Oligarkerna kallas den lilla krets skrupelfria ryska affärsmän som genom att utnyttja sina nära politiska förbindelser med Boris Jeltsins styre i Moskva kunde bli omätligt rika genom att plundra den ryska statens tillgångar efter Sovjetunionens fall.
Oligarki betyder fåmansvälde och parallellerna är slående till den lilla krets i dag superrika karriärister och spekulanter som tack vare intima kontakter med framförallt nyliberala Allianspolitiker under samma period sedan början av 1990-talet kunnat skapa ett kapitalistiskt fåmansvälde även inom den tidigare offentliga välfärdssektorn i Sverige.
Oligarkerna – vinnarna i slaget om välfärden, heter en intressant rapport av Tankesmedjan Tiden som outar de nära personliga förbindelser som gjort dem förmögna mellan de nya välfärdsbolagens chefer och det nyliberala toppskiktet inom främst Moderaterna och Folkpartiet. Även rapportens författare Sten Svensson säger sig vara förvånad över hur många och täta kopplingar det har funnits.
– Det här är inte någon tillfällighet eller slumpens skördar. Det är ett medvetet system där de som varit ledande är en liten grupp moderater och folkpartister främst på central nivå och i Stockholmsregionen som lett den här utvecklingen. De har varit med och drivit igenom privatiseringsbeslut, och i många fall är de sedan en del av verksamheten som de varit med och privatiserat, säger Svensson till tidningen ETC.
Privatiseringarna motiverades oftast med vackra fraser om valfrihet och öppningar för ideella krafter, personal- och föräldrakooperativ. Men det blev snabbt de stora koncernerna och riskkapitalbolagen som tog över. Ironiskt nog spelades en viktig roll av de stora tillgångar som fanns i de avskaffade löntagarfonder som splittrats upp i stiftelser och företag som Atle och Bure, vilka bildats med uppgift att underlätta privatiseringarna.
Under 2012 drevs nästan hälften av den privata välfärden av aktiebolag och de tio största koncernerna kontrollerade 36 procent av marknaden. Samma år skattefinansierades privata vård- och skolföretag för 104 miljarder kronor.
Av den ökade kvalitet och de utvecklade verksamheter och sänkta kostnader som detta skulle leda till enligt Bildtregeringens propaganda har heller inte synts ett spår. Där personalkostnaderna sänkts har i stället ägare, chefer och riskkapitalbolag fått medel att stoppa i egna fickor.
Upprepade brott mot kommunallagen, lagen om offentlig upphandling, skollagen och EU-lagstiftningen, som till exempel innebär att verksamheter har sålts ut till vrakpriser, har aldrig lett till några fällande domar. ”Borgerliga politiker har gett chefer och andra personer ekonomiska förmåner som möjligen skulle kunna rymmas under begreppet korruption”, konstaterar Svensson med ett understatement. Även Skatteverkets kamp mot skattesmitarna har mest liknat Don Quixotes fruktlösa kamp mot väderkvarnarna.
Liksom Offensiv många gånger har gjort konstaterar rapporten att ”ett svenskt oligarksystem” och ”ett nytt slags välfärdsindustriellt komplex” har växt fram. Därmed har också maktbalansen rubbats i det svenska samhället, och makt flyttats från demokratiskt valda politiker till rika privatpersoner och storföretag.
I rapporten outas en begränsad personkrets. Flera av de som verkade i Moderaternas och Folkpartiets centrala ledningar och i dess ungdomsförbund från 1980-talets början är de som utrett och fattat besluten. I många fall har också personer ur samma kretsar, deras vänner och olika chefer, också startat och drivit de olika välfärdsföretagen. Detsamma har hänt i landsting och kommuner.
En av dessa oligarker, som enligt Veckans Affärer har seglat upp som en av Sveriges 20 rikaste personer med personliga tillgångar på 8 miljarder kronor, är Gustaf Douglas. Denne, som i dag sitter i Moderaternas partistyrelse och som startade sin politiska karriär i Moderaternas ungdoms- och studentförbund, har gjort enorma klipp på att tillsammans med Melker Schörling köpa upp vårdföretaget Partena, döpa om det till Attendo och sedan snabbt sälja det till det brittiska riskkapitalbolaget Bridgepoint redan 2005.
Dagens extremt högavlönade Attendochef Henrik Borelius, som anställdes av Douglas och har lika nära relationer till Anders Borg och Fredrik Reinfeldt, har berikat sig enormt på två omgångar senare försäljningar av det Attendo som han fortfarande är VD för. Borelius, som också har lett regeringens Välfärdsutvecklingsrådet, inledde sin karriär hos en annan i samma moderata kompisgäng, Peje Emilsson, chef för Kunskapsskolan och äldreomsorgsföretaget Silver Life.
Anders Hultin, som var best man på Anders Borgs bröllop och Anders Borg på Hultins bröllop, är en annan av de mest framträdande svenska oligarkerna.
För Hultin ledde först den politiska karriären via MUF till ett toppjobb inom utbildningsdepartementet, där han ledde skapelsen av regelverket för friskolorna. Sedan var steget kort till den nya lukrativa friskolebranschen efter valförlusten 1994.
Efter att 1995 ha startat Friskolornas riksförbund och tillsammans med Peje Emilsson har startat Kunskapsskolan, kan man tycka att Hultin till sist ändå borde ha bränt sina fingrar efter fiaskot som chef för JB-koncernen – bara för att efter JB-konkursen segla vidare som chef för några av de skolor som kunde kratsas ur haveriet, de så kallade Fria Läroverken.
– Vitsen att driva skolor är att göra vinst, har Hultin förklarat på en konferens för brittiska Torypartiet.
Och låt oss tillägga att JB-konkursen, som berörde 14 500 elever, inte skakade honom mer än att han gick hem och plockade fram ett 779-kronorsvin, som han till och med lade ut en bild av på Facebook tillsammans med kommentaren: ”Because I am worth it…”
Nu väntar vi bara på att Tiden också ger ut ännu en skrift om oligarkernas socialdemokratiska vänner, som rapporten i stort sett förbigår med tystnad. ■
