Val utan alternativ i Vitryssland och Ukraina

2006-08-14 12:54:53




Det var föga förvånande att Aleksandr Lukasjenko för tredje gången vann Vitrysslands presidentval i slutet av mars i år. Men resultatet för valet till Ukrainas parlament innehöll överraskningsmoment för strategerna i förra årets oranga revolution. President Jusjtjenkos ”Vårt Ukraina” kom bara på tredje plats, med 14 procent av rösterna.

Flest röster fick Jusjtjenkos motståndare från ”revolutionen”, Viktor Janukovitj, vars regionsparti fick 33 procent av rösterna. Andraplatsen togs av Julia Tymosjenkos parti med 22 procent. Tymosjenko var tidigare Jusjtjenkos allierade och premiärminister, men fick sparken efter ett öppet gräl om korruption i regeringen.
Jusjtjenkos förlust berodde på ett missnöje med vad han lyckats leverera som president. Den ekonomiska tillväxten har minskat dramatiskt det senaste året – de reformer, exempelvis kraftigt höjda pensioner, som presenterats har snabbt slukats av inflationen. Samtidigt har Jusjtjenkos rykte fått sig en ordentlig törn av korruptionsanklagelserna mot hans regering.

Korruptionsanklagelser

Stödet för de så kallade vänsterpartierna – socialisterna och kommunisterna – har minskat kraftigt. Socialistpartiet har varit Jusjtjenkos allierade i valet. Deras budskap bestod mestadels i att betona att de numera var en del av den socialdemokratiska Socialistiska internationalen! Kommunisterna led en enorm förlust och förlorade omkring 80 procent av sina platser i parlamentet – de lyckades bara behålla 21. Det var priset för den neutralitet och passivitet man upprätthållit under de senaste två-tre årens intensifierade politiska konflikt.
Tymosjenkos valframgång avspeglar enorma motsättningar. Å ena sidan vann hon röster på att ha övergett den oranga regeringen och anklagat den för korruption och passivitet. Det förstärkte hennes välputsade framtoning som Ukrainas Jeanne D’Arc och offer. Men innan hon blev den oranga revolutionens prinsessa, var hon känd som oljepumparnas drottning. Tillsammans med sin man ägde och kontrollerade hon bokstavligen Ukrainas oljesektor.
De ekonomiska och sociala krafter Tymosjenko representerar står i direkt motsatsställning till de väljare hon förlitar sig på för att öka sitt stöd. Inför valet sköt hon sitt nyliberala program i bakgrunden och utfärdade många populistiska löften. Hennes parti fick både flest röster i alla västukrainska regioner utom två och stort stöd i de ryssvänliga östra regionerna.
Medan valresultaten i övrigt visar på en ökad nationell polarisering mellan de ryssvänliga och de västvänliga, verkar det som om en avsevärd del av båda lägrens proteströster har gått till Tymosjenko.
Regionspartiet är förmodligen det mest kapitalistvänliga av de tre röststarkaste partierna. Alex Kiselov, en amerikansk lobbyist, har slipat imagen för partiet som baserat på affärsmäns erfarenhet. Avregleringar och minskad inblandning i den privata sektorn från myndigheternas sida har varit grundpelarna i partiets program. Kiselov beskriver sin roll som den som ska övertyga väst om att hans block stöder Ukrainas gradvisa integrering i Europa och EU. Även om han cyniskt fällt kommentaren: ”det skulle inte verka begripligt om jag spred det budskapet under [val]kampanjen”.
Regionspartiet fick stöd i öst på grund av att Janukovitjs senaste ministerperiod, mellan 2002 och 2004, sammanföll med en period av rekordstor ekonomisk tillväxt. Det gav illusionen om att hans återkomst till makten skulle återskapa det ekonomiska uppsvinget. Tillväxten under den perioden berodde emellertid på externa ekonomiska faktorer.

Nationalism uppmuntras

Dessutom har de grupper som kontrollerar de regionala regeringarna och industrin i öst försäkrat sig om att väljarna där röstar på deras kandidat. För att avleda uppmärksamheten från sin ekonomiska och sociala agenda, piskar Regionspartiet medvetet upp nationalistiska, rysk-chauvinistiska stämningar. Två av de frågor de drev var att göra ryska till det officiella språket och att göra Ukraina till en federation. Efter valet har de försökt att förverkliga också ett par av sina övriga krav, men sedan den nationalistiska anden väl släppts fri, kan den inte bara åter inneslutas i flaskan och ignoreras.
Eftersom industrijättarna som stöder Regionspartiet är intresserade av stabilitet, är det lätt för dem att träffa en överenskommelse med Jusjtjenko. En sådan ”storkoalition” skulle förmodligen vara mer långlivad och stabil än en orange koalition. Samtidigt skulle den driva Tymosjenko att anta en mer radikal position.

Tymosjenkos populism

Men hennes helt igenom populistiska och opportunistiska metoder betyder att om en bredare social rörelse utvecklas, skulle Tymosjenko istället kunna hoppa på det tåget.
I skrivande stund har de tre oranga partierna – Jusjtjenko, Tymosjenko och Socialisterna – bildat en koalition. Men det finns fortfarande flera hinder att överkomma innan den blir verklighet. Frånsett den personliga antagonismen mellan Tymosjenko och Jusjtjenko, betraktar väljarna Jusjtjenkos styre som korrupt och inkapabelt till förändringar – samtidigt som Tymosjenko har riktat sin kampanj mot korruption och för mer radikala förändringar. Jusjtjenko har varit väldigt motsträvig i fråga om att underteckna en överenskommelse med Tymosjenko – en ovilja som fördjupats av att en betydande del av hans parti kategoriskt sagt att man inte kommer att stödja Tymosjenko som premiärminister.
En koalition mellan de oranga partierna kommer att ställa det ryssvänliga Regionspartiet i opposition. Eftersom partiet representerar större delen av Ukrainas tunga industri, skulle det bli mycket svårt för den oranga koalitionen att styra ekonomin. Dessutom skulle en orange koalition leda till ytterligare polarisering mellan landets östra och västra del. För att försvara sina positioner, skulle Regionspartiet tvingas att lyfta fram federations- och språkfrågorna. De här faktorerna skulle göra situationen i Ukraina ytterligt instabil. Koalitionens ställning skulle bli mycket osäker, dess möjligheter att agera begränsas och den skulle bli mer mottaglig för konflikter och splittringar.
De ukrainska valen utvärderades som ”de mest demokratiska i post-sovjetiska Ukraina” av västerländska institutioner. Men de västerländska organisationerna visade åter upp sin partiska natur genom att blunda för det uppenbara valfusk som förekom. I västra Ukraina, till exempel, höll vallokaler öppet mycket längre än vad som beslutats. I öst översattes ryska namn till ukrainska – vilket gjorde dem oigenkänningsbara. I Kiev blev en ung valarbetare för ”Pora” skjuten av polisen när han affischerade!

Västs hyckleri

Västerländska institutioner har riktat skarp kritik mot de vitryska valens odemokratiska natur. Men med tanke på att det saknas en sammanhållen opposition som skulle kunna få massivt stöd, är det troligen sant att Lukasjenko skulle ha vunnit valet i alla fall. Men han lämnade ingenting åt slumpen. Inför valets slutspurt såg han till att oppositionens kandidater och partier förhindrades från att distribuera sina tidningar och dagarna efter valet övergick han till att med våld flytta den lilla tältstad som oppositionen rest i Minsk. Lukasjenko har länge upprätthållit ett auktoritärt styre och nu har hans agerande fått EU att utöka det reseförbud man belagt ledande regeringsmedlemmar med. Men också här avslöjar man sitt hyckleri. De nyligen avslutade valen i Kazakstan var inte ett dugg mer demokratiska – ändå talar OSSE nu om att låta Kazakstan vara ordförandeland 2009! Skillnaden ligger i att Kazakstans ledning har öppnat upp landets ekonomi för västerländska företag, medan den vitryska ekonomin förblir sluten.
Genom att avstå från att öppna dörren för västerländska företag, samtidigt som något som kallas en ”socialt orienterad marknad” introduceras, har Lukasjenko lyckats undvika den djupa ekonomiska kollaps som drabbat andra före detta sovjetrepubliker, varför också den vitryska levnadsstandarden har kunnat ligga kvar på en högre nivå, trots hög inflation. Sedan nittiotalet är det privata ägandet utbrett bland små företag, men Lukasjenko har behållit den stora industrin – inte så mycket under statligt ägande som under statlig kontroll.

Oplanerad planekonomi

Många av de stora företagen är fortfarande beroende av beställningar från regeringen för att överleva i vad en kommentator kallat ”planekonomi utan planering”. Detta statliga stöd gör, tillsammans med Vitrysslands tursamma geografiska läge mitt emellan Ryssland och Västeuropa, att man kan dra nytta av handelsströmmar. Detta har gjort det möjligt för Lukasjenko att upprätthålla relativ ekonomisk stabilitet. Ett avgörande hot tornar dock upp sig nu, i och med ryska Gazproms krav på att Vitryssland ska betala marknadspriser för gasen. Det var detta krav som ledde till Ukrainas gaskris i januari.
Varken i Ukraina eller Vitryssland har det utkristalliserats något tydligt politiskt alternativ för arbetarklassen – tvärtom har valen inneburit fortsatt uteblivna möjligheter för arbetarna. Oavsett vilken koalition som kommer att utformas i Ukraina, kommer den ekonomiska tillväxten 2002-2005 inte att upprepas – åtminstone inte i samma utsträckning.
Fortsatta försämringar av arbetarklassens levnadsstandard är oundvikliga – oavsett om koalitionen är ”orange” eller ”stor”, varför arbetarna kommer att tvingas till kamp. Vid ett visst stadium kommer därför en arbetaropposition att utvecklas, också i Vitryssland. Då kommer valen inte längre att domineras av olika falanger av en och samma härskande elit.

Rob Jones