När miljonprogrammet, den offentligt subventionerade industriella massproduktionen av bostäder, sjösattes 1965 fastslog regeringen att en bostad var en social rättighet.Allmännyttiga kommunala bostadsbolag har ända sedan dess varit de drivande aktörerna för att uppfylla det övergripande målet för bostadspolitiken: ”goda bostäder åt alla”. Tio år senare hade man för första gången i modern tid i princip avskaffat bostadsbristen och trångboddheten genom att med politisk handlingskraft producera en miljon bostäder.
År 1974 inrättades Bostadsdepartementet som ett kvitto på bostadens särställning som en grundläggande rättighet för alla delar av befolkningen.
Även om miljonprogrammet nuförtiden kritiseras för enformighet och i vissa fall för bristande kvalitet, är en odiskutabel slutsats att det är offentliga insatser som kan tillfredsställa sociala behov.
De allmännyttiga bostäderna har genom sin 80-åriga historia kännetecknats av fyra kriterier: De drivs utan vinstsyfte, kontrolleras eller ägs av kommunerna, är tillgängliga för alla och har en hyresnormerande roll. Alla fyra kriterierna är idag på god väg att upphöra att gälla, vilket aktualiserar den legitima frågan om det idag existerar någon allmännytta värd namnet.
Bostadsförsörjningen är, i hård konkurrens med arbetsmarknaden, kanske den del av välfärdsstaten som har genomgått de mest dramatiska förvandlingarna under de senaste decennierna. Samtidigt fungerar utfallet på bostadsmarknaden som en utmärkt avspegling av de ökande klassklyftorna och statens allt mer bristande samhällsansvar inom andra välfärdsområden.
För att förklara varför och hur bostadspolitiken har förändrats krävs det att vi fördjupar oss i den kapitalistiska ekonomins funktionssätt.
Den amerikanska forskaren David Harvey skriver att nyliberalismens politiska dimension inte handlar om en idealisk fri marknadsekonomi som ett slags naturtillstånd, utan att nyliberalismen är en ideologi för att (ofta med våld) återupprätta klassmakten (”restoration of class power”), alltså att återupprätta kapitalets ekonomiska och politiska makt över arbetarklassen.
Den kapitalistiska ekonomins kontinuerliga tillväxt är helt beroende av att den finner eller skapar nya marknader för exploatering.
När den ryske revolutionären Lenin förklarade imperialismen som kapitalismens högsta stadium för ett sekel sedan, menade han att den tilltagande konkurrensen mellan kapitalisterna tvingar dem ut på våldsamma erövringståg i jakten på nya marknader. Imperialismen kännetecknas ofta av krigsäventyr i främmande länder, men samma ekonomiska drivkrafter ligger bakom kapitalismens inhemska erövringståg än idag.
Marknaden är alltså inte något naturtillstånd, utan en institution som ständigt måste skapas, återskapas, förvaltas och försvaras. Dessa är den borgerliga statens huvudsakliga uppgifter – som kapitalisternas verktyg för att skapa och upprätthålla bästa möjliga förhållanden för en ständigt ökande kapitalackumulation.
Den nyliberala tsunamivåg som har sköljt över världen, inklusive över den svenska välfärdsstaten, under de senaste tre decennierna kan beskrivas i två faser. Inledningsvis en tillbakarullande fas då marknadsregleringar och offentliga insatser aktivt avskaffas för att under den utrullande fasen skapa marknader samt förutsättningar och institutioner för att de ska ”fungera”.
Det nyliberala systemskiftet på bostadsmarknaden påbörjades delvis efter Carl Bildts högerregerings tillträde 1991. Bildts regering avskaffade raskt bostadsdepartementet och bostadsfrågorna hamnade istället under finansdepartements ansvarsområde. Detta var en tydlig signal om att bostadsförsörjningen inte längre var en viktig statlig angelägenhet.
Man marknadsanpassade bostadspolitiken genom att dramatiskt skära ned på de statliga subventionerna och överförde på så sätt risker och kostnader för bostadsbyggandet på marknadsaktörerna, det vill säga bostadsbolagen och de boende.
När Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1994 återställdes inte de statliga stöden, vilket i kombination med 1990-talskrisen fick katastrofala följder för bostadsproduktionen. Marknadslogiken på bostads-marknaden cementerades under 1990-talet, även under socialdemokratiskt regerande, när begreppet ”affärsmässig allmännytta” för första gången dök upp och den bostadspolitiska målsättningen ändrades från ”Bostad för alla” till ”Bostad för dig”.
Alliansens valseger 2006 kom att innebära nya triumfer för det nyliberala korståget mot allmännyttan. Man avskaffade investeringsstöden och räntebidragen vid byggen av mindre lönsamma billigare hyresrätter helt. I Boverkets årsbok framgår att investeringsstimulanserna till nybyggen av ungdoms- och studentbostäder rasade från 529 miljoner kronor 2007 till 1,4 miljoner kronor 2011, med katastrofala konsekvenser för byggandet som följd.
Den förre bostadsministern, kristdemokraten Mats Odell, förklarade kort efter sitt tillträdande att ”Vi har ju inget lastbilsdepartement för lastbilsfrågor eller någon lastbilsminister. Varför skulle vi ha ett för bostäder?” och illustrerade därmed högerregeringens syn på bostaden som vilken kommersiell vara som helst. Det är enligt denna nyliberala vision som Alliansen har raserat den sociala bostadspolitiken.
År 2008 skrev regeringen om det övergripande nationella bostadspolitiska målet till ”långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven”. Det nyliberala systemskiftets ideologiska hörnsten är att fastslå att marknaden är den institution som bäst uppfyller de samhälleliga behoven. I bostadsförsörjningens fall likställs konsumentens efterfrågan (preferenser och betalningsförmåga) med människans sociala behov. I samma veva strök man de tidigare formuleringarna som jämlikhet, socialt ansvarstagande, hög standard, rimliga kostnader och goda levnadsförhållanden. Bostadsmarknadsforskare konstaterar numera att ”Det statliga engagemanget är väsentligt mindre i Sverige än i marknadsliberalismens hemländer Storbritannien och USA”.
Delvis under hotet om miljardskadestånd, på grund av fastighetsägarnas anmälan av allmännyttan till EU-kommissionen, förändrades lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag år 2011: ”De allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolagen ska bedriva verksamheten enligt affärsmässiga principer och åläggas marknadsmässiga avkastningskrav.” Samtidigt klargörs att ett affärsmässigt agerande är förenligt med ett aktivt samhällsansvar. Samma lagförändring upphävde allmännyttans hyresnormerande roll, vilket är ett första steg mot en marknadsanpassning av hyressättningen.
Vinstintressets intåg i allmännyttan har inneburit att även de kommunala bostadsbolagen har blivit mer selektiva vid valet av hyresgäster, vilket är allt annat än samhällsansvar.
Den ”affärsmässiga allmännyttans” sociala konsekvenser redogörs det för i Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra. Tidningens undersökning visar att 86 procent av landets hyresvärdar vägrar att hyra ut till personer med hyresskulder, 23 procent nekar hyresgäster med tidigare skulder, 30 procent nekar personer som lever på försörjningsstöd och 14 procent kräver fast anställning för att erbjuda ett hyreskontrakt. Anmärkningsvärt är att det inte går att finna någon skillnad i kraven mellan privata och allmännyttiga bolag. Mängden människor som stängs ute från bostadsmarknaden i enlighet med affärsmässigheten är besvärlig att räkna ut, men att nästan en kvarts miljon svenskar lever på försörjningsstöd, att drygt en halv miljon har betalningsanmärkningar och att ännu fler har tillfälliga anställningar kan ge en fingervisning om detta. Mot denna bakgrund är det knappast förvånande att hemlösheten efter en stabil nivå under 1990-talet har ökat explosionsartat med åtminstone 30-45 procent mellan åren 1999 och 2005.
Avskaffade statliga stöd för bostadsbyggande, försvagade hyresregleringar och affärsmässighet bland de kommunala bostadsbolagen är åtgärder helt i enlighet med den nyliberala fasen som avser att rulla tillbaka den sociala välfärdspolitiken, eftersom den betraktas som ett hinder för marknadskrafterna och kapitalisternas möjligheter att ackumulera rikedomar. När allmännyttan blir en marknadsaktör bland andra och medborgarna tvingas att bli bostadskonsumenter på marknaden är det bäddat för utrullandet av de nyliberala kontrareformerna.
År 2007 avskaffades den så kallade stopplagen från 2002, vilket har resulterat i storskaliga försäljningar av bostadsbestånden främst i attraktiva områden i storstäderna. De största utförsäljningarna gjordes inte helt överraskande runt millennieskiftet för att sedan skjuta i höjden igen under 2007 och framåt.
För att möjliggöra en expansion av den nya bostadsmarknaden utfärdar staten sedan 2008 lånegarantier för banker som är villiga att låna ut till mindre kreditvärdiga förstagångsköpare som inte uppfyller bankernas normala kreditprövning.
Otroligt nog inleddes detta strax efter subprimekraschen i USA, som om man inget lärt sig, i syfte att ”hyresgäster som vill ombilda till bostadsrätt”, men saknar fast anställning ska kunna ta bolån. Belåningen av hushållen har ökat stadigt under 2000-talet och en överväldigande del av krediterna går till konsumtion av bostäder.
Återregleringen av bostadsutlåningen som ett svar på finanskrisens spruckna lånebubblor innebär att det idag krävs höga kontantinsatser vid bostadsköp, vilket i fortsättningen kommer att diskvalificera främst ungdomar även från bostadsrättsmarknaden.
När ombildningar av hyresrätter visade sig vara besvärliga att genomföra i områden med lägre social status på grund av begränsad efterfrågan, har regeringen infört en ny boendeform, ägarlägenheten. Eftersom ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter kräver att hela fastigheten ombildas, ses ägarlägenheter som ett sätt att enklare ombilda enskilda lägenheter. Problemet är att ytterst få i miljonprogramområdena har råd eller lust att köpa materiellt nedgångna lägenheter i oattraktiva bostadsområden.
Borgarnas ansträngningar har trots många bakslag givit resultat. Mellan år 2007 och år 2010 minskade antalet allmännyttiga bostäder med drygt 8 procent. Minskningarna är mycket mer dramatiska i attraktiva stadsdelar i Stockholm. Samtidigt har antalet bostadsrätter ökat markant sedan millennieskiftet.
Utförsäljningarna, ombildningarna och kreditexpansionen är alla en del av den utrullande nyliberalismens expandering och optimering av marknaden. Människor fördrivs från sin rättighet till bostad och tvingas till en fullständig exponering mot marknadskrafterna. För att få tak över huvudet tvingas var och en att konsumera hyresrätter eller bostadsrätter på den allt mer avreglerade bostadsmarknaden, vilket tvingar allt fler att oundvikligen bidra till kapitalisternas anhopning av rikedomar.
När den sociala bostadspolitiken i praktiken har avskaffats ser både privata och offentliga bostadsbolag – ofta i samarbete – nya affärsmöjligheter segla upp på den mer allomfattande marknaden, som har skapat en ny kundkrets av medborgare som inte längre har rättighet till bostad. På det övre segmentet av bostadsmarknaden agerar politiker, tjänstemän, byggfirmor samt kommunala och privata bostadsbolag i oheliga allianser för att bygga upp nya attraktiva bostadsområden för de allra resursstarkaste. Politikerna använder frekvent argumentet att om man bygger för de rika uppstår det flyttkedjor som frigör gamla bostäder åt dem med lägst inkomster. Men ”mer än sextio års forskning om boendemobilitet visar konsekvent att politik baserad på filtrering [flyttkedjor] aldrig har mer än marginellt förbättrat bostadssituationen för låginkomsthushåll”.
I den nedre änden av bostadsmarknaden tillåts ofta privata bostadsbolag att fritt exploatera fattiga hyresgäster som inte har något val än att bo kvar trots stigande hyror och uteblivet underhåll. De uppmärksammade kackerlackshärjade hyreshusen i Herrgården i Malmö är en god illustration på hur ohämmat ett hyresökande beteende tillåts pågå, ofta utan kännbara konsekvenser för hyresvärdarna.
Flera kommuner har under senare tid i affärsmässighetens namn brutit mot lagen om allmännyttiga bostadsaktiebolag genom att plocka ut alldeles för höga utdelningar ur de kommunala bostadsbolagen. År 2009 tog 32 bolag ut uppemot 424 miljoner kronor för mycket i ”koncernbidrag”, en exploatering av hyresgästerna för att täcka upp underskott i den kommunala budgeten.
Konsekvenserna av kommodifieringen (förvandlingen till konsumtionsvara) av bostadsbeståendet i kombination med ökande inkomstklyftor är en dramatiskt ökande social polarisering på bostadsmarknaden. De rikaste har tack vare det nyliberala systemskiftet kunnat öka sin bostadskonsumtion dramatiskt, samtidigt som de fattigare delarna av befolkningen konsumerar allt mindre bostäder. I verkligheten innebär det att samtidigt som de rika segregerar sig från resten av staden och bygger palatsliknande villor för sina familjer, står allt fler utanför bostadsmarknaden och tvingas leva trångt, ofta med otrygga villkor.
Det nyliberala bostadspolitiska systemskiftet är en logisk konsekvens av kapitalismens rovdriftiga jakt på nya marknader att exploatera. En omfattande ideologiskt motiverad nedmontering av den sociala bostadspolitiken har serverat kapitalisterna ökade möjligheter att utvinna profit på allmänhetens bekostnad. Konsekvenserna har blivit ökande boendesegregation, segmentering, polarisering och ökad ojämlikhet i bostadsfördelningen.
En stor del av befolkningen, framför allt fattiga, unga, invandrare och pensionärer är exkluderade från bostadsmarknaden och har allt svårare att finna tak över huvudet, samtidigt som den rikaste minoriteten kan öka sin konsumtion av lyxbostäder. Så ser de tragiska men ack så verkliga resultaten ut när bostaden förvandlas från en social rättighet till en konsumtionsvara på marknaden.
Bostadsminister Stefan Attefall (KD) har liksom många andra alliansministrar på senare tid tvingats på defensiven. Hans enda svar på den växande sociala kris som den nyliberala bostadspolitiken skapat är förslag på ytterligare nyliberala avregleringar.
Även om socialdemokratiska regeringar genomdrev ett omfattande bostadsbyggande för ett halvt sekel sedan och inte har varit lika drivande som de traditionellt borgerliga partierna i det nyliberala systemskiftet på bostadsmarknaden, är man idag i total avsaknad av en alternativ politik till högerregeringens.
Vid ett regeringsskifte finns det ingenting som tyder på att man skulle bryta upp den nyliberala struktur-omvandlingen – vilket 1990-talets S-politik styrker – än mindre utmana kapitalets EU och dess välfärdsfientliga regelverk.
Utöver den historiskt framgångsrika kamp som har förts av hyresgästkollektivet finns det otaliga både internationella och svenska exempel på lokal kamp mot såväl hyreshöjningar, lyxrenoveringar som leder till vräkningar och nyinvesteringar för en uppgradering av den socioekonomiska befolkningssammansättningen som ombildningar av allmännyttan.
Det krävs ett socialistiskt svar på marknadsdiktaturens djupt orättvisa distribution och produktion av bostäder. Tak över huvudet måste återigen bli en social rättighet.
Ammar Khorshed
