Varför har Etiopien invaderat Somalia?

2007-01-10 14:31:10




Etiopiska trupper har med aktivt stöd av USA intagit Somalias huvudstad Mogadishu och drivit bort de islamiska domstolarnas milis, som under det senaste halvåret kontrollerat Somalias södra och centrala delar. Försök görs nu att med våld pracka på Somalia den så kallade övergångsregering som bildades 2004 – utan egentligt stöd inom landet.
Genom att själv genomföra blodiga bombningar av den flyende islamiska milisen har också USA, inför Bushs desperata försök att återta initiativet i Irak, velat markera sin egen roll i det som nu på falska grunder marknadsförs som en ”seger över terrorismen”.

I själva verket kan denna ”seger”, liksom de tidigare i Afghanistan och Irak, bara bädda för en fortsatt och fördjupad radikalisering av både det nationella och islamistiska motståndet. På sikt kan detta också betyda att inte bara Somalia, utan också Etiopien och hela Afrikas horn destabiliseras.
Etiopiens inmarsch i Somalia betyder att president Meles Zenawis regim i Addis Abeba accepterat ett anbud från USA att genomföra ett ”preventivt krig mot terrorismen”, även om Etiopiens styrande elit också har egna intressen i saken.

USA söker revansch

För USA skulle en seger för vad man själva pekat ut som en talibanliknande rörelse i Somalia representera ett stort politiskt fiasko. I ett misslyckat försök att stoppa detta under första halvåret 2006 har Washington i det tysta t o m varit beredda att stödja somaliska krigsherrar ur de underklaner som låg bakom de händelser år 1993 som skildras i filmen Black Hawk Down.
USA har också länge uttalat obevisade misstankar om att tre efterlysta ”hjärnor” bakom al-Qaidas sprängningar av USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998 skulle gömma sig i det laglösa Somalia.
För Bush, som desperat försöker komma igen efter höstens valförlust i kongressvalet och stora motgångar i Irak, var också ett stöd till en snabb militär seger mot ”terrorismen” i Somalia en frestelse han inte kunde motstå.
För egen del fruktade Etiopien framförallt de möjliga spridningseffekter till Etiopien självt, som en seger för Somalias islamiska domstolar – med stöd av bl a den etiopiska regimens fiender i Eritrea – skulle kunna leda till.
Som det våldsamma undertryckandet av oppositionella demonstranter efter det omstridda etiopiska valet 2005 visade, sitter inte heller regimen i Addis Abeba särskilt stadigt trots att den är en av Afrikas starkaste militärmakter. Tvärtemot de officiella uppgifterna är också Etiopiens politiskt underrepresenterade muslimer idag fler än landets kristna invånare.
Genom att ställa upp på USA:s sida hoppas den etiopiska regimen kunna stärka sin position genom nära förbindelser med världens enda supermakt.
Inom Etiopiens oljerika och etniskt sett somaliska ökenprovins Ogaden finns sedan lång tid en somalisk rebellrörelse, som den senaste tiden också har fått stöd av att en talesman för de islamiska domstolarnas råd uttalat sig för ett Stor-Somalia.

Hot mot oljeprovins

Ett upptrappat krig från de somaliska rebellernas sida i Ogaden skulle inte minst kunna hota de oljekontrakt som nu har börjat framförhandlas mellan den etiopiska regeringen och utländska oljebolag.
ONLF (Ogaden National Liberation Front) utfärdade också så sent som den 14 november 2006 en offentlig varning till det svenska oljebolaget Lundin Petroleum, som den 7 november blev först med ett storskaligt produktionsdelningsavtal om prospektering och framtida utvinning av olja i Ogaden (Det svenska bolaget har också – liksom dess tidigare styrelseledamot Carl Bildt – för den etiopiska regimen värdefulla erfarenheter av oljeutvinning i ett land med inbördeskrig som Sudan).
Med en USA- och Etiopienvänlig regim i Mogadishu skulle i stället Etiopien kunna hoppas på att få tillgång till en utskeppningshamn i Somalia.
I stället kommer det av USA och Etiopien ledda försöket att ”stabilisera Somalia” utifrån som nu inleds – med etiopiska och andra länders trupper – att fördjupa alla nationella, religiösa och sociala motsättningar på Afrikas horn. Risken är uppenbar att hela regionen, där folken redan nu härjas av hunger, sjukdomar, ökenspridning, och under den senaste tiden även enorma översvämningar, dras ned i en virvel av långvarigt kris- och krigstillstånd.
Den etiopiska storoffensiven inleddes sedan de islamiska milismännen i december hotade att inta den bas som övergångsregeringen försökt etablera i staden Baidoa. Redan innan dess hade 8 000 etiopiska soldater i hemlighet stationerats där till skydd för den kringrända regeringen.
Uppemot 15 000 etiopiska soldater genomförde sedan under den sista veckan före årsskiftet ett svepande segertåg genom Somalia till Mogadishu och hamnstaden Kismayo i söder. Segern över de lätt beväpnade och otränade tonåringar (shebab) som utgjort kärnan i den islamiska milisen garanterades av ett enormt materiellt övertag med tanks, stridsflyg, helikoptrar och satellitbaserat USA-spionage. Hur många som har slaktats av Etiopiens bomber och artilleri lär vi aldrig få veta.
Ett desperat försök att förstärka den somaliska milisens försvar med skolungdomar genom att stänga skolorna misslyckades också.
”Vi kan inte stå emot dem”, citerar New York Times en 18-årig milisman, som har sett hälften av sina kamrater mejas ned av en etiopisk helikopter.

”Uppdraget slutfört”?

Samtidigt betyder detta inte att motståndet har upphört. Utropet ”uppdraget slutfört” (Mission accomplish-ed)” från Addis Abeba-tidningen Daily Monitor är lika förhastat som samma ord från Bush på ett amerikanskt hangarfartyg efter invasionen i Irak 2003.
Liksom i Irak och Afghanistan kommer ockupationen att visa sig vara av en helt annan svårighetsgrad än invasionen.
Redan ett par dagar efter inmarschen i Mogadishu bemöttes också angriparna lördagen den 6 januari av slagord som ”Ned med Etiopien”, stenkastning och barrikader av brinnande däck från rasande demonstranter, vilket besvarades med minst två dödsskjutningar och många skottskadade som följd. Dagen därpå kom som ett brev på posten de första väpnade motattackerna. Övergångsregeringens order om att alla vapen skulle lämnas in inom tre dagar fick snabbt ges upp, då inga lämnades in.
I det maktvakuum som uppstått efter milisens sammanbrott har de gamla krigsherrarna och klanledarna varit snabba med att återta de positioner som de tidigare gett upp till de islamiska domstolarna – om inte annat så för att skydda sina egna intressen mot tilltagande kaos och plundring.
Även om kanske en del av de krigsherrar som tidigare besegrats av de islamiska domstolarna nu kan vara beredda att förhandla med övergångsregeringen, öppnas nu en avgrund mellan alla dem som kommer att vägra att böja sig och övergångsregeringen och dess utländska beskyddare.

De islamiska domstolarna

Det som kallas de förenade islamiska domstolarnas råd har av både Etiopiens och USA:s regeringar utpekats som beskyddare av al-Qaida-allierade terrorister – något som de själva har förnekat. Men även om det kan ha funnits personer med sådana kontakter, avspisas denna koppling som starkt överdriven av flertalet bedömare. Den svenske diplomaten Jens Odlander, som har skickats till Nairobi som ”ambassadör till den somaliska fredsprocessen”, har i TT vittnat om att det under den senaste tiden innan Etiopiens inmarsch fanns dagliga kontakter mellan islamisterna i Mogadishu och EU-diplomater i Nairobi under de försök som pågick för att hitta en förhandlingslösning.
I ett land som har varit helt utan statsmakt sedan den förre diktatorn Siad Barres fall 1991, och som i 16 år har härjats och styckats upp i lokala revir av rivaliserande klaner och rövarband, representerade de islamiska domstolarnas milis ett försök till upprensning underifrån. Initiativet kom från ett nätverk av 11 lokala shariadomstolar med stöd av hårt trängda affärsmän och klanåldermän i huvudstaden Mogadishu.
Domstolarnas milis intog i somras utan större problem först Mogadishu och sedan större delen av Somalias södra och centrala delar, sedan de i juni 2006 besegrat en USA-finansierad allians av krigsherrar och andra valt att samarbeta.
Konsekvenserna har varit flera. Å ena sidan har domstolarnas reaktionära sharialagar betytt en inskränkning av kvinnors frihet och somaliers sociala liv. Men de har också medfört en viss lättnad jämfört med krigsherrarnas nyckfulla övervåld. Framförallt har det ekonomiska livet underlättats av att det under några månader blev möjligt att röra sig relativt fritt utan vägspärrar och lokala tullar. Både huvudstadens flygplats och hamnar öppnades också för trafik, samtidigt som priserna föll.
Domstolarnas framgång var så stark att övergångsregeringens ”parlament”, med 25 röster mot 2, trotsade sin ”regering” genom att förespråka förhandlingar. Denna linje stöddes även av vice premiärministern Hussein Aidid, själv en av de krigsherrar som besegrats av de islamiska domstolarnas milis i Mogadishu.

Svag övergångsregering

Den bräckliga ”övergångsregering” med ”parlament” och allt, som efter 13 tidigare försök bildades efter hårda påtryckningar från ”givarländerna” i Kenyas huvudstad Nairobi 2004 har präglats av hårda interna motsättningar. Mot Etiopiens favoriter – presidenten Abdullah Yusuf Ahmed och dennes lojale premiärminister Ali Mohammed Gedi – har framförallt parlamentets talman Sharif Hassan Sheikh Adan stått. Däremellan har vice premiärministern Hussein Aidid manöv-rerat.
Medan Yusuf antas ha en maktbas bland Darodklanens ledare i utbrytarregionen Puntland och premiärministern Gedi ur Hawiyeklanen inte ens stöds av sin egen underklan, har talmannen Adan varit en nära allierad med krigsherrar i Mogadishu, bl a Aidid.
Övergångsregeringen har heller ingen egen militär styrka, annat än en till Yusuf personligen lojal milis på 3 000 man. Det är dessa som tillsammans med en etiopisk styrka har skyddat presidentens läger i det brohuvud som man under 2006 upprättade nära Etiopien i staden Baidoa – men inte ens i Baidoa hade Yusufs regering före Etiopiens inmarsch full kontroll.

USA:s katastrofala roll

USA har spelat en katastrofal roll i Somalia alltsedan den dåvarande diktatorn Siad Barre sökte USA:s beskydd efter Somalias förrödande krig mot Etiopiens nya ”prosovjetiska” militärregim under Mengistu i ett försök att ”befria” Etiopiens ”somaliska” ökenprovins Ogaden. (Etiopien lyckades trots materiellt stöd till Somalia från Saudiarabien, Iran, Egypten och Pakistan slå tillbaka angreppet med hjälp av kubanska trupper och stöd från Sovjetunionen.)
USA fick därmed tillgång till Somalias baser genom fortsatt stöd till en militär upprustning, som skedde på bekostnad av all social utveckling i det efter kriget ännu mer utblottade landet. När diktatorn Siad Barres fall 1991 utlöste ett blodigt inbördeskrig mellan Somalias sex rivaliserande huvudklaner inledde USA med FN-stöd en katastrofal ”humanitär intervention”. Denna ledde till åtminstone mellan sex- och tiotusen somaliers död och avslutades till sist sedan även 18 USA-soldater dödats i den omtalade och filmatiserade episod som kallats Black Hawk Down 1993. Då inga vitala intressen längre bedömdes stå på spel efter Sovjetunionens fall beslutade sig USA då att svälja förtreten och dra sig ur landet.
Medan USA länge kunde överse med krigsherrarnas laglöshet, så länge den främst drabbade somalierna själva, ändrades situationen omedelbart av risken för en ny, islamistisk och USA-kritisk regim i Somalia som också skulle kunna tända farliga gnistor i grannländerna.
I den nu pågående krisen har Bush hoppats på en utrikespolitisk revansch i Somalia utan att behöva offra en enda amerikansk soldat, genom den nya metoden att tubba Etiopien och andra vänner till ”en preventiv intervention genom ombud”. Denna taktik valdes sedan de USA-stödda somaliska krigsherrarna först misslyckats med att stoppa de islamiska domstolarna i början av 2006.

USA:s FN-resolution

USA har spelat en mycket mer aktiv roll i förberedelserna för Etiopiens intervention än vad till exempel svenska media har valt att berätta. USA lyckades också den 6 december förmå FN:s säkerhetsråd att anta en resolution (1 725) i syfte att föregripa arabiska, muslimska, europeiska och somaliska initiativ till förhandlingar mellan de islamiska domstolarnas råd och den somaliska övergångsregeringen.
Resolutionen innehöll ett erkännande av övergångsregeringen i Baidoa med en uppmaning till omgivande länder att inte lägga sig i, samtidigt som Washington i det tysta självt gav grönt ljus för en etiopisk inmarsch. Chefen för U.S. Central Command, general John Abizaid, besökte själv Addis Abeba för att försäkra Etiopiens premiärminister Meles Zenawi om USA:s stöd för en etiopisk intervention.
Liksom under Israels attack mot Libanon lyckades USA sedan också förhindra att FN:s säkerhetsråd skulle uppmana till ett vapenstillestånd innan Mogadishu intagits. Bush hade också innan USA:s bombningar uttalat sin förståelse för Etiopiens säkerhetsöverväganden.
På kort sikt är en huvudfråga nu hur Somalias klanledare kommer att agera. Frågan är om, och sedan hur länge, några av dem kommer att visa sig vara beredda att samarbeta med en övergångsregering utan social bas i landet, som invaderat landet tillsammans med etiopiska trupper och med hjälp av USA:s bombflyg.
En fingervisning kan vara att 20 somaliska s k parlamentsledamöter ur övergångsregeringens eget parlament har motsatt sig invasionen, trots att de nu hotas med utvisning från Kenya.

Afrikansk fredsstyrka?

Den afrikanska fredsstyrka, som det har talats mycket om under de senaste dagarna, lär ta lång tid att samla och utplacera – om den över huvud taget kan realiseras. Därför är heller inte Etiopiens tal om att dra tillbaka sina trupper inom ett par veckor särskilt trovärdigt.
Inte heller lär 8 000 soldater från Uganda, Sudan och andra afrikanska länder som själva står på inbördeskrigets rand förmå att ”pacifisera” krisen.
USA:s flottstyrka utanför Somalias kust och bombattacker som redan skapat många dödsoffer bland oskyldiga civila lär inte heller göra den somaliska opinionen mer välvilligt inställd till USA, Etiopien och deras samarbetsmän.
Därmed kan också EU komma att dras in i krisen. EU:s utrikesminister Javier Solana betvivlar enligt BBC Afrikanska Unionens förmåga att skicka en fredsstyrka till Somalia och förklarar att EU kan vara berett att i stället skicka en sådan styrka.
I så fall kan trycket bli stort för att även Sverige, som tillsammans med Italien, Storbritannien och EU-kommissionen ingår i den internationella kontaktgruppen för Somalia, ska delta.
Rättvisepartiet Socialisterna kommer i så fall att motsätta sig ett deltagande med svenska soldater, som mycket snabbt kommer att identifieras som en del av en utländsk sammansvärjning mot Somalia.
USA och Etiopien har genom sin militära aktion skapat en ännu värre krishärd i Somalia. På sikt kan denna få hela det sköra korthus som Afrikas horn utgör att störta samman i nya blodiga konflikter. Långt ifrån att stärka USA-imperialismens ställning blir också detta ännu en spik i Bushs kista.
• Ut med Etiopien och USA ur Somalia – nej till svenska trupper.
• Somalias fattiga folk måste själva ta makten – för en frivillig socialistisk federation på Afrikas horn.
Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!