Förra året förkastades EU:s Lissabonfördrag därför att en majoritet fruktade för de konsekvenser som avtalet innebär ifråga om EU och på grund av ett misstroende mot det politiska etablissemanget. Denna gång var, för det stora flertalet, avtalet och dess innehåll sekundärt i förhållande till den ekonomiska krisen.Det politiska och ekonomiska etablissemanget lämnade inget orört i sin välförberedda och välfinansierade kampanj. Där fanns dels moroten, ”Ja till jobb” och ”Ja till återhämtning”, men också piskan, med hotet om att ett andra förkastande av Lissabonfördraget skulle leda till ekonomisk katastrof.
Rädslan var hjärtat i ja-kampanjen, som Joe Higgins från Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti på Irland) kommenterade. Idén spreds att de vinststinna multinationella storföretagens toppdirektörer stod med packade resväskor på Dublins flygplats, beredda att fly i händelse av en nej-seger.
På företag efter företag ingrep företagstopparna, per e-post och personligen, för att förmå de anställda att rösta ja. Varje sken av en balanserad mediabevakning upphörde och under den sista valkampanjveckan argumenterade 65 procent av artiklarna i media för en ja-röst, medan bara 15 pro- cent av artiklarna stödde nej-sidan.
När bara en vecka återstod indikerade opinionsundersökningarna att 60 procent tänkte rösta ja och 40 procent rösta nej. Det förefaller emellertid som att de som bestämde sig under den sista kampanjveckan i överväldigande hög grad bestämde sig för att rösta ja på grund av den ekonomiska krisen.
Ja-sidans kampanj spelade på tanken att ett andra förkastande av Lissa-bonfördraget skulle ställa Irland vid sidan av inom EU och scenariot av två spår inom EU, med Irland på utanförspåret, lanserades av regeringsministrarna. Med tanke på att 70 procent av befolkningen tror att Irland gynnas ekonomiskt av sitt EU-medlemskap samt är rädda för en fördjupad ekonomisk kris, är det begripligt att en majoritet beslöt sig för att rösta ja.
Det är ironiskt att de som orsakade den ekonomiska krisen, storfinansen och det kapitalistiska politiska eta- blissemanget på Irland och i EU, faktiskt lyckades använda sig av krisen för att få igenom Lissabonfördraget i den nya folkomröstningen.
Det finns vissa paralleller till valet 2007. En betydande andel av befolkningen röstade då på Fianna Fáil, ett av Irlands två stora högerpartier, i avsaknad av något verkligt alternativ och i förhoppningen om att en röst på den sittande regeringen kanske skulle kunna upprätthålla den ekonomiska tillväxten.
Fianna Fáils stöd har rasat genom golvet sedan dess och hamnat på historiskt rekordlåga nivåer, och nu, i ett fullständigt omvänt valresultat, gjorde över 80 procent av väljarna tummen ner för denna hatade regering.
På ett liknande sätt kommer ja-segerns bas att försvinna.
Ja-sidans seger kommer att visa sig vara en pyrrhusseger. Ett ja till Lissabonavtalet kommer inte att innebära ett stöd för någon som helst eko- nomisk återhämtning, vare sig på Irland eller i resten av Europa.
I själva verket kommer det att användas för att få folk att betala ett väldigt högt pris för krisen under de kommande åren. Lögnen om ekonomisk återhämtning i kombination med ja-kampanjens buffliga metoder kommer att kommas ihåg, vilket kommer att fördjupa vreden i samhäl-let och därigenom hemsöka etablissemanget.
Den tredjedel av väljarna som förkastade Lissabonfördraget för andra gången är av betydande storlek, med tanke på den omfattande kampanj som etablissemanget drev med stöd av det socialdemokratiska Labourpartiet och en majoritet av de fackliga ledarna.
Det står klart att i medelklassens och de mer välbärgade grupperas områden låg stödet för Lissabonfördraget på över 90 procent.
I kontrast till det var ja- och nej-rösterna mer jämnt fördelade i arbetarklassområdena, men i många stora områden förkastade ändå återigen majoriteten Lissabonfördraget.
De inom arbetarklassen som röstade ja, gjorde det utan någon större entusiasm och utan att på något sätt dämpa sin opposition mot regeringen.
I fråga om själva fördraget var förmodligen den enskilt största kam-panjfrågan den om arbetares rättighe- ter.
Detta återspeglade oppositionen mot attacker på jobben, lönerna och anställningsvillkoren, men utgör också en komplimang till den roll som Socialist Party och i synnerhet vår EU-parlamentsledamot Joe Higgins spelade.
Joe var nej-kampanjens klaraste, tydligaste och effektivaste ledare.
Socialist Party bedrev en väldigt kraftfull kampanj, med tusentals affischer uppsatta och utdelandet av över en halv miljon flygblad om arbetarrättigheter, demokratiska rättigheter, till försvar av offentliga sektorn och opposition mot militarism.
Vilken effekt utgången av folkomröstningen om Lissabonfördraget än kan komma att få ifråga om att stärka storfinansens grepp, kan detta övervinnas genom en mobilisering av arbetarklassens styrka mot attackerna på jobb, löner och offentlig service.
Ur den kamp som oundvikligen kommer att komma under de närmaste månaderna, kommer behovet av ett verkligt alternativ till kapitalismen och dess kris att stå mycket klarare för många människor. Detta kommer att skapa enorma möjligheter att bygga upp ett masstöd för ett socialistiskt alternativ.
Kevin McLoughlin
Socialist Party (CWI Irland)
