foto: Stefan Lundqvist
Lärdomarna är många från Ådalens massiva vårdkamp.
– I riksmedia är det väldigt korta och ytliga rapporter.
Så motiverade SVT-reportern Anna-Klara Bankel förra veckans avsnitt av ”Riket”, som gav en röst åt en befolkning som har rest sig mot nedskärningarna. Offensiv och RS har följt, stött och deltagit i samtliga demonstrationer, och vill här dela med oss av våra lärdomar av kampen för vården i Ådalen.
Det är lätt att instämma i påståendet om att ”folkresningen” i Ådalen bara har rapporterats i notiser och nyhetsflashar i riksmedia.
Demonstrationerna har tagit sig historiska proportioner under det senaste året, inte bara en gång utan flera gånger: tusentals i Ö-vik, 14 000-15 000 i Kramfors och senast, i maj, rekordet med uppemot 20 000 demonstranter mobliserade från hela Ådalen till Härnösand. Trots dessa massiva mobiliseringar har det S- och MP-styrda landstingets nedskärningsförslag klubbats igenom.
Så vad kan vi lära av detta? Lönar det sig att kämpa?
För det första: vi har inget annat alternativ än att kämpa. Alla tusenden som lever i Ådalen har all rätt till sjukvård, även akut sådan i rimlig anslutning till sina hem och arbeten.
För det andra: folk är beredda att kämpa om beslutsamma initiativ tas. Både personal, brukare, unga och gamla har slutit upp i protesterna där ledningen för mobiliseringarna har haft en optimistisk, djärv och beslutsam ton.
Däremot har nedskärningsfrågan splittrat både politiker och befolkningen regionalt. Det är de närmast drabbade från norra länsdelen som har slutit upp. Få Sundsvallsbor och medelpadingar deltog i demonstrationerna. Avstånd och de lokala kraven på demonstrationerna spelar naturligtvis en stor roll. ”Sparkraven” har också nästan enbart riktats mot Sollefteå och Ö-viks sjukhus vilket förklarar att kraven i första hand har riktas mot detta. Men även Sundsvall sjukhus har drabbats mycket hårt av landstingets svångremmar.
Därför är en lärdom att vårdkampen, för att vinna istället för att splittra, även måste ha krav och program som appellerar och mobiliserar hela länets befolkning till motstånd och kamp för mer resurser och upprustning av vården i hela landstinget.
För det tredje: den massiva proteströrelsen har vid varje höjdpunkt vunnit delsegrar. Den har fått skrämda politiker att stanna upp som till exempel efter demonstrationen i Kramfors då landstingsledningen tvingades göra halt och lovade att göra ett ”omtag”. Ett löfte som sedan sveks.
En fjärde lärdom är att löftena bara tillkommer under press från kampen. Men en stor demonstration räcker inte för att nedskärningspolitikerna ska ändra sig.
Många aktiva i kampanjen mot landstingets ”strukturförslag” har visat på hur mer resurser kan sparas genom bättre organisation, hur man med en bättre arbetsmiljö får bort dyra stafettlösningar, avskaffar horribla avgångslöner och bonusar med mera. En femte lärdom är att detta är bra och nödvändigt, men otillräckligt. Kraven måste vara politiska och riktas till inte minst regeringen, som bär det yttersta ansvaret.
Det behövs en landsomfattande politisk masskamp för att kräva tillgång till de resurser som finns i fel fickor, men som nu akut behövs för en upprustning av vården. Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv menar att i en sådan kamp behövs socialistiska krav drivas på att pengarna tas där de finns, hos bankernas och storföretagens ackumulerade rekordvinster.
Den sista lärdomen är att det behövs hårdare kampmetoder. Invånarna i Dorotea räddade sin vårdcentral efter en välorganiserad och uthållig treårig ockupation.
Strejken är arbetarklassens tyngsta och skarpaste kampmetod. Hittills har fackföreningsrörelsen i Ådalen inte på allvar profilerat sig i kampen. Med en dags politisk varningsstrejk i hela Ådalen mot nedläggningsbesluten riktade mot Sollefteå sjukhus skulle kampanjen få en upptrappning som skulle kunna sätta maximal press på välfärdsslaktarna i landstingskansliet att göra halt och ett nytt ”omtag” som den här gången är värt namnet. ■
