Det som tusentals medlemmar i Vårdförbundet har svettats för under sex veckors tid, 1 700 kronor till var och en både år 2008 och 2009, liksom en minimilön på 22 000 kronor, kastades ut genom fönstret i ett av de mest snöpliga strejksluten någonsin.Att avtalet skulle ge 1 000 kronor per medlem är en sifferbluff.
Tusenlappen får man bara om man tjänar 25 000 kronor i månaden. En genomsnittlig landstingsanställd sjuksköterska tjänar 23 730 kronor i månaden. Många som strejkat har löner på under 21 000 kronor, t ex biomedicinska analytiker som arbetat i 30 år. För dem är 4 procent 840 kronor.
Avtalet gav 0,5 procent mer under ett av de tre åren än vad det medlarbud som förra Vårdkongressen ratade gav. Det budet gav 4 procent 2008, 2,5 procent 2009 och 2 procent 2010. Avtalet som nu är undertecknat innehåller samma siffror, med skillnaden att andra året ger 3 procent.
Detta ger ju bara 9,3 procent. Offensiv frågade Vårdförbundets chefsförhandlare Margareta Öhberg om detta inte är arbetsmarknadens sämsta avtal?
– Man kan inte säga att avtalet ger 9 procent, eftersom ovanpå detta kommer de lokala förhandlingarna. Förra året var golvet 2 procent och då fick vi 4,3 procent, svarade Margareta Öhberg.
Men då ska man veta att förra året var det enda året med en okej löneutveckling på mycket länge. Det är just för att de lokala förhandlingarna inte har fungerat som avtalet sades upp.
Margareta Öhberg betonade återigen att ingen medlem är garanterad någonting.
Den enda ljusglimten, lägstalönen, är även den full med smutsfläckar.
Enligt Öhberg kommer så mycket som 20 procent av medlemmarna att beröras, de som idag ligger på löner på under 21 100 kronor i månaden. Ännu finns det inte statistik på hur mycket det rör sig om. Men visst är det positivt att det nu överhuvudtaget finns en lägstalön, då de lägsta lönerna idag ligger på 17 000 kronor.
Någon egentlig lägsta lön är det emellertid inte, då den börjar gälla först efter att man har jobbat i ett år. Dolt i det finstilta är att delen av avtalet som gäller lägstalön bara ska gälla i nio månader från den 1 mars 2009 och året ut. Därefter är förhoppningen att arbetsgivarna inte åter börjar sänka ingångslönerna, men visst kan det hända. Oroväckande nog är SKL:s Ingela Gardner Sundström extra nöjd med just att lägstalönen inte blev permanent.
Ordförande Anna-Karin Eklund kan inte säga att hon är nöjd med avtalet, inte ens Margareta Öhberg säger det. Däremot pratar de om att avtalet är ”kraftfullt”. Vad är det som är så kraftfullt med det?, kan man fråga sig…
”Att det blev en lägstalön och att arbetsgivarna mer ska differentiera lönerna efter kunskap”, svarade Eklund till SVT:s Aktuellt den 28 maj. Hon tycker att det är väldigt viktigt med differentiering, d v s lönespridning. Men då satsningen på specialistutbildade ska rymmas inom de tre procenten för 2009 kan detta försvåra för andra. Det viktiga kravet på betald specialistutbildning och betald funktionsutbildning som Vårdförbundet yrkade på har man inte fått igenom.
Susanne Björkman, ordförande för sektion centrala Stockholm, var ett av de kongressombud som röstade nej till avtalet. Offensiv frågade om det finns något positivt med avtalet.
– Att det finns ett slut på det. Avtalet gäller i tre år och kan sägas upp andra året. Dessutom finns tidsangivelser för när arbetsgivarna måste redovisa för hur de tar tag i att höja specialistutbildades löner. Ett forum inrättas dit de frågor som inte kan lösas i lokala förhandlingar ska tas.
Det var 50 ombud som röstade nej, var det fler som vacklade?
– Det var nog fler som vacklade innan de fått presentationen. Det kändes som att vi inte kom längre.
Vad har ni för planer nu? Det är ju en risk att detta blir väldigt destruktivt.
– Vi måste jobba stenhårt med den lokala processen. Vi ska samla alla medlemmar och utarbeta en strategi. Vi har en öppning i att vi ska fortsätta med utåtriktade kampanjer för att trycka på politikerna, t ex vykortskampanjen. Att gå ur förbundet nu löser ingenting, då får arbetsgivaren vad den vill.
Elin Gauffin
