Det är de mest brutala våldtäkterna som väcker störst uppmärksamhet. Nu senast är det en ny våg av protester i Indien efter nya avskyvärda övergrepp. Samtidigt pågår en myllrande process av motstånd även här i Sverige.
Det kan verka simpelt men det är samtidigt så revolutionerande, som det uppmärksammade twittersamtalet 2010 slog fast i #prataomdet. Att sätta ord på det en varit med om och förhoppningsvis ta steget till att börja prata med andra. Då finns möjlighet att lämna föreställningen att övergreppet berodde på en själv och att få stöd i att det är en del av en samhällelig könsmaktstruktur som det kollektivt går att kämpa emot.
#prataomdet, var en uppmaning på twitter som Johanna Koljonen lanserade i samband med Julian Assange-fallet och som sedan spred sig som en löpeld. Hundratals kvinnor och män satt på historier som behövde komma ut. Koljonen skrev själv om hur hon vaknat upp av att en man som hon kvällen innan hade haft sex med, skön sex, nu medan hon sov återupptagit sexakten och penetrerade henne. Men hade han kondom? Det var det som var överenskommet från kvällen innan. Det hade han inte. Saken var den att hon där på morgonen, överrumplad, inte sa ifrån fast hon hela tiden tänkte på det där med kondomen. För hon ville inte vara till besvär. Hon hade inte för vana att sätta ord på en sådan situation. Därför uppmaningen att prata om gråzoner.
Samtalen har fortsatt. I höstas publicerade FATTA-kampanjen ett
stort antal texter om personliga erfarenheter av sexuella övergrepp. Detta gav ny eld åt rörelsen för en samtyckeslag. I slutet av 2013 växte ett ny twitterdiskussion fram under hashtagen mörkertalet. På bara ett dygn hade 9 500 twittrat om erfarenhet av våldtäkt som aldrig polisanmälts – det så kallade mörkertalet. Nelly skrev: ”Har suttit i6 timmar och läst varenda tweet om #mörkertalet, känner för första gången på 568 dagar mig inte ensam längre”.
Mörkertalet är väldigt, väldigt stort. När det i den globala debatten i samband med massprotesterna mot våldtäkter i Indien sägs att Sverige har många fler våldtäkter per invånare än Indien så syftas det ju på antalet anmälda våldtäkter. Mörkertalet är alltså ännu större i Indien. En av förklaringarna är att det kan hända att kvinnor som kommer och anmäler våldtäkt i Indien blir hånade av och tafsade på av polismännen. En annan är att det krävs en kvinnofrigörelse för att kunna se att det en själv utsätts för är övergrepp. En sådan rörelse är på tillväxt de senaste årtiondena i Indien, med sin bas i proletariseringen – att allt fler blir lönearbetare och börjar organisera sig.
Även i Sverige är mörkertalet gigantiskt. Brottsförebyggande rådet uppskattar, baserat på 13 000 svarande i Nationella trygghetsundersökningen, att det sker hisnande 36 000 våldtäkter per år – 100 om dagen. Av dem så polisanmäls bara en sjättedel: 6 000. Av de våldtäkter som anmäls leder i sin tur i snitt enbart var femte till åtal och det är ännu färre som leder till en fällande dom.
Det här pågår år efter år tills omfattningen blir massiv och påverkar det allmänna hälsotillståndet. I rapporten Våld och Hälsa från Uppsala universitet sägs att drygt en av tio kvinnor och en av hundra män efter sin 18-årsdag har utsatts för allvarligare sexuellt våld, till exempel påtvingat samlag.
Den ökning av polisanmälda våldtäkter som har skett konstant under de senaste tio åren (med en liten dipp förra året) beror enligt Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige framförallt på en ökande benägenhet att anmäla samt en förändrad sexlagstiftning. Det finns alltså något positivt i ökningen av det polisanmälda våldet. Fler handlingar klassas idag som våldtäkt. Från och med sommaren 2013 klassas det även som våldtäkt när offret reagerar med passivitet. Tyvärr har det inte stoppat för många friande domar.
Josefin Grände har mött många kvinnor i sitt arbete med Team för våldtagna kvinnor och har sammanfattat sina erfarenheter i boken Utsatt för våldtäkt?.
”Bara var femte kvinna som kommer till oss gör en polisanmälan,” skriver Grände, ”åttio procent gör det inte. För de flesta är det ett självklart val att inte anmäla. Det kan handla om att det har gått för lång tid eller att de inte vågar av rädsla för mannen. Det är vanligt att man upplever att det ändå inte är någon idé. Kvinnor är rädda för att inte bli trodda eller för att själva bli ifrågasatta eller smutskastade under själva rättsprocessen.
Dessutom vet många kvinnor att det är få polisanmälda våldtäkter som leder till en rättegång och ännu färre som leder till en fällande dom”
Grände menar att det oftast inte krävs något våld för att våldta. Den vanmakt som inträffar vid en traumatisk situation slår lätt ut kroppens normala skyddsmekanismer så som att slåss eller fly. Att reagera med en paralysering blir istället ett sätt att stänga av och på så sätt härda ut den overklighetskänsla som uppstår. Följden kan bli att en inte minns delar eller något av övergreppet. En annan följd kan bli att en splittrar upp kropp och själ eller förnekar för sig själv vad som hänt för att det är för hemskt för att ta in. En annan strategi – att lägga skulden på sig själv – är inte bara att styras av fördomar. Det kan också vara ett sätt att försöka få kontroll över situationen, något som det går att göra något åt.
Att den vanligaste våldtäkten sker i fall där förövare och offer känner varandra och i många fall älskar varandra går på tvärs mot den bild i samhället som ännu är helt dominerande: bilden av det enstöriga avskummet till våldtäktsman. Samhället tar så starkt avstånd från våldtäkt att det nästan är tabu att prata om det. Frågan är om detta hjälper kvinnor och män att se vad som verkligen är våldtäkt.
I en av texterna i boken Prata om det (baserad på twitterflödet) skriver Sonja: ”Det är det sorgligaste med hela historien, att det är jag som skäms över vad min pojkvän gör med min kropp. Jag känner ilska och rädsla, men samtidigt en inre förmaning att inte konfrontera honom. För vad ska jag säga? Ursäkta men håller du på att våldta mig nu? Efteråt visste jag inte vad jag skulle kalla det som hänt. Eftersom jag inte skrikit, slagits eller sagt ifrån tänkte jag att det definitivt inte var tillräckligt illa för att anmäla”.
Bland kvinnor finns åtminstone en diskussion, men vad händer bland männen? Det är nu tio år sedan Katarina Wennstam kom ut med boken En riktig våldtäktsman. Hon intervjuade dömda unga våldtäktsmän. Trots domen hade de flesta svårt att förstå vad de hade gjort för fel och ingen ville betrakta sig själv som en våldtäktsman. Wennstam menade då att den mediabild som ges får män att tro att våldtäkt inom en relation är okej. Nu tio år senare är det få män som deltar i twitterdiskussionerna med egna erfarenheter. De flesta som gör det berättar om sexuellt våld som de utsatts för av andra män. De historier jag hittar som berättar ur en förövares synvinkel är det kvinnor som står för. Däremot är det så klart positivt med män som tar ställning mot våldet. För tio år sedan svepte stora protester från män över landet mot mäns våld mot kvinnor. Idag röstas det på Feministiskt initiativ. Det behöver bli mer personligt, om de egna manliga erfarenheterna, i diskussion med andra.
Det finns väl knappast något tydligare uttryck för genusordningen än just våldtäkter. Det är i stort sett män som våldtar kvinnor och inte tvärtom. Beror våldet på genusordningen eller är genusordningen orsakad av våldet? Det sexuella förtrycket är en kärna i patriarkatet – det vill säga att gruppen män står över gruppen kvinnor.
När kvinnoförtrycket/klassamhället uppstod i historien var mannens kontroll över kvinnans sexualitet en central del. ”Att äga en kvinna” var bokstavligt både sexuellt och kopplat till egendomsförhållanden. Ägande av kvinnans kropp och privat egendom var ett och samma. En kvinna kunde köpas för ett antal boskap, våldtäkt sågs inte som ett kvinnofridsbrott utan som egendomsstöld.
Än idag handlar kvinnokampen mycket om rätten till sin egen kropp. Det handlar om ett brett spektum. I den ena polen undanhållen sexuell njutning, vilket förtjänstfullt beskrevs i Susanna Alakoski och Amanda Mogensens bok Fejkad Orgasm. Hur ofta har du fejkat orgasm? Frågan blev en inkörsport till diskussion om hur vanligt det är att män ohörsammar/struntar i kvinnors sexuella tillfredställelse och hur seglivad myten om sex för befruktningens skull fortfarande är – det vill säga penetreringssex. I andra polen alltså våldtäkt. Det ska inte ses som extremt tillspetsat utan att från den relativt vanliga förekomsten av våldtäkter strålar ut den ännu mer förhärskande rädslan för våldtäkt, något som i princip alla kvinnor skolas in i.
1970-talets feminister slog fast att våldtäkt handlar om makt. Det är inte hur kvinnor uppträder utan det är en manlig maktdemonstration. Våldtäkt handlar även om sexualitet, sexualiteten är medlet för att bruka våld. Trots att feminister tagit kamp mot att kvinnor sexualiseras i dagens samhälle, reduceras till sina kroppar, måste vi också kunna se kroppens betydelse. Att våldtäkt skakar den egna jaguppfattningen i grunden, för att kroppen är den plats där integriteten börjar (Katrine Kielos bland andra skriver om det här). Kvinnoförtrycket är extra raffinerat på det sättet, att det går ända in i märgen.
Fortfarande formas tjejer och killar – under rådande heteronorm – in i skilda sexualiteter. Att män i princip är män för att de alltid vill ha sex. Att kvinnor skulle ha en sorts speciell ära att beskydda, som att det vore av den anledningen våra gränsdragningar är viktiga. Att enbart kvinnor är de som kopplar sex till känslor. Och underliggande finns det någonstans kvar föreställningen om att män har rätt till kvinnor.
Kvinnokampen de senaste dryga 40 åren har haft stor betydelse, det har alltid handlat om att prata om det.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Vägra Kallas Hora höll flera hundra lektioner mot sexuella trakasserier som ledde fram till djupare samtal i mindre grupper. Samtalet som ska ge styrka med insikten av att vi är många med likartade erfarenheter får inte i sig skapa murar och exkludera. Har du sex med någon med samma kön kan det vara ännu svårare att veta var gränserna ska dras, för detta pratas det ännu mindre om bland kompisar, hemma eller i skolan. Eller om en växer upp i familjer där det inte alls talas om sexualitet och där tabu och förbud är ledord.
Ändå går utvecklingen framåt, vilket visar att det går att förändra. Katarina Wennstam ger bilden:
– Jag har ägnat de senaste femton åren åt att följa olika sexualbrottsmål och har sett hur samhället på många sätt har utvecklats och blivit mindre fördomsfullt. Våldtagna tjejer får idag ett helt annat stöd och bemötande från sjukvård, polis och rättsväsende än vad som var fallet för ett decennium sedan (Aftonbladet den 2 oktober 2013).
De senaste årens skandaldomar visar dock på synen att det är okej för mannen att utgå ifrån att kvinnan är till för honom, vilket backas upp av delar av rättsväsendet. Hur annars ska vi tolka domslut som konstaterar att förövaren hörde att hon ropade nej men inte förstod nejets innebörd, eller att sex män mot en tjej inlåst i ett rum kan komma undan med ett ”vi trodde att hon var med på det”.
Vi kan inte nöja oss med de små framsteg som har gjorts. Samtalen är bara början på den massrörelse som krävs. Lagstiftningen kan alltid bli bättre, en samtyckeslag vore nästa steg. Men vi kan inte överlåta till polis och rättsväsende att lösa problemen.
I grund och botten har staten en funktion av att upprätthålla ordningen som råder, och den här maktordningen bygger på klass, kön och rasism. Därför krävs det en massrörelsen underifrån för att störta ordningen, med arbetarklassen som huvudkraft.
I ett samhälle utan förtryckande strukturer skulle våldtäkterna försvinna. Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för socialism. Genom att gemensamt äga ekonomi och kollektivt styra samhället skulle grunden läggas för allas lika värde och gemensamma intressen istället för dagens splittringar och skillnader.
Kamp mot våldtäkter är förstås en dagsfråga och nej, feministernas revolution ska inte behöva vänta på allas revolution. Det gör den inte heller. Den pågår. Några redskap som skulle ta kampen framåt är kämpande och demokratiska fackföreningar. Grunden i all kamp är organisering. På arbetsplatser behövs organisering mot den lönediskriminering som företag och arbetsgivare står för, likväl som skärskådande av och motstånd mot sexism bland arbetskamrater, inom facket, från kunder och chefer.
Genom en höjd medvetenhet om våld mot kvinnor kan fackliga ombud bättre föra våldtäktsoffers talan gentemot arbetsgivare som inte förstår till exempel behovet av sjukskrivningar och stöd. Kamp för höjda löner och billiga bostäder är viktigt. Ekonomiskt är i det idag ofta svårt för en kvinna att lämna en våldsam man.
Det krävs enormt mycket mer resurser till vård och skola. Om vården återtogs i offentlig regi så att vinstintresset därmed avskaffades och det ovanpå detta gjordes genusutbildningar med betydligt mer resurser än idag skulle tid för riktiga samtal med patienterna göra att offer för våldtäkt skulle upptäckas långt tidigare. När ett offer för (Josefin Grände och även andra peppar utsatta att också betrakta sig som överlevare av) sexuellt våld börjar tala måste det tas på största allvar, ges det stöd och den tid som krävs. I skolan skulle motsvarande satsningar leda till genusmedvetenhet och en icke heteronormativ sexualundervisning.
Ett annat krav är mer resurser och utbildningar i Försäkringskassan, Socialtjänst och polisen samt ökat istället för minskat stöd till landets kvinnojourer. Rättsväsendet har fått sin chans, nu kräver vi istället specialdomstolar för sex- och kvinnofridsbrott och att män som döms får vård för sitt beteende.
Rättvisepartiet Socialisterna står för en daglig politisk kamp utifrån dessa riktlinjer. Det gäller även inom arbetarrörelsen. Som parti, fackförening eller person är det omöjligt att vara helt immun mot det könsförtryck som genomsyrar samhället, det handlar om ständig uppmärksamhet och ifrågasättande. Mot förtrycket sätter vi en politisk plattform som utgår från att varje framgångsrik socialistisk kamp måste sätta kvinnors frågor främst.
Rättvisepartiet Socialisterna jobbar för att hela tiden knyta erfarenheter av verkliga rörelser till plattformen – från förrförra sekelskiftets kamp för rösträtt, organisationsrätt, kortare arbetsdag och preventivmedel till 1900-talets kamp för aborträtt, förskolor, låglönerevolter till våra egna kampanjer mot mäns våld mot kvinnor, porrmotstånd, Vägra kallas Hora, stoppa näthatet, HBT-socialisterna, kamp mot våld i hederns namn, antirasism samt otaliga kampanjer mot nedskärningar och mycket annat. ■
