foto: Uncredited
Irak är på väg mot ett blodigt sönderfall.
Irak kastas allt djupare ned i inbördeskrig och blodigt sönderfall efter att islamistiska sunnibaserade Isis (Islamiska staten i Irak och Levanten) har tagit över flera stora städer och tågar mot huvudstaden Bagdad
I måndags (den 16 juni) tog Isis över ytterligare en stad, Tal Afar, som ligger nära Iraks näst största stad Mosul, vilken Isis erövrade i förra veckan utan att möta motstånd från Iraks armé.
Officerare och soldater i armén flydde Mosul. Nära en halv miljon, en fjärdedel av Mosuls invånare, flydde staden efter Isis intåg. Efter Mosul föll en rad städer, bland andra Tikrit och oljestaden Baiji, i Isis händer.
Rapporter om att Isis styrkor är ansvariga för bestialiska bestraffningar och avrättningar ger en bild av de grymheter som kommer att prägla de fortsatta striderna.
Efter att den reguljära armén, som har finansierats och tränats av USA, retirerat försöker regimen mobilisera shiamiliser och vädjar om frivilliga. Såväl USA som Iran förbereder sig för ett militärt ingripande till stöd för den starkt försvagade regimen. Samtidigt har de kurdiska styrkorna – peshmerga – tagit över den oljerika och konfliktfyllda staden Kirkuk.
Förra veckan kom att markera en ny blodig och ytterst farlig vändning i ett Irak som alltsedan våren 2013 har präglats av allt våldsammare sekteristiska motsättningar.
Redan innan intåget i Mosul den 11 juni hade Isis efter månader av strider tagit över städerna Falluja och Ramadi och i stort sett hela Anbarprovisen. Isis framryckning i Irak måste också ses mot bakgrund av att denna ytterst reaktionära terrorgrupp kunnat befästa sin kontroll över de delar av Syrien man erövrat under inbördeskriget, som nu har gått in på sitt fjärde år.
Isis utvecklades ur al-Qaida i Irak och var fram till inbördeskriget i Syrien en liten organisation. Men med stöd från rika islamister i till exempel i Saudiarabien/gulfstaterna kunde Isis växa och lägga under sig det oljerika sydöstra Syrien.
Jämsides med detta bidrog den USA-stödda irakiska, shiabaserade regimens auktoritära och diskriminerande politik till ett växande missnöje bland sunnibefolkningen, som var de största förlorarna i det sekteristiska inbördeskrig som rasade i Irak 2006-2008.
Överhuvudtaget saknar Iraks regering under premiärminister al Maliki folkligt stöd. Även bland shiamuslimerna, landets majoritet, finns ett utbrett missnöje mot korruptionen, repressionen och den fortsatta sociala krisen med massarbetslöshet samt extrem fattigdom, oljerikedomarna till trots.
Men i avsaknad av arbetarorganisationer och miliser – en enad kamprörelse baserad på massornas självständiga organisering – har sekteristiska splittrare, reaktionära islamister, klanledare och lokala krigsherrar kunnat vinna stöd. Regimens tilltagande repression och stämpling av oppositionella som ”terrorister” har hela tiden tenderat följas av att islamister och reaktionära splittrare kunnat framställa sig som de enda som kan försvara lokalbefolkningen.
Regimens våld mot de protester, som utbröt i de sunnidominerade områdena 2011-2012, som främst uttrycktes i fredliga massdemonstrationer, fick ödesdigra följder.
Regeringstruppernas massaker på demonstranter i Hawija där minst 50 dödades våren 2013 kom att bli början till en ny våldsspiral. År 2013 blev det blodigaste året i Irak på fem år.
I kraft av sin storlek och beväpning kunde Isis, trots att lokalbefolkningen vid ett flertal tillfällen försökt köra ut dem, vinna ett allt större inflytande i sunnidominerade områden. Att det finns en gemensam fiende – regimen – har under det senaste tolv månaderna varit en starkt bidragande orsak till att andra sunnigrupper antingen accepterat eller började att förena sig med Isis, vars mål är att skapa en islamistisk sunnistat i västra och sydöstra Irak, Syrien och därutöver.
”Isis utgör stridigheternas chocktrupper, men deras snabba militära framgångar och upplösningen av fyra irakiska armédivisioner har framkallat ett sunniuppror. Minst sju eller åtta militanta sunnitiska grupper är inblandade, några av dem leds av före detta Baathmedlemmar [Bathpartiet var diktaturens redskap] och officerare från Saddam Husseins säkerhetstjänster”, rapporterade brittiska Independent den 16 juni.
Regimens försvagning och den långtgående demoraliseringen inom armén, med minst 250 000 soldater, har kanske varit den största anledningen till att Isis har kunnat lägga under sig allt större landområden.
Statsapparatens sönderfall gör att regimen snabbt har blivit allt mer beroende av militärt stöd utifrån och att den måste sätta sin tillit till olika shiamiliser samt motvilligt tvingas acceptera att Kirkuk inlemmas i det kurdiska styret av norra Irak.
Enligt bland annat CNN samtalar USA och Iran om hur man gemensamt ska svara militärt. Uppgifter gör också gällande att det redan finns 500 man från det iranska revolutionsgardet i Irak och att USA skickat soldater till Bagdad.
De strider som nu förs på olika frontavsnitt varslar på ett kusligt sätt om landets blodiga uppstyckning, etniska rensnings- och hämndaktioner. Risken för att det upptrappade inbördeskriget leder till att en mängd olika lokala/provinsiella terrorregimer formeras är överhängande.
USA-imperialismens krig och ockupation av Irak bär ett stort ansvar för dagens sekteristiska splittring. Imperialismens sanktioner och krig har lagt det tidigare relativt välutvecklade Irak i ruiner.
Det är med stöd av USA som premiärminister Maliki har bedrivit sin diskriminerande politik och kollektivt straffat sunnibefolkningen för Saddam Hussein-diktaturens brott. Regeringens senaste försök i form av en ny militär offensiv mot Anbarprovinsen i början av året ”bidrog till att förena mer moderata sunnitiska krafterna med de hårdföra islamisterna” (Guardian den 11 juni).
Det är möjligt att regimens nya styrkor tillsammans med utländskt stöd hejdar Isis offensiv när den når de delar av Irak som i huvudsak bebos av shiamuslimer. Det betyder en ny vändning i inbördeskriget, som riskerar att bli än våldsammare när de olika miliserna och sekteristiska grupperna försöker konsolidera sina kvarstående erövringar.
Den senaste vändningen i Irak är ett nytt allvarligt nederlag för landets arbetare och fattiga, som det kommer att ta tid att övervinna och som ökar krigsrisken i hela regionen.
Kampen mot islamisterna och mot etnisk och nationell splittring samt fortsatt våldsamt sönderfall kräver såväl en politik för arbetarenhet som bildandet av demokratiska väpnade försvarskommittéer.
Att ena befolkningen kommer att vara svårt. Men massornas självorganisering och beväpning är avgörande för att bekämpa såväl Isis som Malikiregeringens, vars politik driver befolkningen till de islamistiska terrororganisationerna. Vad som krävs är att arbetarna och de fattiga förenas i en socialistisk rörelse som kan organisera en enad kamp för att utrota fattigdom samt våld och skapa säkerhet, demokrati, fred och välstånd i Irak och Kurdistan. ■
