Genom att fråga tusen 24-åringar om vad som hänt fem år efter att de gick ut gymnasiet, hur de ser på sina gymnasiestudier i backspegeln – om de hjälpt eller stjälpt dem, vill Lärarnas Riksförbund och Sveriges Elevkårer få en bild av vilken roll gymnasieskolan har för den höga ungdomsarbetslösheten.
Resultatet visar å ena sidan på 24-åringar med en stark framtidstro – nästan 9 av 10 anser att det finns ”goda eller mycket goda utsikter för deras fortsatta arbetsliv”.
Å andra sidan är ungdomsarbetslösheten stor och 1 av 5 ungdomar uppger att de någon gång efter gymnasiet varken arbetat, studerat eller haft praktik i över 100 dagar i sträck. Lika många uppger dessutom att de har varit deltidsanställda. Endast 4 av 10 har ”i huvudsak varit fast anställda” och 3 av 10 har ”i huvudsak studerat vid högskola eller universitet”. Utvecklingen av arbetsmarknaden till allt fler osäkra anställningsformer kommenteras inte, annat än konstaterandet att det tar allt längre tid innan en årskull har etablerat sig på arbetsmarknaden. Detta förklaras dock med att fler ungdomar väljer att läsa vidare efter gymnasiet.
Men viktiga aspekter som undersökningen belyser är ändå vilka dessa 24-åringar som studerar eller arbetar är och vilka det är som går arbetslösa.
Slående är att den tiondel som ser sina framtidsutsikter vara begränsade är ”de med låga meritvärden från grundskolan, de som inte slutfört sin gymnasieutbildning, de som anser att programmet de läst inte möjliggjort för dem att nå sina målsättningar med utbildningen samt de som läst på komvux” – av vilka merparten har utländsk bakgrund. Likaså utgörs den femtedel som har gått arbetslösa i över 100 dagar i sträck av ”de med låga meritvärden från grundskolan, de som är födda utomlands och de som hoppat av gymnasieskolan”.
Sjunkande likvärdighet där skolan brister i sin kompensatoriska roll kritiseras därför skarpt i rapporten, samtidigt som engagemang från arbetsgivare, universitet och högskolor efterfrågas för att stärka kopplingen mellan gymnasiet och yrkeslivet/fortsatta studier.
De fyra slutsatser som dras är;
1) att insatser måste sättas in tidigt för att kompensera elevers olika förutsättningar och att lärare behöver rätt verktyg för att klara detta; 2) att samhället måste ta ett större ansvar för en resursfördelning till skolor efter elevernas bakgrund, förutsättningar och behov; 3) särskilt stöd i gymnasieskolan; samt 4) förstärkt studie- och yrkesvägledning.
Dessa slutsatser anser även Rättvisepartiet Socialisterna vara väldigt viktiga och har dem därför formulerade som krav. Från fackens sida ges ofta bra ”förslag” eller ”uppmaningar”. Varför inte krav?
En viktig poäng som knappast syns i en akademisk rapport eller undersökning, är att skolan endast speglar klassamhället i stort. Om regeringen med dess högerpolitik ämnar öka klassklyftorna i samhället – en politik de onekligen för – varför skulle dess skolpolitik se annorlunda ut?
Likvärdigheten i skolan minskar och det handlar om att dra slutsatser, men lika mycket handlar det om att ställa krav och att våga ta strid för dessa krav.
Lina Westerlund,
lärarstudent