Vad skiljer Sanders och Warren åt?

Trots att hon delar mycket av Sanders plattform säger Elizabeth Warren, som också vill bli Demokraternas presidentkandidat, att hon är en ”kapitalist ända in i märgen” (Foto: Phil Roeder & Gage Skidmore / Flickr CC).

av Tom Crean, Socialist Alternative i USA // Artikel i Offensiv

2020 års presidentval i USA markerar en dramatisk vändpunkt i amerikansk politik. Debatten inom Demokraterna utmärks allt mer av idéerna och förslagen från Bernie Sanders och Elizabeth Warren. Särskilt Sanders, tillsammans med kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez, har populariserat ”demokratisk socialism” som nu har en massiv attraktionskraft.

Enligt en studie nyligen av Axios skulle fyra av tio hellre leva i ett socialistiskt land än ett kapitalistiskt, och 55 procent av kvinnorna mellan 18-54 år förkastar kapitalismen. Detta återspeglar radikaliseringen bland betydande skikt av befolkningen, särskilt ungdomar, som har levt igenom efterskalven av 2008 års ekonomiska kollaps. 
Det återspeglar också effekten av Occupyrörelsen, Black Lives Matter och den växande kvinnorörelsen, likväl som återkomsten av arbetarkamp startad av lärarrevolterna.
Men ett förkastande av nyliberalismen är inte detsamma som klarhet kring hur socialism skulle se ut. Sanders tal nyligen med rubriken ”Hur demokratisk socialism är det enda sättet att besegra oligarkin” pekade på president Roosevelts (FDR) ”New Deal” som en modell. Men sanningen är att FDR var väldigt tydlig under den stora depressionen med att detta var för att rädda kapitalismen, inte ersätta den. 

Trots att hon delar mycket av Sanders plattform säger Elizabeth Warren, som också vill bli Demokraternas presidentkandidat, att hon är en ”kapitalist ända in i märgen”, och till skillnad från Bernie uppmanar hon inte till de slags massrörelser som behövs för att genomföra betydelsefulla förändringar.
Det är inga nyheter att Sanders politiska utsikter mer pekar på att reformera kapitalismen än mot marxismen (revolutionär socialism). Men i dagens kontext är uppmaningar som allmän sjukvård för alla, gratis universitetsutbildning och att studieskulderna stryks, 15 dollar i minimilön i hela landet och en grön ny giv, samt att dessa kopplas till att bygga en rörelse mot miljardärklassen som Sanders gör, en startpunkt för att diskutera mer grundläggande förändringar. 

En nyckelfråga är hur Sanders program kan genomföras och om det är möjligt under dagens kapitalism. Sanders brukar peka på att det han uppmanar till har införts i andra avancerade kapitalistiska länder. Det är sant, men perioden där dessa segrar vanns var under en historisk exceptionell expansion av kapitalismen efter andra världskriget. Dagens verklighet är helt annorlunda. 
I motsats till vad folk tror var det inte FDR:s ”New Deal”-politik som förde USA:s ekonomi ut ur den stora depressionen. Den avgörande faktorn i ”återhämtningen” var faktiskt mobiliseringen inför andra världskriget. Den enorma ödeläggelsen som kriget skapade lade grunden för den oemotsvarade ekonomiska expansionen under 1950- och 60-talet.
Två andra omständigheter spelade också in i efterkrigstiden: Styrkan i arbetarklassens organisering och hotet från Sovjetunionen, vars existens – trots den fruktansvärda stalinistiska deformeringen – visade att ekonomin kunde byggas på en ickekapitalistisk grundval.
Mot den bakgrunden vann arbetarklassen betydande framsteg för välfärd, pensioner, arbetarrättigheter med mera, särskilt i Västeuropa. Där gjordes många av dessa segrar till lagar på grund av trycket från arbetarklasspartier. I USA, där inget sådant parti fanns, vanns mindre och segrarna var mer sårbara. 

Den djupa recessionen i mitten av 1970-talet var början på slutet för efterkrigsboomen. Kapitalisternas vinster stramades åt, och för att återställa lönsamheten gick de på offensiven mot levnadsvillkor och arbetarklassens sociala förmåner. 
De stalinistiska regimernas kollaps hade en ytterligare effekt i att det satte arbetarrörelsen på reträtt. Kapitalismen verkade vara triumferande och många arbetarklasspartier, som de socialdemokratiska partierna i Europa, övergav alla anspråk på att stödja socialism och stod istället för nyliberala program.
Vi kommer nu ut ur denna period av reträtt, men kapitalismen är nu ännu mer instabil och krisbenägen. Kapitalisternas förmåga att göra betydande eftergifter är mindre jämfört med efterkrigstiden. Det enda sättet som vinster i samma omfattning som efter andra världskriget kan vinnas på nu är om kapitalisterna hotas av massrörelser från arbetare. 
Det kommer att kräva bygget av kämpande fack och bildandet av ett nytt politiskt parti baserat på arbetarklassens intressen. Men även då kommer dagens segrar att vara mer osäkra. För att göra dessa segrar permanenta behövs det att ekonomins nyckelsektorer tas över i offentligt ägande under demokratisk arbetarkontroll; alltså, att påbörja omställningen till en genuint socialistisk ekonomi där arbetarklassen demokratiskt bestämmer samhällets prioriteringar. 

De skikt inom eliten som föredrar Demokraterna skulle hellre se Donald Trump vinna nästa val än att se Bernie Sanders som president.

I sitt tal nyligen lade Sanders ut en vision om en regering som kommer att stärka de sociala programmen, beskatta de rika och bryta upp monopolföretagen. På ett plan är detta inte så olikt det som Warren lägger fram.
Men en nyckelskillnad mellan henne och Sanders är inte det ena eller andra förslaget – det är att Sanders talar direkt till arbetarklassen och deras intressen. Han erkänner att hans program bara kan uppnås via en massrörelse som får till stånd en ”politisk revolution”. Warrens plan, å andra sidan, är rationellt argumenterande och politisk klipskhet! En sån approach har aldrig ändrat de härskande klassernas ståndpunkt. 
Sanders lyfter arbetarklassens frågor. Aktivisterna som spelade en avgörande roll i att lansera lärarnas revolter ifjol i West Virginia, Arizona och Oklahoma inspirerades alla av hans valkampanj 2016. Vad som håller den härskande klassen vaken om nätterna är att Sanders valkampanj skulle kunna spela en ännu större roll denna gång i att förena krafterna för att återuppbygga en kämpande arbetarrörelse och ett nytt politiskt parti. Till och med de skikt inom eliten som föredrar Demokraterna skulle hellre se Donald Trump vinna nästa val än att se Bernie Sanders som president. 

Trots att de använder alla knep de kan för att dra ner Sanders fortsätter han att definiera Demokraternas nomineringsprocess. Som den första debattrundan visade pressas 2020-kandidaterna, ofta mot sin vilja, till att stödja de krav som Sanders först populariserade.
Deras falska progressivism ses som nödvändig för att blockera Sanders, men som han har påpekat är detta ihåligt: ”Inget kommer att förändras om vi inte har modet att ta oss an Wall Street, försäkringsindustrin, läkemedelsindustrin, det militärindustriella komplexet, och den fossila bränsleindustrin”.
En Sandersregering skulle sättas under ett enormt tryck att överge sitt program. Om den inte gjorde det och istället mobiliserade arbetarklassen till att tvinga igenom förändringar, skulle den ställas inför ett oupphörligt motstånd från den härskande klassen. I den situationen skulle Sanders begränsningar behöva övervinnas.
För att exempelvis få till stånd en grön ny giv för arbetarklassen skulle det krävas att de stora energibolagen tas över i offentlig ägo. Att bemöta den kommande ekonomiska nedgången skulle kräva att det görs raka motsatsen till vad Obama gjorde 2009 när han räddade Wall Street – det skulle kräva att ta över storbankerna i offentlig ägo.

Det är därför vi stödjer Bernie Sanders – inte på grund av att vi håller med om hans definition av demokratisk socialism, utan eftersom hans program, och särskilt hans klassuppmaning, pekar åt rätt håll. Frågan som måste debatteras fram är hur vi kan få igenom hans program och gå bortom det till den nödvändiga slutsatsen: en socialistisk omvandling av samhället.