Världsekonomi i kvicksand

2013-08-06 09:57:48




Under sommaren har det publicerats många rapporter om läget i världsekonomin vars budskap varit lika motsägelsefulla och omväxlande som vädret. Rapporterna har pendlat mellan optimism och pessimism, samtidigt som det står klart att den globala kapitalismen fortfarande är långt ifrån en verklig vändning uppåt.

Risken för att Kinas stagnation drar ned världsekonomin i en ny nedgång har dessutom ökat markant under de senaste månaderna. 
”Den senaste krisen har inte bara varit dyr, återhämtningen har dessutom gått ovanligt trögt. Till och med trögast om man får tro Fedanalytikerna, som har jämfört denna med alla andra kriser som inträffat sedan andra världskrigets tid”, skrev SvD Näringsliv den 1 augusti och hänvisade till en ny rapport författad av regionala Federal Reserve Bank of Dallas.
Enligt rapporten har krisen 2007-2009  kostat USA någonstans mellan 40-90 procent av ett års BNP och notan bara växer.
Som kanske den viktigaste orsaken till den långsamma svaga återhämtningen nämnde rapporten de jättelika kreditbubblor som blåses upp under 2000-talet.
Dagarna innan, den 30 juli, hade investmentbanken Morgan Stanley varnat för att Kina var på väg att drabbas av samma förödande strukturella kris som den som Japan varit fast i sedan det ”japanska undret” kollapsade 1989-90.
Den våldsamma kreditexpansionen i Kina, som enligt Morgan Stanley inneburit att kreditstocken vuxit från 105 procent av BNP år 2000 till 187 procent av BNP 2012 är betydligt större än den kreditexpansion som föregick Japans fall. I Japan växte kreditstocken från 127 procent av BNP till 176 procent av BNP 1990, sedan dess har den japanska ekonomin i det närmaste stått stilla och Japans andel av världsekonomin har nästan halverats.  

Kreditexpansionen i Kina har sannolikt blåst upp världens största finansiella bubblor och skapat en väldig överproduktion- och kapacitetskris, vilket nu fungerar som en broms på landets fortsatta ekonomiska tillväxt. 
Det i sin tur får hela världsekonomin att tappa fart eftersom att Kina stått för en allt större del av världsekonomins tillväxt under senare år. 
Inbromsningen i Kina märks redan i exempelvis sjunkande råvarupriser och en hotande global gruvkris samt i allt bistrare klimat på världsmarknaden. 
I början av juli fann sig den Internationella valutafonden (IMF) tvungen att på nytt skriva ned sin prognos för den globala BNP-tillväxten jämfört med sin vårprognos i april. 

Men samtidigt som pessimismen ökat vad gäller Kina och även i USA så är media fylld med uppgifter om att Europa äntligen är på väg att börja återhämta sig. 
Det handlar inte så mycket om hårddata utan mer om hänvisningar till att Europas ekonomier inte rasar lika snabbt utför som tidigare samt att arbetslösheten inte ökade i juni. Men jämfört med juni i fjol så var det drygt 1 miljon fler människor som stod utan jobb i EU. 
Om denna ljusning på arbetsmarknaden blir bestående återstår att se. Det finns dock mycket som pekar mot att de få ljuspunkterna i Europa snart släcks; inbromsningen i Kina och den svaga tillväxten i USA jämte följderna av flera års brutal åtstramningspolitik resulterar i fortsatt europeisk stagnation. 
Det finns inget land eller kontinent som idag kan hålla världsekonomin uppe.

Den globala kapitalismen är i en återvändsgränd. Ingen borgerlig politik har haft några varaktiga positiva effekter på samhällsekonomin. 
Världsekonomin är i kvicksand och plågas av en strukturell stagnationskris och kronisk instabilitet som inte kan överkommas med mindre än en kamp för en ny socialistisk världsordning och demokratisk planering av samhällsekonomin för behov och för att säkra en ekologisk hållbar utveckling.