Välfärdsuppror mot bankerna

2015-03-18 13:45:34




Det stora bankrånet heter boken som DN-journalisten Knut Kainz Rognerud gav ut år 2009, året efter det globala finansiella systemets kollaps. I boken beskrivs hur de fyra svenska storbankerna har gjort 450 miljarder kronor i vinst efter skatt under de tio år som föregick kraschen.
De svindlande årsvinster som storbankernas bolagsstämmor under den kommande veckan kan frossa i uppgår till 104,5 miljarder kronor, efter en vinst på drygt 90 miljarder året innan. Detta betyder att ökningstakten av deras storskaliga ocker idag har trissats upp till mer än det dubbla jämfört med tiden för det stora bankrån som föregick den globala finanskrisen år 2008.  

Det var mot denna bakgrund, samtidigt som finansministern Magdalena Andersson (S) flera gånger har ojat sig över de ”tomma lador” inför den vårbudget som regeringen ska lägga på riksdagens bord i april, som Folkkampanj för Gemensam Välfärd i Stockholm bestämde sig också för att genomföra en bankprotestvecka i samband med storbankernas bolagsstämmor.

”Ursäkta, kan vi få tillbaka våra 34 miljarder?”, löd rubriken på en uppmärksammad artikel av Svenska Dagbladets näringslivsreporter Andreas Cervenka redan efter tredje kvartalets bankvinster år 2014. 34 miljarder kronor är också den symboliska siffra som Folkkampanj för Gemensam Välfärd fastnat för att begära tillbaka till välfärden. Folkets inkassobrev till bankernas aktieägare och direktörer ska delas ut till deras bolagsstämmor med hjälp av fria teatergrupper. Det sker på Nordeas stämma i Grand Hotels Vinterträdgård den 19 mars, och vid Handelsbankens och SEB:s stämmor onsdagen den 25 mars, liksom vid ett opinionsmöte samma eftermiddag på Hötorget kl 16-17 inför avslutningen av SEB:s årsstämma i Konserthuset.
Enligt Cervenkas första artikel i ämnet skulle 34 miljarder kronor vara statens andel av den stabilitetsfond som bildades under finanskrisen för att hålla bankerna under armarna. 15 miljarder kronor var ett direkt statligt tillskott och 18,7 miljarder kronor från intäkterna från statens försäljning av sina Nordeaaktier. Bankerna själva hade 2014 bidragit med mindre än 30 procent av stabilitetsfondens totalt 49,8 miljarder.
Till och med Riksrevisionsverket har ansett att staten borde överväga en återbetalning av de statliga bidragen. Det svar som Riksgäldens chefsekonom Lars Hörngren, tidigare ordförande i den statliga finanskriskommittén, ger i en uppföljande intervju av Cervenka ger en talande inblick i den fiktiva finanskapitalismens nya sköna värld. Hörngren menar att det vore meningslöst att betala tillbaka statens andel, då stabilitetsfonden egentligen inte innehåller några pengar. Fonden är egentligen inte en fond utan i stället ett konto på Riksgälden med obegränsad kredit!
– Det ansågs nog svårt att förklara för medborgarna att Riksgälden har ett kontosystem där regeringen med tillstånd av riksdagen kan göra sig av med hur mycket pengar som helst. Då sade man att vi sätter in 15 miljarder, det ser snyggt ut. Det kunde lika gärna ha stått tusen miljarder. Inga pengar behövde lånas upp. Det är bara en fråga om hur många nollor som tjänstemännen på Riksgälden slår in i datorsystemet när kontot skapas, försöker Lars Hörngren förklara till Svenska Dagbladet.

Medan bankerna själva har bokfört 8,7 miljarder kronor i avgifter till kontot, står alltså staten för en obegränsad kreditgaranti. Och den karusellen snurrar vidare trots nya EU-regler som skärper kraven på att bankerna själva ska betala för eventuella räddningsinsatser.
Finanskriskommitténs ljusa idé för att låtsas ge sken av att detta är dess förslag att skapa en så kallad resolutionsreserv dit bankernas egna 8,7 miljarder i stabilitetsfonden ska överföras, liksom framtida bankavgifter – men dit statens 34 miljarder kronor alltså inte får överföras. Men det betyder inte att staten vågar dra undan sitt eget skyddsnät. Finanskriskommittén föreslår därför att den gamla stabilitetsfonden ska ombildas till en fond för förebyggande stödåtgärder, även om denna inte får vara obegränsad.
”Vi har sagt att ’okej till att 40 miljarder kan de väl få röra sig med’”, säger Lars Hörngren, men med tilläggsargumentet att det då helt enkelt blir mindre krångligt att i samband med en ny kris starta upp ett nytt statligt garantiprogram.

Staten kommer alltså även i framtiden att stå som den yttersta och obegränsat generösa borgenären, som är beredd att städa upp efter varje ny finanskris som hotar bankerna. Samtidigt har den statliga bankgarantin inneburit att bankerna i praktiken kan strunta i att bygga upp en egen kapitalnivå, som därför bara är löjligt låga 4 procent för storbankerna medan den för andra företag är 25 procent.
Detta är i praktiken en mångmiljardsubvention av bankernas ockerverksamhet som innebär att staten bland annat står som garant för deras idag uppenbart stora och riskfyllda affärer i Ryssland. De bankdirektörer som har mage att påstå att ”det är inte skattebetalarna som bär risken, utan aktieägarna” ljuger oss rakt i ansiktet. De svenska storbankerna, varav Swedbank stod allra närmast konkursens brant efter sina svindlande affärer i Baltikum, har tack vare statliga räddningsinsatser och garantier kunnat växa ut till en alltmer grotesk parasit på samhällsekonomin.

Till och med Riksbanken har i en egen rapport förklarat det anmärkningsvärda faktumet att bankernas tillgångar/skulder i förhållande till BNP kunnat mer än tredubblas på 15 år, samtidigt som kapitalnivån har varit konstant:
”Eftersom statsgarantier minskar risken för bankfalissemang, blir följden att långivare och andra motparter till banken kräver mindre kompensation för att de lånar ut pengar till eller gör affärer med banken. Skuldfinansiering kan på detta sätt sägas vara subventionerat av staten […] vilket i sin tur lett till omfattande vinster för banksektorn.”

Enligt Riksbanken har dessa underförstådda statsgarantier minskat bankernas upplåningskostnader under åren 2002-2010 med 30 miljarder kronor om året, eller 270 miljarder kronor! Denna statliga miljardsubvention av storbankerna motsvarade drygt hälften (!) av deras samlade vinster före skatt.
”Som tidigare diskuterats speglar detta att bankerna strävar efter att maximera vinsten för sina aktieägare, men har få, om inga, incitament att ta hänsyn till de samhällsekonomiska effekterna av sitt agerande”, konstaterar Riksbanken. Som en absurd twist till detta framgår det faktum att många banker till och med vägrar att hantera sina vanliga kunders kontanter.
Den hittills anonyma ”framtidsministern” utan portfölj, Kristina Persson (S), som också har varit vice riksbankschef, är intressant nog en av dem som tidigare har oroat sig för konsekvenserna av hur bankernas utlåning har exploderat de senaste 20-30 åren. ”Avregleringen av bank- och finanssektorn, IT och globaliseringen har gjort de globala finansmarknaderna till en kraft mäktigare än regeringarna. Därmed har de också till stor del satt demokratin ur spel”, förklarade hon i Ekonomiekot våren år 2013.
Storbritannien brukar pekas ut som det land där finanskapitalismens andel av ekonomin har ökat allra mest i Europa. Men, som också visas i den färska LO-rapporten Sverige behöver ett bättre banksystem, är Sveriges banksektor i förhållande till landets BNP idag lika stor som den brittiska, 400 procent. Det är en dubbelt så stor andel som medelvärdet i Europa. Av alla Europas länder har idag bara Schweiz en större banksektor i förhållande till ekonomins storlek.

Storbankernas alltmer uppenbart parasitära karaktär framgår av att deras utlåning till hushåll och företag mer än tiodubblats sedan år 1990, samtidigt som bara en mindre andel av detta har lett till produktiva investeringar. Som Kristina Persson påpekade har den största delen gått till ”finansiella investeringar i redan befintliga tillgångar”.
Den moderna finanskapitalismens parasitära karaktär visas av att de produktiva investeringarnas andel av bankernas utlåning har minskat medan istället bolånens andel på 15 år har ökat från 30 till 50 procent.

Enligt en artikel av Kent Werne uppgick bolånen i början av år 2014 till svindlande 2 376 miljarder kronor. Varje hundradels procentenhet i ökad marginal på dessa bolån ger omkring en kvarts miljard kronor i ökad vinst till bankerna.
Genom att räntorna på bolånen och utlåningsräntan inte minskas i samma takt som de egna statssubventionerade upplåningskostnaderna och inlåningsräntorna kan bankerna kamma hem rekordvinster. Därmed bidrar var och en som nyss har köpt en tvåa i Stockholm för tre miljoner kronor till bankernas vinstfest med 20 000 kronor om året. Var tredje krona på ett rörligt bolån är vinst för banken.

Kristina Persson frågar sig vilken nytta som bankfinanssektorns ex­pansion har haft för samhällsekonomin. ”Står den för en hållbar ekonomisk utveckling? Har den bidragit till en bra allokering [fördelning] av resurser i ekonomierna?” Och hon listar själv bara en lång rad negativa konsekvenser:

  • Finanskriserna, som skapats av fastighetsbubblor till följd av ökande tillgångspriser;
  • De kraftigt ökade inkomstskillnaderna, som också har ökat snabbast i Sverige, både till följd av att priserna på samhällets tillgångar drivits upp och för att många har tjänat för litet – samtidigt som finanssektorns ägare och chefer själv går först;
  • Högre arbetslöshet, därför att de som skulle ha kunnat efterfråga varor och tjänster inte har haft råd, vilket också har försvagat statsfinanserna;
  • Den onda spiral av åtstramningspolitik som detta medfört både samordnat inom EU och i Sverige.


Den amerikanske ekonomen Michael Hudson använder Karl Marx begrepp ”fiktivt kapital” och ”ockerkapitalism” som begrepp för denna lika illusoriska som parasitära ackumulation av kapital i form av skuldebrev som baseras på ränta, stigande aktiekurser och fastighetspriser eller statsobligationer med mera. När en pyramid av sådana uppskruvade skuldbrev inte längre kan lösas in mot vad som kan betalas av verklig produktion och löner uppstår finansiella kriser.  
Det var den före detta socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldts avreglering av kreditmarknaden på 1980-talet som direkt ledde till den fastighetsbubbla, vars punktering utlöste det tidiga 1990-talets svenska finanskris och följdes av Bildtregeringens krispaket och Göran Perssons ”VM i budgetåtstramning”. Sedan det mest dramatiska skedet av 2008 års finanskris övervunnits, till priset av en fortsatt högre strukturell arbetslöshet, har oron åter ökat över hushållens ännu mycket mer extremt upptrissade bostadslån och privata skuldsättning idag.
Bankerna spelar en grotesk roll i dagens parasitära kapitalism, där till exempel 96 procent av alla pengar skapas när bankerna beviljar lån.

”I Sverige ökar penningmängden främst på grund av affärsbankernas utlåning”, beskriver Riksbanken själv processen. Samtidigt förklarade riksbankschefen Stefan Ingves i ett tal år 2009 att ”en bank kan komma undan med ett eget kapital – riktigt aktiekapital och upparbetade vinster – på 2 800 kronor för en utlåning på 1 miljon kronor. Ger 2 800 kronor i förlust­absorberande kapital tillräcklig motståndskraft vid utlåning på 1 miljon kronor”, frågade han sig.
Bankprotestveckan har därför extremt goda skäl att reagera mot de excesser på bankernas bolagsstämmor, som illustreras allra mest motbjudande av deras skandalösa förslag till aktieutdelningar på 57,1 miljarder kronor. I ett par fall delar bankerna ut 70-75 procent av sina groteska vinster till samhällets spekulanter och samtidigt öser gigantiska löner och bonusar över sina direktörer och chefer. Enbart SEB-chefen Annika Falkengrens lön fördubblades förra året till 29,4 miljoner kronor. Det är lika mycket som den totala årslönen för 120 undersköterskor.

Hur gigantisk aktieutdelningen är kan förstås när man inser att den är nästan lika stor som statens totala utgifter för hälsovård, sjukvård och social omsorg på 61,9 miljarder, för utbildning och universitetsforskning på 63,6 miljarder kronor och betydligt större än försvaret på 48,5 miljarder kronor.
Medan regeringen klagar över ”tomma lador” kan bankprotestveckan bidra till att visa var det finns pengar att hämta till tusentals fler och bättre betalda jobb inom en upprustad välfärd utan vinstintressen – skola, vård, omsorg, kultur, kollektivtrafik med mera – och för en grön omställning.
Samtidigt är en brandskattning av bankerna på sin höjd en dellösning. Inte heller ger till exempel LO-rapporten Sverige behöver ett bättre banksystem någon lösning på problemet. Den innehåller begränsade förslag som större kapitalkrav och buffertar, differentierade bankavgifter, eventuell bankskatt och anslutning till EU:s planer på en bankunion.
I LO-rapporten beklagas det bara passivt att staten har gjort sig av med sin roll som storägare i Nordea, Sveriges absolut största bank, en roll som skulle ha kunnat användas för att begränsa aktieutdelningarna och ersättningarna.

För Rättvisepartiet Socialisterna är det uppenbart att de groteskt parasitära storbankerna, som både är den mest statligt subventionerade delen av den svenska kapitalismen och har en avgörande betydelse för hur samhället fördelar sina resurser, ska ägas av samhället.
Hälften av de fyra storbankernas aktieutdelningar skulle till exempel räcka för att betala de nödvändiga satsningarna på bygget av bostäder och infrastruktur på 28 miljarder kronor årligen i tio år som föreslagits av 6F-facken och som beräknas kunna skapa 170 000 nya jobb. Det är 170 000 starka skäl. ■