Välfärdsslakt oavsett maktpartier

Om en kommunledning skulle vägra nedskärningar och istället organisera kamp tillsammans med fack och anställda för mer resurser skulle stödet bli enormt. Det visar exempelvis Luleås skolkamp (Foto: Liv Shange Moyo).

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

I Luleå har Socialdemokraternas och Moderaternas massiva nedskärningar på skolan och äldreomsorgen skapat en stor motreaktion, med tusentals i flera marscher i protest mot nedläggningar av skolor och förskolor. De övriga borgerliga partierna i kommunen menar att de är motståndare till välfärdsslakten och kritiserar ofta S-M-styret från vänster. Man behöver dock inte titta långt för att se att deras politik är närmast identisk när de sitter vid makten.

I region Norrbotten är det istället Sjukvårdspartiet, Centerpartiet och Moderaterna som planerar nedskärningar på 700 miljoner kronor till 2022, uppemot tio procent av regionens budget. Socialdemokraterna, i opposition för första gången på 84 år, klarar konststycket att både kritisera regionledningen för att inte genomföra tillräckligt mycket ”effektiviseringar” och att gå emot nedskärningar, som till exempel beslutet att dra in en ambulans i kustområdet.

I Kiruna är det C som låter som en papegoja av Luleås kommunalråd Niklas Nordström (S) när kommunalrådet Gunnar Selberg säger att ”Det finns inga pengar” och har beslutat om besparingar på två procent. Där tar kommunstyret (även där med M och Sjukvårdspartiet) bort 50 av 75 elevassistenter, vill avgiftsbelägga skidspåren och skära ned på kulturen.
I Kalix gör Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet stora nedskärningar på Fritid och Kultur samt på Socialnämnden. Till exempel stängs Töre bibliotek och verksamheten Draget för unga arbetslösa. Bidrag till föreningar och fritidsgården minskar och alla utvecklingspengar för kultur och fritid dras in.

Att även Vänsterpartiet i en del kommuner sitter vid makten och beslutar om nedskärningar undergräver möjligheterna att utveckla en tydlig vänsterpol mot välfärdsslakten.

Situationen är likadan över hela landet, även om konstellationerna ser olika ut och kommunernas ekonomiska läge skiljer sig åt. Orsaken ligger i att partierna accepterar (och ofta hyllar) den högerpolitik som under åratal har dränerat kommuner och landsting på resurser, samtidigt som gåvorna regnar över de rika – en politik som har accelererat med den sittande regeringen. 
Om någon kommunledning skulle resa sig och säga ”Vi vägrar skära ned – välfärden måste få mer resurser” och tillsammans med fack och anställda organisera kamp kring det kravet skulle stödet bli enormt från kommunmedborgarna och från människor över hela landet som oroas över hur välfärden rasar samman. 
För en kommun som Luleå, med stora tillgångar, skulle det inte innebära någon ekonomisk risk. Tvärtom skulle det vara att ”ta ansvar” för välfärd och rättvisa.

– Att även Vänsterpartiet i en del kommuner sitter vid makten och beslutar om nedskärningar undergräver möjligheterna att utveckla en tydlig vänsterpol mot välfärdsslakten. Istället måste man som RS lägga fram budgetförslag utan nedskärningar, kopplat till att aktivt delta i alla motståndsrörelser som växer i spåren av välfärdskrisen, säger Liv Shange Moyo, gruppledare för Rättvisepartiet Socialisterna i Luleå kommunfullmäktige.