foto: Sebastian Olsson
Tendensfrihet är inget för V-ledningen, som istället utesluter personer. V är också ofta frånvarande från kamp och kampanjer.
Vilken sorts parti är Vänsterpartiet? Frågan diskuteras nu livligt både inom V och i vänstern utanför partiet. Detta sedan V-ledningen har tagit ställning för uteslutning av aktiva runt tidningen Revolution, samtidigt som diskussioner förs om att Socialistiska Partiet ska uppgå i V.
Diskussionen handlar också om V har något att lära från erfarenheter av andra vänsterpartier i Europa: Syriza, Podemos, Enhedslisten med flera. Dessa partier har fått starkt ökat stöd när de erbjudit en radikal vänsterprofil och ett alternativ som skiljer sig från de traditionella partierna.
Vänsterpartiet idag är ett parti med stora skillnader i åsikter och aktiviteter mellan olika orter och bland medlemmar, inklusive i riksdagsgruppen och partistyrelsen. I riksdagen är V ett stödparti till S-MP-regeringens budget. Vänsterpartiet har där fått igenom en del viktiga steg framåt, till exempel höjt underhållsstöd och gratis glasögon för unga upp till 19 år. Men partiet har samtidigt tvingats svälja stora ökningar till militären och de hårda budgetregler som förhindrar en verklig kursändring.
Lokalt och regionalt är V ”idag med och styr över 100 kommuner och 13 landsting/regioner. Och vi utgör en del av den rödgröna majoriteten i Sveriges kommuner och landsting (SKL)” (från partiets hemsida). I de flesta fall styr V tillsammans med S och MP, men i några fall i koalitioner där Moderaterna ingår, som i Gällivare och Ljusdal. Att uppnå dessa positioner gör att V:s lokala politiker inte sällan försvarar nedskärningar, som till exempel inom vården i Norrbottens landsting.
Å andra sidan har V i Malmö hoppat av samarbetet med S och MP i protest mot nedskärningar. Det är otvivelaktigt ett agerande som får stöd av många V-medlemmar och sympatisörer, som vill se Vänsterpartiet som en opposition från vänster.
I detta läge kommer diskussionen om tidskriftsföreningen Revolution, som till nyligen hette Avanti. Vänsterpartiets ledning, VU, föreslog i somras att Revolution ”är att betrakta som ett konkurrerande politiskt parti” och ”att det därmed inte är förenligt med medlemskap i Vänsterpartiet att vara aktiv i Revolution.”
Bakgrunden är att Revolution är den svenska sektionen av en internationell organisation, IMT. De lämnade för över 20 år sedan Rättvisepartiet Socialisternas föregångare, Offensiv, och dess international, CWI.
Huvudorsaken var att de som bildade IMT ville fortsätta som tidigare, trots de stora förändringar som då ägde rum – stalinismens kollaps i Sovjet, socialdemokratins förborgerligande och kapitalets globalisering.
Offensiv, senare Rättvisepartiet Socialisterna (RS), drog andra slutsatser. Vi menade att socialister måste orientera sig mot de skikt som kämpar mot högerpolitik, rasism och krig. Genom vår syn i dessa frågor och våra lokala kampanjer har RS kunnat bygga upp en förankring som har gett kommunala mandat, samtidigt som vi har spelat en roll i de flesta stora proteströrelser de senaste 25 åren.
De som bröt med Offensiv 1991-92 bildade tidskriftsföreningen Socialisten, en studiecirkelliknande gruppering som hade medlemmar i både S och V. År 1996 drabbades de av ett förbudsbeslut från SSU. Redan 1981-82 hade SSU och S uteslutit Offensivs anhängare, som ett led i Socialdemokratins högervridning.
Socialisten förde en tynande tillvaro och år 2011 lämnade de flesta IMT. Kvar blev en minoritet som bildade Avanti, alltså numera Revolution. Med en radikal kritik av kapitalismen och krav på att Vänsterpartiet ska vara tydligare
socialistiskt har de vunnit en del anhängare i Ung Vänster och bland vänsterstudenter, däribland en suppleant i Vänsterpartiet partistyrelse, Peter Möller.
Parallellt med hot om uteslutning av Revolution har V-ledningen fört diskussioner med Socialistiska Partiet om att gå upp i Vänsterpartiet. SP tillhör också en internationell organisation som kallas Fjärde Internationalen.
SP har flera kända vänsterprofiler i sina led – som Håkan Blomqvist och Kjell Östberg – men har under en lång tid stagnerat. SP har tappat sina kommunala mandat och de flesta av de ganska många fackliga positioner de tidigare hade.
Till skillnad från Revolution har SP deltagit i många nätverk mot högerpolitiken, som Välfärd utan vinst och Folkkampanj för Gemensam Välfärd. I nätverken finns också Rättvisepartiet Socialisterna och en hel del medlemmar i Vänsterpartiet.
Flera SP:are har sett samtalen om att gå med i V som en del av en europeisk process. Deras systerorganisationer finns med i både Podemos i Spanien och Enhedslistan i Danmark. SP har då hoppats att som där kunna förena medlemsskap i V med att fortsätta ge ut sin tidning, Internationalen, och fortsätta som medlemmar i sin internationella organisation. Detta kallas vanligen för ”tendensfrihet”, att olika riktningar har rätt att inom ett parti diskutera och driva politiska åsikter.
Väldigt lite uppmärksamhet ägnades i de första artiklarna om samtal mellan V och SP åt eventuella politiska skillnader. Men som exemplet Syriza har visat räcker det inte att samla många – det gäller också att ha en verkligt socialistisk, revolutionär politik. Att Syrizaledningen svek sina löften verkar SP hålla med om. Men tidningen Flamman, som står V nära, kallade det senaste valresultatet, där Syriza blev största parti, för en ”vänsterseger”.
På sistone har dock Vänsterpartiets ledning, under partisekreterare Aron Etzler, dämpat SP:s förväntningar. ”Ni är varmt välkomna som medlemmar i Vänsterpartiet, men kan inte utgöra någon politisk strömning eller vara medlemmar i Fjärde Internationalen”, sammanfattas V-ledningens syn i SP:s tidning. Det som i våras verkade vara en rak process är nu en öppen fråga inför att SP ska avgöra frågan i oktober.
Vänsterpartiets partistyrelse beslutade med 12 röster mot 10 för ledningens förslag, att betrakta Revolution som ett konkurrerande projekt. Aron Etzler kommenterade i tidningen Internationalen att ”Man kan inte ha ett projekt som går in i Vänsterpartiet och syftar till att värva medlemmar hos oss så som jag har uppfattat att Revolution har gjort. De har också en väldigt tydlig agenda där de säger att ’V är si och så och vi vill ändra på det’.”
Hundratals V-medlemmar har skrivit på ett upprop mot beslutet. Bland dem riksdagsledamöterna
Daniel Sestrajcic, ordförande i Vänsterpartiet Malmö, och Daniel Riazat från Falun, tidigare distriktsordförande i Dalarna.
”För mig är detta obegripligt av många skäl”, skrev Daniel Sestrajcic i ett inlägg på Facebook, och fortsatte: ”Många undrar varför Malmö är så framgångsrikt som partiorganisation. Hur har vi kunnat växa så explosionsartat? Hur har vi kunnat bli den partiförening som i valet växte röstmässigt mest av alla? Hur kan vi ha så mycket och bra aktiviteter med mera. Det finns många förklaringar. Jag skulle vilja hävda att en av dem är att vi inte ödslar tid med sådant som om en tidningsförening ska betraktas som en konkurrerande partiorgansation eller inte. Vi välkomnar alla som vill Vänsterpartiet väl och vi har mycket låga trösklar in till engagemang och aktivitet.” Han påminde också om att partiet för drygt tio år sedan inte agerade mot högerfraktionen Vägval Vänster.
V-ledningens agerande är en påminnelse om Vänsterpartiets brister och svagheter. Partiet har aldrig fullt ut gjort upp med sin stalinistiska historia. Här finns motståndet mot att tillhöra en international, eftersom den egna erfarenheten är att V:s föregångare SKP och senare VPK under många decennier följde Moskvas dekret. Här finns också motståndet mot tendensfrihet och fraktioner, eftersom dessa förbjöds under Stalin. Faktum är att fem anhängare till Offensiv uteslöts ur Ung Vänsters föregångare Kommunistisk Ungdom år 1989 för sin kritik av stalinismen. Det gällde exempelvis att Kinas Kommunistiska Parti deltog som gäster på KU:s kongress samma år.
Men lika viktigt som historien är dagens kamp. V-ledningens fokus idag är förhandlingar i riksdagen, medan partiet sällan syns med aktivister i kamp och kampanjer. Inför nästa års avtalsrörelse tillhör alltså V ledningen för Sveriges Kommuner och Landsting, den arbetsgivarorganisation som de offentliganställda facken förhandlar med om sina löner.
Sverige, liksom andra länder, behöver ett stort, brett arbetar- och vänsterparti. Rättvisepartiet Socialisterna skiljer sig från både Revolution och SP, men vi delar deras syn att ett sådant parti ska ha tendensfrihet, vara pluralistiskt och kämpande. Att ta till uteslutningar kommer inte att gynna varken V eller vänstern i allmänhet.
Ett nytt parti kommer att växa fram ur kamp, där vänsterpartister och övrig vänster, tillsammans med fackliga aktivister, aktiva i nätverk, antirasister, socialistiska feminister och många fler kommer att ingå. Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för ett sådant parti, som säger nej till alla nedskärningar och privatseringar, som organiserar och stöder kamp, med ett demokratiskt och socialistiskt program. ■
