 procent av befolkningen är idag två tredjedelar mot även en begränsad missilattack mot Syrien. USA:s högsta militärer tvingas försäkra att det inte handlar om marktrupper.
Det finns en utbredd oro över att USA på nytt ska dras in i ett långvarigt och kostsamt krig. Det finns också en misstro mot att de bevis som sägs finnas om att regimen i Syrien använt kemiska vapen inte har publicerats. Samma invändningar finns inom EU, vars utrikesministrar har deklarerat att man inte kommer att stödja en attack som saknar FN-stöd. Även Frankrikes president Hollande ska nu invänta FN-inspektörernas rapport.
Höga militärer i USA har kritiserat förberedelserna, till exempel att det är oklart vilken målsättning en attack skulle ha. Det finns också en osäkerhet om att kriget kan spridas, exempelvis genom vedergällning från Iran eller Hizbollah i Libanon.
Samtidigt har Obama att försvara sin militära prestige och får svårt att backa från uttalanden om att det måste bli en attack. Det handlar också om att varna de styrande i Iran.
Obama behöver kongressens stöd, när han nu har begärt det. De omröstningar som skulle ha inletts på onsdag den 11 september och avslutas den kommande helgen har nu skjutits upp för att presidenten ska försöka säkra en majoritet.
Kriget i Syrien har nu pågått i 2,5 år, med 150 000 döda och miljontals på flykt. En stor global opinion vill få stopp på det extrema lidandet.
Debatten hur det ska gå till är både förvirrad och het. Inom vänstern internationellt och i Sverige finns både strömningar som stödjer Assad och oppositionella som ger stöd till USA, vilket märktes under demonstrationerna mot Obamas besök i Sverige.
De som stödjer Syriens Assad använder argumentet att hans regim står emot USA, Israel, Saudiarabien med flera. Men sanningen är att Assadregimen är en brutal diktatur som i olika omgångar har gjort uppgörelser med både USA och Israel. Det är också en regim som fört en nyliberal ekonomisk politik som har drabbat befolkningen. Idag har Assad stöd av diktaturen Iran och den alltmer auktoritära Putinregimen i Ryssland.
Men att störta en diktatur är inte en uppgift för USA-imperialismen eller väpnade styrkor med otydliga program eller till och med diktatorisk inriktning.
Protesterna i Syrien 2011 började med demonstrationer i städerna, med sociala krav och krav på demokratiska rättigheter. Krav och paroller som idag motarbetas både av regimen och av de allt mer jihaddominerade rebellstyrkorna. Kriget i Syrien har till stor del urartat till etniska rensningar och religiöst-sekteristiska dåd.
USA:s flera månader långa bombkampanj mot Serbien 1999 fällde inte Milosevic – men det gjorde den masskamp på gator och arbetsplatser som inleddes av studenternas protester.
Det finns inga genvägar till fred – vare sig via stöd till regimen eller stöd till USA.
Den vänster som söker efter militärt stöd utifrån följer en stalinistisk tradition, t ex har de tidigare gett okritiskt stöd till Hizbollah eller Hamas.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och CWI, den internationella socialistiska rörelse som RS är med i, är motståndare till såväl regimen som islamistiska och andra sekteristiska rebellstyrkor liksom mot ett ingripande från imperialismen som skulle öka förödelsen och riskera att sprida kriget ytterligare.
Lärdomarna från krigen i Irak och Afghanistan, men även från revolutionerna i Egypten och Tunisien, är att det krävs demokratisk massorganisering underifrån för att åstadkomma verklig förändring. De gamla stats- och militärapparaterna måste rensas ut. Alla ekonomiska resurser och vapen måste ställas under demokratisk kontroll. Kampen mot diktatur och imperialism är en socia-listisk kamp.
Rättvisepartiet Socialisterna / Offensiv står för:
- Nej till imperialistiskt ingripande av USA och deras allierade i Syrien. Tillbakadragande av alla utländska krigare.
- För enade, ickesekteristiska självförsvarskommittéer på arbetsplatser och i bostadsområden.
- Nationella, demokratiska och jämlika religiösa rättigheter till alla folkgrupper.
- Fria och demokratiska val till en revolutionär konstituerande församling.
- För en frivillig, socialistisk konfederation i Mellanöstern och Nordafrika.
Per-Åke Westerlund
