Sällan har väl det gamla uttrycket om att stå i den hotfulla situationen “mellan hammaren och städet” känts mer relevant än när det gäller läget för de kurdiska män och kvinnor inom försvarsstyrkorna YPG/YPJ som försvarar Kobanê.
Sedan en månad tillbaka försvarar de tappert den kurdiska centralorten tillsammans med ett fåtal andra allierade milismän – från tre håll belägrade av tusentals jihadister från Islamiska staten och i ryggen avspärrade från stöd utifrån av den turkiska armén.
Hoppet att Kobanê trots allt ska kunna försvaras har ökat sedan USA, som stod inför risken av ett stort prestigenederlag, har intensifierat sina dittills alltför ineffektiva flygattacker mot IS i stadens utkanter.
USA:s flyg har under den gångna helgen också för första gången släppt lätta vapen, ammunition och medicinsk utrustning till de belägrade syrisk-kurdiska styrkorna, som sägs ha flugits in från den kurdiska regionen i norra Irak, som både USA och delvis även Turkiet har goda förbindelser med. Det är något som den turkiska regeringen nu, om än motvilligt, har gått med på efter att USA:s utrikesminister John Kerry har gjort det ”mycket, mycket klart att det inte innebär en förändring av USA:s politik”, utan bara ska ses som en tillfällig insats i ett extremt nödläge.
Turkiet – som häromveckan skakades av våldsamma kurdiska kravaller, med ett 30-tal döda, i protest mot att gränsen till Syrien stängts för förstärkningar i form av vapen och kurdiska frivilliga till Kobanê – har samtidigt överraskande förklarat sig vara villiga att släppa in peshmerga-soldater från den kurdiska regionen i norra Irak. Det är en dramatisk vändning, bara en vecka efter att Turkiet bombade en PKK-styrka nära gränsen till Irak.
Syftet kan vara dubbelt. Dels handlar det så klart om att värja Turkiet från anklagelsen om att bara se på medan IS hotar kurderna med en massaker i ett läge där Kobanês fall hotar att leda till ett totalt sammanbrott i Turkiets egna bräckliga fredsförhandlingar med PKK. Samtidigt kan en insats av peshmergastyrkor från irakiska Kurdistan, som styrs av Kurdiska Demokratiska partiets västallierade ledare Barzani, försvaga PKK:s och PYD:s inflytande bland de syriska kurderna, om peshmerga som är hårt pressade i Irak verkligen visar sig ha någon styrka över att sätta in.
Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu välkomnar samtidigt, enligt den turkiska tidningen Hürriyet, att de som försvarar Kobanê inte enbart kommer från det syrisk-kurdiska PYD (Demokratiska Unionspartiet, som är närstående det av Turkiet och Väst terroriststämplade turkisk-kurdiska arbetarpartiet PKK), utan också några andra rebellgrupper som bildat en förenad ledningscentral.
Çavuşoğlu försäkrade att Turkiet är överens med USA och andra allierade om att Fria syriska armén är den enda grupp som kan stödjas, eftersom den strider emot både IS och Assads regim. Den turkiske utrikesministern kom så till pudelns kärna genom att upprepa Turkiets uppmaning till PYD att samarbeta med FSA och överge sina ansträngningar att skapa självstyrande kurdiska regioner i Syrien (inom de tre kantoner som kurderna kallar Rojava, Västra Kurdistan).
Han försäkrade, liksom även premiärministern Erdoğan har gjort, att PYD aldrig får Turkiets stöd så länge det framhärdar i sin målsättning att bilda en självstyrande del av Syrien – vilket skulle kunna bilda modell för en självstyrande kurdisk region även i sydöstra Turkiet.
Det är uppenbart att de syriska kurderna inom YPG och partiet PYD, ställda inför hotet om förintelse från IS, har tvingats in i en situation där USA och Turkiet kan utöva ett starkt tryck på dem att infoga sig i de Väst- och Gulfstödda enheterna av Fria syriska armén i utbyte mot flygunderstöd och vapen.
Att de andra rebeller som slåss tillsammans med YPG/YPJ inne i Kobanê är mycket fåtaliga framgår av statistiken från Syrian Observatory for Human Rights, som hävdar att det under den senaste månadens strider har dödats 374 IS-jihadister, 258 kurdiska kämpar och nio syriska araber. Mindre grupper av FSA-rebeller, som tidigare själva deltagit i strider mot YPG, har tvingats fly undan IS till enklaven runt Kobanê, där de tillåtits stanna och delta i gemensamma strider mot IS med YPG.
Den svenske frilansjournalisten Carl Drott skriver i Warscapes under rubriken ”Extremists” and ”Moderates” in Kobani om sitt möte med resterna av en FSA-grupp med namnet Liwa Thuwwar al-Raqqa (Revolutionärer från Raqqa-brigaden), som har tvingats söka skydd i den kurdiska enklaven sydost om Kobanê. Drott uppger att denna grupp, som tidigare har varit ansluten till Jabhat al-Nusra (al-Qaidas officiella grupp i Syrien), kidnappat kurder, plundrat i Raqqa och deltagit i strider mot kurdiska styrkor i Tel Abyad, nu förklarar sig vara redo att strida tillsammans med YPG.
”Även om misstron är stor har den kurdiska politiska och militära ledningen uppvisat en anmärkningsvärd beredskap att låta udda vara jämnt och bygga en försiktig allians med tidigare fiender”, skriver Drott.
PYD och YPG har ända sedan inledningen av Rojavas revolution sommaren 2012, då de tog kontrollen över de kurdiska områden som övergavs av den syriska armén när denna drogs tillbaka för att koncentrera regimens försvar till Damaskus och den centrala huvudleden upp till Medelhavskusten, haft fullt sjå att värja sitt oberoende från både regimen och de av USA, Turkiet och Gulfstaterna stödda rebellerna.
Detta ska ses mot bakgrund av att den Syriska nationella koalitionen SNC, liksom dess sponsorer USA, Turkiet och Gulfstaterna, ända sedan det syriska inbördeskriget startade har vägrat att erkänna kurdernas och andra icke-arabiska minoriteters nationella och demokratiska rättigheter inom den ”syriska arabrepubliken”.
SNC har också aktivt stöttat de FSA-enheter som flera gånger har attackerat YPG tillsammans med olika jihadistgrupper. Så sent som i januari uppmanade SNC till enad front mot YPG i Tel Hamis – vid en tid då de mest framträdande grupperna som stred mot YPG var jihadister från IS, al-Qaida-anslutna Jabhat al-Nusra och det salafistiska Ahrar al-Sham.
Och som Drott ironiskt påpekar: ”De kurdiska ’extremisterna’ i Kobanê står inför samma ultimatum idag som för två år sedan: överge sitt projekt för decentraliserad sekulär demokrati och förena er under de arabiska ’moderaternas’ banér och kommando, eller ni får möta Islamiska staten ensamma.”
Över alltihop vilar också det reella hotet om att Turkiet verkligen griper in militärt, då troligen på papperet som en ”humanitär” invasion, för att upprätta en flygunderstödd buffertzon i norra Syrien, som antingen kan styras direkt av en turkisk regim med nyottomanska stormaktsdrömmar eller indirekt via en av USA, Turkiet och Gulfstaterna stödd ”revolutionär” SNC-regering, vars första offer skulle bli det kurdiska självstyret i Rojava.
Kobanê kämpar idag för den kurdiska drömmens överlevnad om ett gott liv i självstyrda, jämlika, sekulära och demokratiska enklaver – och om de så vill en egen stat.
För detta krävs allierade bland arbetare och förtryckta i alla etniska och religiösa folkgrupper, som respekterar detta och är beredda att stå upp i gemensam kamp emot både IS, andra jihadistgrupper, alla regionens reaktionära regimer och USA-imperialismen. Det är en kamp som för en slutlig seger kräver massivt stöd inte minst i den stora turkiska arbetarklassen, för en ny konfederation av demokratiska och socialistiska stater i hela Mellanöstern. ■
Demonstrera till stöd för kampen i Kobanê
Söndag den 26 oktober klockan 15.00 på Sergels torg i Stockholm.
