foto: Natalia Medina
Rättvisepartiet Socialisterna tar alltid kamp mot rasism och kapitalism.
En intressant rapport den här veckan kom från Mångkulturellt Centrum som säger att de afrofobiska hatbrotten har ökat med 24 procent sedan 2008. Dessa hatbrott har tidigare inte diskuterats lika mycket som de islamofobiska hatbrott som understöds av propaganda från Sverigedemokrater och likasinnade över Europa liksom kristna fundamentalister som Svenska Evangeliska Alliansen (med kd-riksdagsmän i styrelsen).
Vad Mångkulturellt Centrum visar är att de afrofobiska hatbrotten som riktar sig direkt mot människors hudfärg mer än religion har ökat. Denna koppling slår hål på snacket från de rasister som försöker hävda att de visst inte gör skillnad på folk och folk, utan att det skulle röra sig om olika ”kulturer”.
Läget är allvarligt. ”De afrofobiska hatbrotten kännetecknas av en hög andel fysiskt våld och äger ofta rum på allmän plats så som skolor, arbetsplatser, bostadsområden, affärer och krogar. Det offentliga rummet är med andra ord en hotfull plats för många afrosvenska, något som begränsar deras handlingsutrymme”, sammanfattar Mångkulturellt Centrum, som även har ett intressant avsnitt om afrofobins urspung. Här tas Sveriges del i slavhandeln och exploatering av Afrika upp. Sverige och Danmark såg till att 100 000 afrikaner slavskeppades över till framförallt Västafrika och Karibien.
Denna imperialism är dock inte något som enbart hör till det förflutna, eller att dagens fördomar enbart skulle vara repetitioner från denna tid. Systemet existerar fortfarande, fast med andra medel. Svenska företag befäster dagligen en hierarkisk världsordning. I Afrika sker en imperialistisk huggsexa om råvaror och mark. Den globala lönedifferentieringen som sätter prislappen 2 kronor/timmen på H&M:s arbetskraft i Bangladesh, 800 kronor om du lämnar facket eller spionerar på dina arbetskamrater (Ikea i Turkiet), 35 kronor i timmen om du är polsk byggnadsarbetare i Sverige men 160 kronor för den som är svensk – det är dagens löneslaveri. Människor sätts hela tiden mot varandra i detta system.
I veckan har Carl Bildts omdebatterade besök i Iran visat hur den svenska regeringen legitimerar diktaturen, samtidigt som svenska staten gång på gång nekar politiska flyktingar asyl trots tortyrmärken på kroppen. Bland andra Shirin Ebadi (nobelpristagare och advokat) har pekat på att svenska Ericsson säljer mjukvara som används i övervakningen av Irans medborgare. Den lilla detaljen att den iranska utrikesministern Javad Zarif enbart följer fyra personer på Twitter – varav en är just Carl Bildt – är ganska talande.
Rättvisepartiet Socialisterna betonar när vi är ute med våra namnlistor mot det nazistiska våldet att siktet för antirasismen 2014 borde ställas in på att trycka tillbaka Sverigedemokraterna i valet. Det håller väldigt många med om. Nazister som Svenska Motståndsrörelsen och Svenskarnas Parti inspireras av att Sverigedemokraterna i många mätningar blir tredje största parti och tar tillfälle att utöka sina ofta våldsamma aktiviteter. Som tidningen Expo har konsterat är SD:s ökade stöd en ”av de grundläggande förklaringarna” till att högerextrema aktiviteter ökat.
Det ska inte heller glömmas bort att Sverigedemokraterna har direkta band till den nazistiska rörelsen. På 1990-talet var det Sverigedemokrater som gick i bombarjackor och gjorde Hitlerhälsningar. Den 26 januari hade Bosse Schön en bilaga i Aftonbladet, Blågult Hat, den svenska nazismen från 1924 till 2014. Nazisten Vera Oredsson som kom till Sverige 1945 iklädd nazistuniform personifierar denna rörelse. Hon är fortfarande verksam och talar upprört på nazimöten om att SD har stulit NRP:s (Nordiska Rikspartiet, 1956-2009) program och samtidigt uteslutit alla NRP:are. Oavsett de yttre attributen är programmet och ideologin inom SD våldsam och inspirerar till våld. Det gäller dock att se skillnaden mellan partiet och väljarna. På grund av bristen på ett politiskt alternativ så kan SD suga åt sig av det berättigade missnöje som finns med t ex den akuta bostadssituationen, den höga ungdomsarbetslösheten och att pensionerna återigen sänks trots att ekonomin växer.
Ett av de mest bejublade talen på jättedemonstrationen i Kärrtorp den 22 december hölls av den fackliga kämpen Lena Ezelius:
– Det är inte invandrarnas fel att barnfattigdomen och klassklyftorna ökar i Sverige. Det är inte invandrare som hittat på att svenska företag använder utländsk arbetskraft på mycket sämre villkor. Det är inte invandrare som som startat skolor och driver äldreomsorg där våra skattepengar går ner i ägarnas fickor istället för till våra barns skolor och våra äldres omsorg.
Socialistisk antirasism pekar på nödvändigheten att ta upp de sociala frågorna kopplade till antirasismen. Det gäller att undergräva rasisternas möjlighet till stöd genom att föra fram ett alternativ Omvänt: Att bekämpa en granne eller en arbetskamrat med annat etniskt ursprung gör bara att de som verkligen försämrar – politiker som skär ner, företagsledare som outsourcar och plockar ut välfärdsvinster – kommer undan och problemen fortsätter.
När detta sades från scenen i Kärrtorp vred det sig i magen på högerskribenter som Britta Svensson på Expressen. Inte desto mindre är det sant. Socialister har sedan Kommunistiska Manifestets dagar och med ledorden ”Arbetare i alla länder – förena eder” insett att styrkan till förändring mot det samtidigt klassmässiga och rasmässiga systemet finns i det gemensamma agerandet – och grunden för det är solidaritet och lika villkor.
Därför är Rättvisepartiet Socialisternas linje för antirasismen 2014 att det folkliga engagemanget mot rasismen, som så efterlängtat har vaknat till liv, och den proteströrelse som finns mot vinster i välfärden skulle kunna göra gemensam sak med den antirasistiska rörelsen.
Vi ser att högerpolitiken och SD-rasismen (som i sin tur göder nazismen) hänger ihop och vi vill bemöta det med gemensamma protestdagar mot både rasism och för allas rätt till jobb, bostad och bra välfärd. I denna kamp är också rätten till asyl en nyckelfråga. Att flyktingar tvångsutvisas och stämplas som kriminella göder rasism och nazism.
Det här är också en bra förberedelse för tiden efter valet. Även om Alliansen röstas bort så har nuvarande S-ledning inte visat något tecken på att ge avkall på sin högerpolitik, vilken i sin tur också kommer att gynna rasismen.
Den 21 mars är det FN:s internationella dag mot rasism. En kampanj har dragits igång är Fight Racism Now, finansierad av Open Society Foundation (grundad av George Soros) med en svensk del, Stoppa rasismen nu! En rad organisationer har blivit inbjudna, däribland Linje 17 mot rasism. En kravlista som föreslås innehåller bland annat krav som inga statliga medel åt företag som diskriminerar, tillåt positiv särbehandling i näringslivet på etniska grunder samt att göra om skolundervisningen om rasismens historia.
Det är så klart inget fel på kraven, men det skulle begränsa rörelsen som precis sett sin dager om det blev en utbredd uppfattning att åtgärder från politiker är det viktigaste för att dämpa rasismen. Företag som diskriminerar borde istället utsättas för strejker – och andra kraftfulla åtgärder.
Det vore naivt att lämna över till staten att stoppa rasismen. Och kontraproduktivt. Detta för att staten i sig reproducerar rasismen. ”År 2013 var på flera sätt ett rasismens år – från Revaprojekt och romregister till repressionen mot svensk hiphop. Polisens dödskjutning och påföljande händelser i Husby”, skriver Shabane Barot i Arbetaren och nämner ytterligare ett exempel på statens rasism – bostadssegregationen och den S-styrda utförsäljningen i Alby.
Shabane gör en också uppmärksam på en ny avhandling, Jan Jämtes Antirasismens många ansikten.
Jämte tar upp om hur staten kan lägga beslag på en antirasistisk rörelse, etablera konkurrerande organisationer eller bakbinda dem i institutioner. Samtidigt som den ständiga propagandan från inte minst Säpo, om att militanta antirasister och nazister är av samma skrot och korn, syftar till att isolera antirasismen. Med det i åtanke blir Mångkulturellt Centrums slutsats i sin utredning om afrofobin – att det behövs en statlig utredning – en besvikelse. Fram för mer av lokal orgluanisering istället! Att vi var 20 000 på Kärrtorps IP, och ytterligare 20 000 på 30 andra orter runt om i landet, var så otroligt mycket mer värt än om 20 000 bara hade klickat ’Like’ på Facebook. Ingen kunde åka tunnelbana Linje 17 den 22 december utan att slås av antirasismen. Vi visade att vi kan skapa något annat gemensamt underifrån och det var vanliga människor som gjorde det.
I den lokala organiseringen kan ingå nattvandringar som gör natten tryggare, stöd till papperslösa, tiggare och flyktingar, manifestationer, dörrknackning, kultur och kunskapsspridning. Det är också viktigt att verka utåt. Skulle fler elever och studenter gå samman i antirasistiska grupper på fler skolor skulle det ha stor påverkan, liksom en motsvarande organisering på arbetsplatserna. I det lokala är gemensamma protestdagar tillsammans med så många orter som möjligt inte att förringa. Det ger hållpunkter för rörelsen, ger styrka lokalt samtidigt som det påverkar över hela landet och kampen kan spridas. För Rättvisepartiet Socialisternas del kommer vi i valkampanjen föra ut behovet av ett nytt socialistiskt arbetarparti. Om några första steg mot ett sådan parti kan tas de närmsta åren, t ex som en kämpande gräsrotsförankrad vänsteroppostion mot en S-ledd regering, återstår att se, men när det sker kommer det att vara Sverigedemokraternas största antagonist. ■
