Vad händer i Tunisien?

2013-02-23 07:05:53


Mordet på oppositionsledaren Chokri Belaïd har följts av många och stora protester mot våldet och regeringen. I tisdags meddelade Tunisiens premiärminister Hamadi Jebali att han lämnat in sin avskedsansökan till president Moncef Marzouki.

Den intervju med Dali Malik, en tunisisk socialist, som Offensiv återger visar att mordet på ledaren för den vänsterinriktade oppositionen, Chokri Belaïd, var en vändpunkt i den process av revolution och kontrarevolution som har utvecklats i Tunisien sedan början av 2011. Ett nytt kapitel har inletts i kampen mellan massan av tunisiska arbetare, fattiga och ungdomar å ena sidan och den kraftigt misskrediterade regeringen ledd av Ennahdapartiet å den andra. Även den politiska krisen har fördjupats i spåren på det politiska mord som ägde rum den 6 februari.

Många kommentatorer har beskrivit de senaste händelserna som en ”sekulär resning mot islamisterna”.
Det styrande Ennahda och andra islamistiska grupper, särskilt de eldfängda salafistiska gängen, har försökt rulla tillbaka de långa sekulära traditionerna i landet. Detta har också bidragit till att underblåsa den utbredda ilskan, men samtidigt är det en förenklad och bristfällig förklaring till den rådande situationen.

Det är massarbetslösheten, priser som rusar i höjden, utbredd social misär och marginalisering av regionerna i inlandet som utgör bakgrunden till den politiska ilska som riktas mot de nuvarande ledarna. Deras nyliberala politik är en fortsättning på den katastrofala väg som den tidigare styrande klicken följde fram till dess att den sopades bort från makten för två år sedan.
Sedan mordet har det styrande partiet varit måltavla för ilskna protester runt om i landet. Det har ställts krav på att regimen ska avgå och på en ny revolution. Under flera dagar har det varit sammanstötningar mellan demonstranter och polis. Detta gäller särskilt i de militanta regioner­na i inlandet, som Gafsa och Sidi Bouzid.
Generalstrejken den 8 februari  var den första i landet sedan 1978. Den lamslog landet fullständigt och kombinerades med en massmobili­sering på gatorna av historiska dimensioner för att hedra Belaïds minne.
Slagordet ”Chokri du kan vila, vi kommer att fortsätta din kamp!” återspeglade stämningen hos många.

Topparna inom det politiska etablissemanget har efter mordet ­ägnat sig åt att försöka formera en så kallad ”nationell samlingsregering”, som kan fortsätta med att trycka ned massornas krav och blockera deras försök att ta saken i egna händer.
Vänstern och den fackliga landsorganisationen – UGTT – borde ­inte smutsa ned sina händer genom att medverka i dessa manövrer!
Som Dali förklarar i intervjun borde Folkliga fronten ”vägra att ingå överenskommelser med krafter som är fientliga mot arbetarna och det revolutionära lägret”. För närva­rande förespråkar Folkliga fronten en ”nationell dialogkongress” och vill se en ”nöd”- eller ”krisregering”.
Både Arbetarpartiet och Demokratiska patrioternas parti (Belaïds organisation) förespråkar en ”kompetent nationell” regering. Detta är minst sagt vaga formuleringar som öppnar för regeringskoalitioner mellan delar av arbetarrörelsen och vänstern å ena sidan och prokapitalistiska inslag å den andra.
Idén om att försöka skapa en nationell enighet skapar ett problem genom att den inte klargör vilka som är revolutionens vänner och vilka som är dess fiender.
 
CWI och RS/Offensiv anser för sin del att det bara finns en grund för enighet: arbetarklassens förening med ungdomarna och de fattiga i en fortsatt revolution till dess att det går att tillsätta en regering på grundval av deras masskamp.
Detta kräver uppbygget av organisationer som strejkkommittéer, kvarterskommittéer och ­liknande, som sedan knyts ihop regionalt och på riksplanet.
Under de senaste dagarna har också betydande militära enheter placerats ut i huvudstaden och i andra städer.
Undantagstillståndet gäller fortfarande och den gamla polisapparaten fortsätter sitt smutsiga arbete med övergrepp och systematiskt våld mot demonstranter.
Massorna borde inte överlämna kontrollen av gatorna till statens styrkor, utan borde återta dem i stor skala. Detta måste göras genom bygget av massförankrade ­revolutionära försvarsstyrkor. De kan organiseras underifrån av vanliga människor för att förhindra våldet från reaktionen och för att slå tillbaka. Som en del i detta borde en dialog med de vanliga soldaterna uppmuntras, för att splittra staten längs klasslinjer och för att förebygga militära sammansvärjningar.

I en del områden har den senaste tidens omskakande händelser uppmuntrat massorna att återuppliva organisationsformer som de ­tidigare har använt sig av.
Grannskapskommittéer har vuxit fram igen i arbetarklassområden i Tunis, Le Kef och några andra områden.
Detta sätter ett exempel som bör tas tillvara och spridas vidare, även till fabriker och andra arbetsplatser, som en språngbräda.
Kommittéer av detta slag skulle förbereda arbetarklassen och de fattiga för att styra samhället och för att återuppbygga det på grundval av en demokratiskt socialistisk plan för ekonomin.
Ett socialistiskt genombrott i ­Tunisien skulle kunna bereda väg för en frivillig socialistisk federation i Nordafrika och Mellanöstern.

Offensivs redaktion