Vänsterpartiets kongress i Uppsala veckan efter nyår kommer av allt att döma att välja Jonas Sjöstedt till ny partiledare – ensam eller i delat ledarskap med Ulla Andersson eller Rossana Dinamarca.Med Sjöstedt får V en ny ordförande med smort munläder som kan sno väljare från ett S i ännu djupare kris. Men dessvärre ännu en partiledare som kommer att kritisera nyliberalismen och tala vagt om planering och långsiktiga investeringar utan att vare sig ingripa i klasskampen eller ge några socialistiska svar.
Som Vänsterdebattören Hans Arvidsson kritiserar utan att själv leverera särskilt mycket ställer strategidokumentet från partiets Framtidskommission ”en massa frågor men är praktiskt taget renons på svar. Istället för att tala om maktförhållanden talar dokumentet lite vagt om att vi vill slåss för att människor ska ’få det bättre’”.
Även om man vagt drömmer om att kunna spela en roll även i det utomparlamentariska arbetet riktas fokus till 90 procent mot problemen med organisationen och den parlamentariska oförmågan att föra fram politiken till väljarna, utan att reflektera över bristen på ett politiskt alternativ: ”Det duger inte längre för V att vara parlamentets lilla vänsterkraft, som har rätt – egentligen. Vi måste också få rätt”, heter det i dokumentet.
Partiet förväntar sig bättre valsiffror i en tid av kriser för både det kapitalistiska systemet, EU, regeringen och S. Med Jonas Sjöstedt vid rodret får V en partiledare med såväl ett välsmort munläder som meriter både från Volvos verkstadsgolv och viss sakkunskap i EU-, miljö- och klimatfrågor, som man nu hoppas inte ska vara rädd för att göra V ”populärare”. Sjöstedt kan också trots sina år i VPK och Kommunistisk Ungdom hoppas på en välvilligare behandling av borgarpressen än Lars Ohly, som dröjde längre med att dumpa K-ordet.
– Vi tror på Jonas kapacitet att göra Vänsterpartiet starkt och framgångsrikt, förklarade Elise Norberg Pilhem på valberedningens presskonferens den 10 december.
Enligt Framtidskommissionen ska Vänsterpartiet mer än hittills bli kvinnornas och välfärdsfeministernas parti, hyresgästernas parti och LO-kollektivets parti o s v. Nytt är att man också vill bli ”yrkeselevernas parti”.
Utan att med ett enda ord kritisera till exempel den styrande fackbyråkratins avsaknad av kampvilja som lamslår dessa kollektiv lovar V att utveckla ett ”självständigt förändringsprogram”, utan att ”vandra högerut precis som alla andra partier”. Oklart hur, förutom att starta ett nytt nätverk för partiets kvinnor, ordna retorikutbildningar o s v.
Strategidokumentet går så långt som till att överväga en outsourcing av ”den utåtriktade ideologiproduktionen och problemetableringen” till en tankesmedja utanför partiet!
Jonas Sjöstedt beskriver sig själv som en ”övertygad socialist” i en tid av både ”finanskapitalismens kris” och kapitalismens ekologiska kris. Ändå saknas helt varje kritik av kapitalismens makt- och ägarförhållanden, bortsett från samma sorts retorik mot riskkapitalbolagens plundring av vård, skola och omsorg som levereras av Håkan Juholt inom S.
Socialismen beskrivs, som Jonas Sjöstedt formulerar det i en TT-intervju den 10 december, bara som ”att utsträcka demokratins inflytande till ekonomin och begränsa kapitalets makt”. Inte ett ord om att makt över ekonomin kräver ägande.
På sin egen blogg föreslår han ironiskt nog ungefär samma åtgärder för att tygla den oreglerade finanssektorn som EU-kommissionen: ”höjda krav på kapitaltäckning för bankerna, förbud mot vissa destruktiva former av finansiell spekulation som naken blankning och en internationell skatt på finansiella transaktioner”.
Jonas Sjöstedts allra längst gående förslag för att ”visa en väg ur krisen” är att dela upp bankerna i en traditionell bankdel, garanterad av staten, och finansiell handel utan garantier och indirekta subventioner!
Inte ens under en kapitalism som idag hotar världen med både en ny depression och ekologisk katastrof förmår Jonas Sjöstedt att kräva ens ett förstatligande av bankerna. Precis som EU-kommissionen, Merkel, Sarkozy, Borg, Juholt & Co understryker han i stället att ”Eurokrisen visar behovet av stabila statsfinanser” som ”under inga förhållanden får öka upplåningen över en konjunkturcykel”. Att Europas arbetare just nu kvävs av en generaliserad åtstramningspolitik för att betala bankernas kris förbigås med tystnad. Det är en position som i dessa frågor till och med placerar honom till höger om den tidigare Nobelpristagaren Paul Krugman.
Därmed står V utan effektiva verktyg även mot kapitalismens ekologiska kris och den globala uppvärmningen. Även V:s nya kejsare står liksom den Juholt inom S och det MP som han, precis som sin företrädare Ohly, vill regera med lika naken inför kapitalismens överhängande hot mot mänskligheten.
Arne Johansson
