foto: Erik Söderström / Flickr CC
– Under min könskorrigeringsprocess i Norrbotten har jag alltid blivit bemött på ett bra sätt, och har aldrig blivit utsatt för någon kränkande behandling i vården. Jag har också fått den behandling som jag behövt, även om det varit tjorvigt och tagit tid. Men bristen på resurser är uppenbar, berättade Max på Rättvisepartiet Socialisternas seminarium på temat under Luleå Pride i juni 2015.
Överallt påverkas vården av resurs- och personalbrist. Med färre möjligheter att erbjuda vård på grund av stängda vårdplatser, otillsatta tjänster och så vidare tvingas en hårdare prioritering fram.
–Det är förståeligt att vården i den situationen prioriterar de mest sjuka. Och transpersoner som väntar på könskorrigering är ju inte sjuka. Däremot är den psykiska ohälsan stor, och en orsak är den långa väntan när en tvingas leva i fel kön. I mitt fall har processen tagit sju år. Av den tiden var över två år bara ren väntan, när processen automatiskt står helt stilla under sommarmånaderna, berättar Max.
Enligt en undersökning från Folkhälsoinstitutet, som intervjuat 800 transpersoner, har en tredjedel av dem övervägt att ta livet av sig det senaste året. Äldre undersökningar visar också att risken för självmord är mycket högre bland transpersoner än befolkningen i övrigt.
På det seminarium som arrangerades på Luleå Pride tyckte de flesta att vårdens bemötande var acceptabelt, men att bristen på kunskap var ett problem som ledde till oavsiktliga kränkningar.
Folkhälsoinstitutets undersökning visade att över hälften hade blivit utsatta för kränkningar de senaste tre månaderna och på grund av risken att utsättas för det avstår mer än 65 procent från olika aktiviteter.
– Självklart är kampen för juridiska rättigheter och mot diskriminering och kränkningar viktig. Men rättigheter kan inte bara finnas på pappret, de måste finnas i verkligheten också.
– Psykiatrin ska inte behöva välja mellan att hjälpa en självmordsbenägen eller samtal med en som ska genomgå könskorrigering. Det måste finnas möjlighet att hjälpa båda, därför behövs det mer resurser, menar Max.
– Bemötande är även det till viss del en fråga om resurser. I dagens extremt pressade vård ska det hela tiden ”produceras” vård, det finns inte tid eller pengar till fortbildning, till exempel i hbtq-frågor. Det förväntas en göra på sin fritid. Men vem orkar det när många inte ens orkar arbeta heltid på grund av den tunga arbetssituationen? berättar Max, som själv jobbar i vården.
Många transpersoner vittnar om att ett enormt ansvar läggs på den som ska genomgå könskorrigering att själv ”driva på” och hålla koll på processen i varje steg. Något som tar mycket energi, vilket gör det svårare att orka med att engagera sig i en bredare kamp för transpersoners rättigheter.
Rättvisepartiet Socialisterna pekar på att det därför är ännu viktigare med gemensam kamp med andra grupper, både med de som har behov av vård och de vårdanställda som drabbas hårt av resurs- och personalbristen.
För att säkra rättigheter och avskaffa diskriminering och förtryck måste det kapitalistiska systemet, som undergräver resurser till en gemensam och bra vård och utbildning samt ständigt återskapar och förstärker könsroller, kärnfamiljens ideal och andra normer som ligger till grund för diskriminering, bekämpas.
– Nu hotar nya nedskärningar inom vården. Det behövs kamp för mer resurser till vården, både för transsexuella rättigheter och alla andra med behov, avslutar Max. ■
