foto: Elias Theodorsson
Vården går på knäna, samtidigt som politikerna inte skjuter till nog med resurser – ett katastrofrecept.
Trots ständigt nya larmrapporter om personalbrist och långa vårdköer behandlar hela det politiska etablissemanget vården minst sagt styvmoderligt. I regeringens vårbudget läggs 600 miljoner kronor mer på vården, men behoven är mycket större än så. Vart tar vårdens resurser vägen och finns det pengar för en upprustning?
Kommer regeringens vårdpengar att göra skillnad?
Nej, utan en verklig kursändring blir bristen på resurser värre. Bara för att behålla personaltätheten i kommuner och landsting till 2021 krävs 30-50 miljarder kronor mer per år, enligt SKL.
Situationen är dessutom värre i landstingen än i kommunerna. Det är av rädsla för framtiden som till exempel Norrbottens landsting, lett av S, MP och V, har beslutat om att skära bort ytterligare 200 miljoner kronor, trots ett överskott 2017 på 302 miljoner kronor.
Vad innebär privatiseringarna av vården?
Över hela landet dränerar privata vårdföretag vården på resurser. År 2016 omsatte de tio största vård- och omsorgsbolagen 68 miljarder kronor, samtidigt som de ökade sina vinstmarginaler. Det lama förslag om begränsning av vinster i välfärden som har lagts fram av S och V undantar dessutom än så länge vården. Det är alltså fortsatt fritt fram att plocka ut miljarder i vinst på det som skulle kunna gått till fler anställda eller bättre arbetsvillkor.
Privat vård är varken bättre eller billigare – Stockholm med landets mest privatiserade vård är också överlägset dyrast.
Vad kostar bemanningsföretagen?
Även i landsting med lite privatiserad vård försvinner vårdpengar till vinster. Bemanningsföretagen skär guld med täljkniv. De senaste åren har kostnaden för inhyrd personal exploderat, där det kan vara 2-3 gånger så dyrt med hyrpersonal som fast anställd personal.
Det innebär att i till exempel Norrbotten, med bland de högsta hyrkostnaderna per invånare, slösas mellan 150 och 200 miljoner kronor per år på hyrpersonal. Jämför det med regeringens tillskott till hela landets landsting på 600 miljoner kronor. Dessutom innebär hyrsystemet sämre vårdkontinuitet och mer arbete och tyngre ansvar för verksamheten för personal som inte är inhyrd.
Borde inte landstingen läggas ned? Administrationen är för dyr och de lägger pengarna på annat än vård.
Det är sant att den marknadsanpassade vården blir allt mer byråkratisk när allt ska mätas och avtalas om i ekonomiska termer, medan patienterna riskerar att glömmas bort.
Rättvisepartiet Socialisterna anser att personal och patienter ska styra vården efter behoven. Vi vill också avskaffa politikernas privilegier, men det är inte hela lösningen.
I till exempel region Norrbotten kostar hela den politiska apparaten mindre än 1 procent av landstingets budget, allt ”icke vård” (utbildning, kollektivtrafik och kultur) är totalt fem procent. Det räcker inte när vården behöver miljardtillskott.
Var ska pengarna tas?
Sverige är rikare än någonsin, men pengarna fördelas extremt ojämnt. Bara storföretagens aktieutdelning i år beräknas till 263 miljarder kronor. Det motsvarar vad det skulle kosta att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, gratis kollektivtrafik och förskola i hela landet, kostnaden för Sveriges asylmottagning 2018, gratis sjukvård och mediciner för alla och dessutom bli över till cirka 100 000 nya välfärdsjobb inom till exempel vården.
Men för att en omfördelning ska kunna ske krävs ett vård- och välfärdsuppror och i förlängningen en socialistisk politik.
Men även om det finns pengar, vad kan man göra åt personalbristen?
Personalbristen är ett resultat av åratal av nedskärningar, försämrade villkor, omorganisationer ovanför personalens huvuden, nya arbetsuppgifter utan mer tid och fortsatt låga löner. Personalbristen kan bara lösas med massiva resurstillskott för både bättre kvalitet, arbetsvillkor och löner.
Redan idag skulle vården, framför allt inom kommunerna, ha kollapsat om det inte vore för arbetare och flyktingar som har kommit hit från andra länder.
