Nya folkliga revolter mot diktaturer och kapitalistisk utsugning är oundvikliga i Mellanöstern.
Ingen kan ha undgått den totala scenförändring som har skett i Mellanöstern sedan massprotesterna på Tahrirtorget under den arabiska våren 2011. Istället för förhoppningarna om demokrati, arbete och ett slut på fattigdomen och korruptionen har flera länder kastats tillbaka till förtryck eller än värre; sönderfall och inbördeskrig som i Syrien, Libyen och Jemen.
Samtidigt ritas den geopolitiska kartan om med en rasande fart. Framför allt ritas bilden av en amerikansk imperialism som har gjort ett fiasko och allt mer försvagat sin dominerande ställning. Tillsammans med kapitalismens knappa styrfart har detta gjort instabiliteten kronisk. Det är lätt att se mörka perspektiv för framtiden, men både gamla och nya frihetstorg väntar på nya utbrott, som kan ge ny vägledning för en massrörelse bort från krig, diktatur och kapitalistisk utsugning.
I nyhetsflödet om det brutala krigets Syrien, milisgruppernas Libyen eller militärens maktåtertagande i Egypten är det lätt att både förlora hoppet och orienteringen kring vad som ligger bakom dagens konflikter. För den som vill få en bred bild av Mellanösterns nuvarande kittel av motsättningar är Bitte Hammargrens nya bok Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag, 2014) mycket nyttig läsning. Även om boken är lite pratig och upprepar sig ibland ges en mycket bra bild över hur ekonomiska, politiska och religiösa intressen sammanflätats under historiens gång.
De flesta konfliktpunkter har sitt ursprung i stormakternas kolonisering och utsugning av Mellanöstern. Mest uppenbart är Västimperialismens stöd till staten Israels bildande, som en allierad och som ett styrkefäste i regionen.
De senaste årens imperialistiska interventioner har gjort situationen än värre. Mellanösternkommentatorn Patrick Cockburn summerade i boken Jihadismens återkomst: ”De fyra krigen i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien under de senaste tolv åren har alla haft öppen eller dold utländsk intervention i djupt splittrade länder. I varje krig förstärkte Västs medverkan de befintliga motsättningarna och drog länderna närmare inbördeskrig.”
Men konflikterna handlar också om regionala stormakters maktintressen, framför allt mellan den absoluta monarkin Saudiarabien (styrd av kungafamiljen al-Saud) och den teokratiska diktaturen Iran. Båda baserar sitt styre på religiös fundamentalism (i Saudiarabien en sunnitisk wahhabism där religiösa ledare och kungahuset backar upp varandra och i Iran ett shiitiskt styre under den högste ledaren ayatollah Ali Khamenei).
Under det Kalla kriget (1948-91) backade USA upp de diktatoriska monarkierna på den arabiska halvön (de så kallade Gulfstaterna) medan Sovjet backade upp militärstyrda republiker såsom Syrien, Irak, Sydjemen och Egypten (som senare bytte sida).
Under den antikoloniala frihetskampen radikaliserades arbetare och fattiga i regionen och flera av Sovjets allierade använde sig av en socialistisk retorik och genomförde också förstatliganden och vissa välfärdsreformer.
Revolutionen i Iran 1979 blev en vändpunkt. Tills dess hade shahens (monarken) Iran varit USA:s trogna allierade sedan en CIA-ledd kupp 1953. Istället kunde de islamiska prästerna kidnappa den iranska revolutionen och införa en teokratisk diktatur i deras eget intresse där USA pekades ut som ”den store satan”. För Saudiarabien, som tillsammans med resten av Gulfstaterna stod för ett stort förtryck av sin shiitiska befolkning och andra shiiter i regionen, var det nya styret i Iran ett allvarligt hot.
I Gulfen – en framtida krutdurk beskrivs hur ett av Saudiarabiens mest strategiska vapen, både mot vänstersinnade rörelser i Mellanöstern och mot shiitiskt inflytande, var spridandet av wahhabismen.
Tack vare de enorma oljeinkomsterna kunde miljarder USA-dollar användas för att bygga moskéer och islamiska universitet där den wahhabistiska tolkningen av islam förkunnades. Där fördöms alla sedvänjor som sågs som avvikelser från den ”ursprungliga rena läran”. Kvinnans ställning är obetydlig. Det är dessa idéer som är grunden för det som präglar dagens salafister (Salaf = förfader).
Wahhabismen blev ett utmärkt medel både mot ökat shiitiskt inflytande och möjligheterna för socialistiska idéer att få fotfäste bland miljoner troende muslimer i Mellanöstern. Senare användes wahhabismen också för att motivera ett ”heligt krig”, först i Jemen och sedan mot Sovjetunionen, som hade invaderat Afghanistan 1979, vilka också backades upp av USA. al-Qaidas tidigare ledare Usama bin Laden var en huvudperson i detta projekt – men hamnade senare i onåd hos det saudiska kungahuset när han kritiserade samarbetet med USA.
Det är från denna religiösa offensiv (som helt och hållet hade politiska och ekonomiska motiv), med Saudiarabien som centrum, som dagens al-Qaida, Islamiska staten (IS), al-Nusra (Nusrafronten) med flera har sitt ideologiska ursprung. Även om Saudiarabien officiellt inte längre stödjer någon av dessa grupper är det allmänt känt att de får massivt stöd från ”privata sponsorer” i Saudiarabien och andra Gulfstater.
USA:s Irakkrig 2003 gav sedan grogrunden för dessa gruppers ökade inflytande. När USA störtade Saddam Hussein och hans sunnibaserade styrande Baath-parti ställde de samtidigt hela den sunnitiska befolkningen i landets centrala delar utan politisk representation. Detta lade grunden för det missnöje som först al-Qaida och nu den Islamiska staten har kunnat utnyttja.
Militären i Egypten har också gett jihadisterna nya argument, när den avsatte Muslimska brödraskapets hatade president Muhammed Mursi 2013. Det som var en folklig revolt mot Mursis oförmåga att förbättra för vanligt folk och islamisering av landet, till och med större än protesterna mot Mubarak, kidnappades av militären för att återupprätta sin forna maktposition. Med militärens krossande av brödraskapet kan IS och andra jihadister argumentera för att det inte går att störta de korrupta härskarna på demokratisk väg, utan att det krävs vapen för att upprätta ett muslimskt kalifat. Risken finns att Egypten får en liknande utveckling som Algeriet på 1990-talet, där kväsandet av en islamisitisk rörelse ledde till en vålds- och terrorvåg som kostade 200 000 människor livet.
Det är inte bara USA och Saudiarabien som har fått skörda vad de själva har sått vad gäller islamistiska grupper. Bitte Hammargren berättar att när USA invaderade Irak 2003 uppmanade Bashar al-Assad syrier att åka till Irak för att kämpa i ett heligt krig mot USA. Många av dessa är de som nu har kommit tillbaka och anslutit sig till IS.
Även om det är våldet och grupper som IS som har dominerat utvecklingen under de senaste månaderna vore det förhastat att påstå att det har skett ett avgörande skifte hos befolkningen mot en mer sekteristisk hållning.
Att IS och andra liknande grupper har kunnat avancera handlar
mer om bristen på alternativ, maktvakuum och hur de har backats upp av olika imperialistiska makter för deras egna intressens skull. Tvärtom visade revolutionerna 2011 på en vilja till enighet över olika etniska och religiösa gränser.
Den arabiska våren har tillsammans med krigen i Libyen och Syrien totalt ritat om den geopolitiska kartan i Mellanöstern. Först förlorade USA, tack vare folkets massprotester, sina trogna allierade i diktatorerna Ben Ali i Tunisien, Mubarak i Egypten och Ali Abdullah Saleh i Jemen. I Egypten har visserligen militären genom en kupp mot dåvarande president Mursi återtagit kontrollen under general, numera president, Sisi, men samarbetet med USA har fått sig en rejäl knäck efter att USA försökte få till en kompromiss mellan militären och muslimska brödraskapets Mursi.
I Libyen har Gaddafi, som under åren etablerade allt bättre relationer med Väst, ersatts av ett totalt kaos, där olika milisgrupper dominerar och två regeringar/parlament säger sig företräda landet. Den ena kontrollerar oljekällorna i öster medan den andra kontrollerar oljebolagets huvudkontor och centralbanken i huvudstaden Tripoli. Samtidigt har de av USA tillsatta regeringarna i Irak och Afghanistan allt mer distanserat sig från Washington.
Hammargrens bok berättar om Qatar, som tidigare alltid har agerat lillebror åt Saudiarabien, men som efter att de hittat enorma gasfyndigheter i landet har börjat agera mer på egen hand. De startade tv-nätverket Al Jazeera och satsade stort på att stödja Muslimska brödraskapet i Egypten, till saudiernas stora ilska. I Syrien stödjer de den salafistiska milisen Islamiska fronten.
Relationerna mellan USA och Saudiarabien är också ansträngda efter händelserna i Egypten (där de saudiska härskarna gjorde allt för att underminera Mursi och stödja militären) och efter att USA vägrat att ingripa militärt i Syrien mot Bashar al-Assad. USA är också allt mer irriterat på Turkiet som både har backat upp Muslimska brödraskapet i Egypten och hjälpt IS och andra islamister i Syrien.
Allt detta har inneburit att USA:s ärkefiende i regionen, Iran, helt plötsligt står som en av de möjliga allierade. För Iran har sanktionerna tillsammans med fallande oljepriser gjort regimen allt mer desperat. Den vet mycket väl att de ekonomiska umbärandena var en av grunderna för Mubaraks fall 2011. Det är också en orsak till att regimen har släppt fram den mer kompromissinriktade presidenten Hassan Rohani.
Det är förklaringen till det tillfälliga avtal om Irans kärnenergiprogram som träffats och förhandlingar som skett de senaste året mellan USA och Iran. Än är det fortfarande osäkert om det blir något förlängt avtal som ska hindra utvecklandet av iranska kärnvapen, men av flera skäl har båda parter mer att tjäna på ett sådant än på länge.
Ett tecken på den nya samarbetsviljan är USA:s mycket försiktiga kritik mot Irans allierade Houthi-milisen, som tagit över stora delar av Jemen. Om USA gör upp med Iran riskerar de dock att driva fler sunniter i Irak och Syrien i famnen på IS och liknande grupper.
Tidningen The Economist, ett husorgan för Västimperialismen, propagerar öppet för att USA borde försöka bryta dödläget och att det finns pengar att tjäna i Iran. I sitt senaste specialnummer om Iran, The revolution is over, pekar de på att Irans islamistiska fernissa
flagnar och att det finns en stor marknad för ”konsumentvaror och västerländsk teknik”. Iran är Mellanösterns tredje största ekonomi.
Vad var det som hände under den arabiska våren? Var det ens en revolution, med tanke på vad som hänt sedan dess? Revolutionernas belackare finns på alla sidor i konflikterna. Propagandan från diktatorer som Syriens Bashar al-Assad menar att uppror alltid leder till ”extremism” medan jihadister som IS menar att folkligt uppror och krav på demokrati inte fungerar mot Mellanösterns korrupta, USA-allierade envåldshärskare.
Till och med vissa av de som själva var med och ledde protesterna på till exempel Tahrirtorget i Kairo hävdar idag att det inte var någon revolution. I ”Gulfen” återges artiklar ur New York Times som hävdar att Sisi planerat alltsammans bara för att Mubarak inte skulle kunna lämna över makten till sin son Gamal.
Men faktum var att det som hände på Egyptens gator var en revolution – även om den aldrig fullbordades. Under många månader var den gamla makten – militären – trots sina vapen och sin ekonomiska makt (den kontrollerar cirka 40 procent av Egyptens ekonomi) helt ur stånd att slå ned det folkliga upproret på gatorna. På alla sätt försökte militären att skapa kaos för att återta kontrollen men under tiden bildades tusentals nya fackföreningar, partier, kvinnoorganisationer, tidningar och så vidare.
En revolution är en process, ofta över många månader eller flera år, där den gamla och nya makten strider om utgången. Under en strid mellan revolution och kontrarevolution utkristalliserar sig en dubbelmakt, där den gamla makten utmanas av en ny – i Egypten var det torgen som var basen för den nya alternativa makten.
Men precis som CWI förklarade då krävs en revolutionär organisering för att få till stånd en seger för revolutionen. Arbetarklassen och de fattiga, som stod i täten, behöver organisationer för att kunna försvara sig men också för att demokratiskt kunna besluta om vilken som är vägen framåt.
I Egypten bildades många nya fackföreningar men tyvärr inget arbetarparti. Istället fanns liberala borgerliga ledare, som visserligen lovade demokrati men som inte kunde ge några lösningar eftersom de inte var beredda att gå utanför det kapitalistiska systemets ramar.
I avsaknad av en demokratiskt organiserad arbetarrörelse som kunde mobilisera och ena massorna kunde det Muslimska brödraskapet med sitt sociala välfärdsarbete delvis fylla det vakuum som uppstod, men på sekteristisk och inomkapitalistisk basis.
Resultatet har vi idag. Brödraskapets Mursi valdes till president i brist på bättre alternativ och inom några månader hade han provocerat fram större protester än vad Mubarak klarade av. Men återigen ledde avsaknaden av arbetarnas självständiga politiska organisering till att massrevolten avleddes.
I Tunisien har brödraskapets ”kusiner” i Ennahda-partiet nyligen förlorat makten till en borgerlig ”sekulär” koalition kallad Nidaa Tounes, efter att totalt ha misslyckats med att ge fattiga några förbättringar.
I bogerlig media lyfts detta som ett hopp för framtiden, men socialister måste varna för situationen. Lika lite som Ennahda kommer Nidaa Tounes att hitta någon lösning på fattigdomen, arbetslösheten och korruptionen – eftersom allt är kopplat till det ekonomiska system som de försvarar. Nidaa Tounes vill höja pensionsåldern, ta bort subventioner på basvaror och privatisera energi- och telekomsektorn.
Ett verkligt arbetaralternativ, med ett socialistiskt program, måste byggas upp som bryter med kapitalismen, som förstatligar naturresurser, stora företag och banker och använder resurserna i dessa för att investera i infrastruktur och välfärd. Om inte det sker kommer Nidaa Tounes misslyckande att öppna upp för diktatur på nytt – antingen något som liknar Ben Alis regim eller en ny diktatur lik den som salafisterna vill skapa.
Situationen är dock långt ifrån nattsvart. I Tunisien är många arbetare organiserade i fackföreningsfederationen UGTT, som skulle kunna bli basen för bildantet av ett nytt arbetarparti och en rörelse för socialism. Och även om militärerna i Egypten för tillfället har kommandot finns det fortfarande kamprörelser, strejker och fackföreningar. Och framför allt finns minnet och erfarenheterna av 2011 kvar.
Turkiet är en kokande kittel av motsättningar, vilket inte minst visades av förra årets massiva protester som startade vid Ghezi-parken i Istanbul.
I år har spänningarna stigit ännu mer sedan den kurdiska befolkningen reagerat med enorma protester mot president Erdoğans stöd till IS och vägran att tillåta kurder att ta sig till det kurdiska självstyret i norra Syrien för att hjälpa till att stå emot IS attacker på Kobanê och andra städer.
Det finns i princip ingen regim i regionen som kan kallas stabil. Nya revolter kan uppstå på de mest oväntade ställen. Bitte Hammargrens bok har undertiteln En framtida krutdurk och pekar bland annat ut Saudiarabien som en ”tryckkokare” där motsättningarna mellan de medeltida levnadsreglerna som kungahuset påtvingar människor och ungdomars vilja till förändring närmar sig kokpunkten.
Trots landets enorma oljerikedomar är statsbudgeten allt mer ansträngd och det finns många fattiga. I de östra delarna av landet finns en starkt diskriminerad shiitisk befolkning. Inga Gulfstater har heller några fackliga rättigheter.
Tvärtom är de många migrantarbetarna närmast livegna.
Nya folkliga revolter mot diktaturer och kapitalistisk utsugning är oundvikliga i Mellanöstern. Det är socialisters uppgift att ge dessa rörelser idéer och initiativ för organisering baserad på klass samt att överbrygga eventuella motsättningar utifrån religion och etnicitet. Då är också vägen öppen för att göra slut på krig och misär genom att kasta ut imperialismen, avskaffa kapitalismen och bygga en framtid på gemensamt ägande av resurser med rättvis fördelning i en demokratiskt planerad ekonomi. ■
