foto: impozible / Flickr CC
Rättigheterna för hbt-personer i Finland är de minst utvecklade i västländerna. Till exempel saknar Finland lagstiftning mot ”helningskurer” för hbt-personer och liknande homofobisk, ovetenskaplig och skadlig verksamhet.
Det är sorgligt att konstatera, att det forna föregångslandet när det gäller jämlikhet, Finland, nu tillhör ett av de minst utvecklade av västländerna – åtminstone när det kommer till rättigheter för homo-, bi- och transsexuella personer (hbt-personer).
Även om homosexualitet i sig är lagligt i landet sedan år 1971 och inte längre är sjukdomsklassat sedan 1981, blev homofobisk diskriminering inte olagligt förrän 1995 – och transfobisk först 2005.
Det är fortfarande väldigt tufft för hbt-personer att ”komma ut” och öppet diskutera sin sexuella läggning med vänner och familj, på arbetsplatser och skolor, för att inte ens gå in på situationen inom militären.
Psykiatrisk personal som kan ge livsviktigt stöd åt ungdomar minskas på skolorna på grund av nedskärningspolitiken.
Köerna växer till den för transpersoner nödvändiga könskorrigeringsvården, när hälsovården måste prioritera akutsjukvården i brist på resurser. Dessutom saknar Finland lagstiftning mot ”helningskurer” för hbt-personer och liknande homofobisk, ovetenskaplig och skadlig verksamhet.
Det finns ingen tvekan om att homofobi påverkade resutatet i förra presidentvalet kraftigt, där en öppet homosexuell kandidat för förs-ta gången i Finlands historia kom vidare till andra valomgången.
Amnesty International rapporterade den 4 februari i år att ”transpersoner måste i Finland genomgå en lång, människorättsvidrig och förnedrande medicinsk process om de vill bekräfta sin juridiska könstillhörighet”. Bland annat måste man när man söker könskorrigerande åtgärder kunna bevisa att man är steriliserad eller annars oförmögen att få barn. Kravet kan leda till påtvingad hormonbehandling.
Jämlik äktenskapslagstiftning, som allt fler länder i vitt skilda delar av världen i rasande takt inför, har fortfarande inte införts. Även om registrerat partnerskap existerar som alternativ för samkönade par sedan 2002, kan de fortfarande inte gifta sig. Med gällande lagstiftning innebär detta bland annat att adoption av barn utanför familjen inte är möjligt.
Opinionen förändras gradvis i mer progressiv riktning, men utvecklingen är långsam. Enligt en EU-rapport från år 2006 var 45 procent av finländarna då för en jämlik äktenskapslag – och endast 25 procent för fullständiga adoptionsrättigheter. År 2010 hade antalet positiva för att ändra äktenskapslagen vuxit till 54 procent, enligt Yle. År 2013 uppgav YouGov siffran till 58 procent.
Det värsta har varit hur regeringen för sin del bromsat utvecklingen; förutom dess högerpartier och de Gröna har även ”vänsterpartierna” SDP och Vänsterförbundet på grund av trycket från Kristdemokraterna accepterat att regeringsprogrammet inte innehåller motioner för att förändra äktenskaps- eller adoptionslagstiftningen.
På grund av detta har kampen lämnats av på axlarna hos enskilda riksdagsledamöter, medborgare och aktivister. En grupp riksdagsledamöter lämnade in en motion som röstades ner i riksdagens lagutskott i februari 2012, med rösterna 9-8. Sedan dess har det även lämnats in en medborgarmotion, som fortfarande är under behandling.
Bara en enad arbetarrörelse, som kraftigt och utan förbehåll agerar mot alla former av diskriminering, kan säkra sina rättigheter och kämpa för sina klassintressen med full styrka. Samtidigt är det endast arbetarna som, i egenskap av samhällsklass, gagnas av jämlikhet för alla – då de saknar friheten att med hjälp av pengar undvika diskriminering. Därför måste kampen mot både homofobi, rasism och annan diskriminering gå hand i hand med klasskampen.
De traditionella arbetarpartiernas oförmåga att agera visar på att det behövs nya, radikalare krafter ute på det politiska fältet. Sveket gällande frågan om äktenskapslagen i regeringsprogrammet från klicken som styr Vänsterförbundet, som effektivt neutraliserar samma politikers radikala fraser, förvånade knappast någon.
Det var vid sidan om att godkänna den nyliberala nedskärningsbudgeten och den urvattnade EU-kritiken bara ett av den högervridna partiledningens eftergifter med vilka ministerposterna i borgarregeringen köptes. Partiets högerkurs har allvarligt skadat både arbetarkampen i stort och i synnerhet hbt-kampen genom att driva arbetare som söker en alternativ politik i famnen på de homofobiska sannfinnländarna och på så sätt har bidragit till att öka och skärpa homofobiska åsikter.
Sosialistinen Vaihtoehto och Kommittén för en Arbetarinternational (CWI) är emot och bekämpar aktivt diskriminering och splittring av arbetarklassen i alla dess former, och kopplar samman denna kamp med kampen mot kapitalismen – för att säkra en fri, lycklig och jämlik framtid för alla. ■
Sosialistinen Vaihtoehto och CWI kräver:
- Full jämlikhet inför lagen och i hela samhället för alla par oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.
- Omfattande upplysningkampanjer i form av hbt-material, kurser och utbildad personal på skolor och arbetsplatser, i fackföreningar, idrotts- och fritidsverksamhet, och överallt där det finns behov.
- Nolltolerans för diskriminering i alla dess former, överallt där det förekommer. Stora kollektiva åtgärder för att förebygga, känna igen och förhindra diskriminering.
- Omedelbart stopp för tvångssteriliseringen av transpersoner, och andra onödiga och förnedrande krav.
- ”Helningskurer” för hbt-personer och liknande verksamhet bör granskas och utsättande av minderåriga för ”helningskurer” kriminaliseras.
