På bara några dagar i början av mars, orsakade filmen Kony 2012 en ilsken global proteststorm. Inte minst i USA och särskilt från de amerikanska ungdomarna. Filmen kunde både fånga unga människors förhoppningar omen bättre värld, fri från förtryck och fattigdom, och uppmuntra många till att fråga: Vad kan jag göra?
Men snart stod det klart att Invisible Childrens kampanj inte riktigt var som den framstod vid första anblicken. En fråga som väcktes var hur det kom sig att denna välgörenhetsorganisation, som sa sig vilja hjälpa ugandiska barn, bara spenderade 37,14 procent av sina inkomster i Uganda. Vidare började kritiska röster höras mot att Invisible Children gav stöd till Ugandas nuvarande regim.
Under förra året spred sig Occupyrörelsen till de ”1%” som sitter i samhällspyramidens smala topp över USA och resten av världen. Denna breda rörelse kom snabbt att förkroppsliga den utbredda misstron och fientligheten mot elitens härskande klasser. Men Invisible Children är inte emot USA:s elit.
I loggan för Kony 2012-kampanjen finns både åsnan, Demokraternas partisymbol, och Republikanernas elefantsymbol. Bland IC:s sponsorer finns fundamentalistiska kristna grupper som har sin egen högervridna, kapitalistvänliga agenda.
”För första gången i USA:s historia har den amerikanska regeringen inte vidtagit åtgärder i självförsvar, utan för att människor krävt det”, var vad Jason Russell, filmens producent och regissör sa efter att president Obama beslutat skicka 100 militärer till Centralafrika i oktober i fjol för att jaga Kony.
Invisible Children vill med sin film att USA trappar upp sin militära insats mot Kony och LRA.
I ett brev till USA:s president Barack Obama, daterat den 7 mars, skriver Invisible Children att: ”Ert beslut att skicka militära rådgivare från USA till regionen i oktober 2011, var en välkommen åtgärd av ytterligare assistans för regionala regeringar i deras ansträngningar att skydda folk från LRA-attacker … Vi fruktar emellertid att utan en utvidgning av de insatser som gjorts kommer kanske inte er strategi att lyckas … vi uppmanar er att upprätthålla närvaron av amerikanska rådgivare fram till dess att LRA inte längre utgör ett allvarligt hot mot civila… I synnerhet den kongolesiska regeringen har strävat efter att aktivt tona ner LRA:s närvaro i landet. Därutöver har Uganda dragit tillbaka mer än hälften av de styrkor som initialt sattes in mot LRA-befälhavare och -grupper, och dess styrkor tillåts inte längre att operera i Kongo, där LRA gör majoriteten av sina attacker mot civila. Vi vädjar till er att genom direktkontakt med presidenterna i vart och ett av dessa länder stärka det regionala samarbetet, öka både antalet soldater och slagkraften hos de trupper som sätts in i LRA-drabbade områden.”
USA:s politik i Afrika formas inte utifrån den afrikanska befolkningsmajoritetens intressen. Bara några få dagar innan Invisible Children skickade sitt brev till Obama sa general Carter Ham, befäl för United States Africa Command (AFRICOM), i sitt årliga tal till senatens försvarskommitté att: ”Våra operationer, övningar och säkerhetssamarbetsprogram fortsätter att stödja USA:s politiska mål i Afrika, stärka partnerskap och reducera hoten mot USA, amerikaner och amerikanska intressen härrörande från Afrika.”
Trots Afrikas rådande relativt höga, till stor del råvarubaserade, ekonomiska tillväxt tjänar majoriteten av dess befolkning knappt någonting på den.
I många länder sker knappt någon förbättring i levnadsstandarden alls, i själva verket har höjda bränsle- och matpriser sänkt levnadsstandarden.
Nigeria framställs för närvarande som en av kapitalismens ”stora hopp” i Afrika. I februari rapporterade landets Statistiska centralbyrå (NBS) att ”under 2004 uppskattades Nigerias andel relativt fattiga till 54,4 procent av befolkningen men 2010 hade andelen fattiga stigit till 69 procent, 112,5 miljoner nigerianer. Detta trots att Nigerias BNP, enligt officiella siffror, växte med i snitt 7,35 procent per år under 2004-2010. Och situationen fortsätter att förvärras. I samband med tillkännagivandet av dessa siffror, tillade chefen för Statistiska centralbyrån i Nigeria att ”om man mäter fattigdomen i relativa respektive absoluta termer eller antalet som lever på maximalt 2 dollar per dag så bedömer NBS att fattigdomen ökar till respektive 71,5 procent, 61,9 procent och 62,8 procent under 2011” (Lagos Guardian den 14 februari 2012).
Imperialism och kapitalism sätter absoluta hinder i vägen för Afrikas utveckling, vilket i sin tur orsakar de krig, det förtryck och de ständiga omvälvningar som verkar känneteckna kontinenten. Detta är inget ”afrikanskt” särdrag. Världens övriga kontinenter har inte heller åtnjutit en historia fri från krig eller förtryck, men i dagens imperialismdominerade värld är förutsättningarna för en kapitalistisk väg till utveckling i Afrika avsevärt begränsade.
Ugandas och dess grannländers blodiga historia utgör sorgliga exempel på detta.
Under de senaste årtiondena har Uganda styrts av den ena diktaturen efter den andra.
Konkurrerande eliter har brutalt svept undan demokratiska rättigheter eller begränsat dem därför att den inhemska och svaga kapitalismen inte har ansett sig ha ”råd” med några bestående demokratiska eftergifter.
Så sent som april-maj 2011 möttes protester mot ökande bränsle- och matpriser av polisrepression och censur från Ugandas auktoritära regim. Den snabbt stigande inflationen (prisstegringar) – 44 procent i årstakt – är ett hårt slag mot de redan fattiga i Uganda.
Human Rights Watch (HRW) fördömde i sin Världsrapport 2012 Ugandas regim för ”det dödliga våld som användes mot demonstrationerna efter presidentvalet i februari 2011 och som kostade nio människors liv” Vidare kritiserade HRW skarpt att oppositionspolitiker åtalats för olagliga sammankomster och anstiftan till våldsamt upplopp, och att myndigheterna har misshandlat och trakasserat journalister.
Museveni, Ugandas nuvarande härskare, kom till makten efter att den dåvarande presidenten Milton Obote störtades 1985. Obote hade styrt med stöd från Acholifolket i norra Uganda, ett folk som sedan straffades för stödet till Obote.
Även Human Rights Watch, som stödjer den pågående kampanjen mot Kony, tvingades medge att ”Herrens befrielsearmé började bekämpa Ugandas regering i mitten av 1980-talet delvis som en respons på regeringens marginalisering av befolkningen i landets norra del” (HWR den 9 mars 2011).
Kony är själv en Acholi. IC beskriver i sin ”Krigets historia” vad som hände med Acholifolket: ”Med början 1996 krävde den ugandiska regeringen, som var oförmögen att stoppa LRA, att befolkningen i norra Uganda skulle lämna sina byar och bosätta sig i regeringsadministrerade läger för interna flyktingar. Dessa läger påstods vara upprättade för dessa människors säkerhet, men lägren flödade över av sjukdomar och våld. Under konfliktens höjdpunkt bodde 1,7 miljoner människor i dessa läger i regionen. Förhållandena var eländiga och det fanns inga försörjningsmöjligheter. På så vis föddes och växte en generation av Acholifolk upp i dessa läger.”
Det beräknas att omkring 80 procent av norra Ugandas befolkning tvingades in i dessa läger eller ”skyddade byar” och medan de flesta uppenbarligen har lämnat lägren står de återvändande flyktingarna nu i allt högre grad inför dispyter om huruvida de kan återvända till de områden där de en gång levde och bedrev jordbruk.
Även om LRA:s ursprung åtminstone delvis kan sökas i vad som hände med Acholifolket från mitten av 1980-talet och framåt, är LRA ingen rörelse som försvarar Acholi, utan ytterligare en väpnad förtryckargrupp.
När fredsförhandlingarna inleddes 2006 lämnade LRA Uganda. Förhandlingarna, som blev resultatlösa, följdes av att den nybildade AFRICOM gick till attack mot LRA. Denna attack, som IC stödde, förklaras på detta sätt i ”Krigets historia”: ”I december 2008, då det stod klart att Kony inte skulle underteckna avtalet, lanserades Operation Åska. Det var en samordnad ansträngning av Uganda, Demokratiska republiken Kongo, Centralafrikanska republiken och Sudan, med underrättelsetjänst- och logistiskt stöd från USA.”
Invisible Childrens ledning har genom sin tystnad kring det som nu händer i Uganda och med sitt stöd till att USA trappat upp sina militära operationer, ställt sig bakom åtgärder som visserligen kan krossa de nu väldigt små LRA-styrkorna, men som inte kommer att stoppa våldet mot barn och vuxna.
IC gör ett allvarligt misstag när man hävdar att Obamas regering menar allvar med sina påståenden om att man vill stoppa att barn tvingas bli soldater. Så sent som i oktober förra året gav Vita huset klartecken för fortsatt amerikanskt militärt bistånd till Jemen, Tchad och Demokratiska republiken Kongo (DRC), trots att dessa länder använder sig av barnsoldater. Detta skulle ha stoppats av 2008 års Child Soldiers Prevention Act, som Obama röstade för när han var senator. Som president undertecknar Obama emellertid beslut som ”rättfärdigar rekrytering och användandet av barnsoldater i Jemen med flera länder, med hänvisning till USA:s nationella säkerhetsintressen” (ABC News den 5 oktober 2011).
USA:s hållning präglas av rent hyckleri: samtidigt som Kony fördöms för att man använder sig av barnsoldater i Demokratiska republiken Kongo, där LRA för närvarande är baserat, ger USA stöd till den kongolesiska regeringen som värvar och använder sig av barnsoldater!
Allt detta visar bara att det trots all humanitär fernissa är de “nationella intressena” (det vill säga de ”egna” kapitalisternas intressen) som bestämmer USA:s och andra kapitalistiska länders politik.
Invisible Children har tragiskt nog, med tanke på det stöd organisationen har fått, blivit ett språkrör för den amerikanska regeringens utrikespolitik och är väldigt selektiv i fråga om vad den fördömer.
Samtidigt som Invisible Children fördömer Kony säger man inget om Musevenis övergrepp i Uganda, något som passar bra ihop med USA:s inställning som ser honom som en nyckelallierad.
Denna tystnad om den verkliga situationen i Uganda leder till att Invisible Children framhäver Internationella brottsdomstolens arresteringorder för Kony och två andra LRA-befälhavare, men håller fortsatt tyst om att Ugandas regering ignorerade den Internationella domstolen i Haags (International Court of Justice, ICJ) beslut i december 2005 om att denna regering måste kompensera Kongo för rättsövergrepp och plundring av resurser mellan 1998 och 2003.
LRA och Kony är ansvariga för många brutala och bestialiska övergrepp. Men vår avsky mot denna organisation får varken hindra en nödvändig granskning av Invisble Childrens bakomliggande motiv eller dämpa kritiken mot IC:s försök att mobilisera stöd för USA:s cyniska Afrikapolitik.
Obama har trots sina starka ord mot Kony och LRA, och i likhet med sina föregångare, inga problem med att backa upp de ”egna” auktoritära och diktatoriska regimerna, som den i Uganda.
LRA-offrens önskan om hjälp utifrån mot Kony är förståelig, men utländska kapitalistiska regeringar ingriper för att skydda sina egna intressen.
Nyligen rapporterade brittiska BBC om att invånare i Kongo uppmanar Obama att ingripa mot LRA, men detta skulle inte bli någon varaktig lösning för det kongolesiska folket. Det bör inte glömmas bort att såväl demokratiska som republikanska USA-presidenter under årtionden backade upp plundraren Mobutus brutala styre i vad som nu är Demokratiska republiken Kongo.
Det enda sättet att verkligen agera i enlighet med intressena hos barnen, de fattiga, förtryckta och arbetande människorna i allmänhet, är genom att stödja varje initiativ och försök till massornas självorganisering och bygget av egna oberoende rörelser i Afrika. Massrörelser som inte sätter någon tillit till kapitalistiska regeringar eller utländska interventioner utan strävar efter att kämpa för att förändra samhället.
Trots krigets fasor i östra och centrala Afrika har massorna börjat resa sig.
I år har flera afrikanska länder skakats av massrörelser mot förtryck och fattigdom, vilket generalstrejkerna i Nigeria och Sydafrika exemplifierar.
Den snabbhet varmed vreden mot Kony sprider sig är en inspirationskälla och måste bli utgångspunkten i bygget av en socialistisk arbetarrörelse som kan mobilisera till masskamp mot utsugning, fattigdom och krig.
Utmaningen för socialister ligger i att hjälpa till att länka samman unga människors ilska mot brott av det slag som LRA gör sig skyldigt till med deras önskan om att göra något med bygget av en rörelse som kan avskaffa det kapitalistiska system som förvrider och förgiftar livet för så många, snarare än att stödja de som strävar efter att kanalisera vreden i fåror som inte ens ifrågasätter den existerande kapitalistiska ordningen.
Robert Bechert, CWI
