Den globala högkonjunkturen går nu in på sitt sjätte år och prognoserna pekar mot fortsatt hög ekonomisk tillväxt. Enligt IMF, Internationella valutafonden, växer världsekonomin med 4,9 procent i år efter att ha vuxit med hela 5,4 procent i fjol, den högsta tillväxttakten på 30 år.Varken raset på världens aktiebörser i februari-mars i år eller den ekonomiska avmattningen i USA får exempelvis IMF:s ekonomer att höja ett varningens finger.
På ytan ser det alltså ut som om den globala kapitalismen stärkt sin motståndskraft mot nya nedgångar och kriser, men orosmolnen hopar sig.
Det är alltid svårt att bedöma hur ekonomin utvecklas i ett läge där en vändning kan vara på väg och många motstridiga tendenser framträder. Dessutom måste varje prognos bli villkorlig i en period som präglas av dramatiska förändringar vad gäller relationerna mellan olika rivaliserande kapitalistiska länder.
Under de senaste två decennierna har såväl USA, som fortfarande är den ensamt starkaste kapitalistiska makten, som exempelvis EU-länderna förlorat terräng gentemot de snabbt växande ekonomierna i Asien.
Särskilt Kinas ekonomiska utveckling under de senaste 30 åren har förändrat den globala politiska och ekonomiska kartan.
Ny karta ritas
USA-imperialismens politiska misslyckande på världsarenan sedan Irakkriget inleddes 2003 har ackompanjerats av en minst lika smärtsam ekonomisk tillbakagång under 2000-talet.USA är världens mest skuldsatta nation, med ett rekordstort underskott i sina affärer med andra länder.
Att japanska Toyota i år kört om amerikanska General Motors (GM) som världens största biltillverkare kan stå som symbol för den amerikanska kapitalismens relativa försvagning. Detsamma gäller att Kina ifjol passerade USA som världens näst största exportland. Fortsätter Kinas export att öka i samma takt som 2006 (plus 27 procent) kommer man att vara världens största exportör och handelsnation 2008, det vill säga förpassa Tyskland till andra plats.
Under årets första två månader blev Kina den störste exportören till USA, tidigare var Kanada nummer ett. För första gången sedan andra världskriget är USA inte heller Japans största handelspartner, utan det är istället Kina. Nyligen kom också siffror som visade att EU-länderna under 2006 för första gången importerade mer från Kina än från USA.
Dessa genomgripande förändringar har skapat ett nytt frostigt klimat mellan de stora ekonomiska makterna och inte minst i USA reses krav på handelshinder (protektionism) gentemot Kinas export.
”Efter år av snackande och gormande tycks protektionism inte längre vara något tomt hot. Den här gången verkar det vara på riktigt. Jag misstänker att en protektionistisk handels- eller valutalag [riktad mot Kina] kommer att träda i kraft före slutet av 2007”, varnade Morgan Stanleys välkände chefsekonom Stephen Roach i mitten av april.
Kapitalets globalisering
Globaliseringen, den nuvarande fasen i kapitalismens utveckling, har bland annat kännetecknats av finanskapitalets expansion, världshandelns utbredning samt ett ökat samband länderna emellan. Aldrig tidigare har de enskilda ländernas ekonomiska utveckling varit så sammanlänkade som i dag.Under globaliseringen har nya marknader öppnats upp för kapitalistisk exploatering, exempelvis i världens två folkrikaste stater – Kina och Indien – samt i de före detta stalinistiska länderna i Sovjetunionen och Östeuropa.
Dessa nya marknader, som har skapats med hjälp av bland annat utländska direktinvesteringar, framsteg inom it- och kommunikationsteknik och avveckling av handelshinder, har gett stimulanser till världshandelns snabba tillväxt.
Handelns andel av den globala BNP:n (värdet på den totala produktionen under ett år) är nu tre gånger större än år 1970. Världshandelns andel av den globala produktionen ligger på en historisk hög nivå; värdemässigt har dess andel av världens BNP ökat från mindre än 40 procent 1990 till drygt 50 procent idag.
Denna utveckling har paralleller till den expansion som följde upptäckten av Kaliforniens guld 1848. Jakten på Kaliforniens guld gav enorma impulser, framför allt till gigantiska investeringar i utbyggnaden av infrastruktur (järnvägar) och de senaste århundradenas största invandring.
Utvecklingen i USA efter 1848 tog världen upp ur 1847 års ekonomiska kris, enligt Karl Marx, och världshandelns expansion bidrog till att förlänga den ekonomiska högkonjunkturen och dämpa effekterna av den kortvariga nedgången 1857. Expansionen skedde dock till priset av en djup global kris 1866 och att kampen mot den tidens kapitalism födde den första socialistiska internationalen 1864 (Första Internationalen, Internationella arbetarassociationen, som bildades av bland andra Karl Marx och Friedrich Engels 1864).
Kapitalismens nya territoriella erövringar under de senaste 20 åren har till en del haft en betydelse som liknar den Kaliforniens guld hade efter 1848.
Lönerna pressas nedåt
Stalinismens kollaps i Sovjet och Östeuropa 1989-91 skapade dessutom en ny politisk och social världsordning som kraftigt gynnade den globala kapitalismens utveckling.Stalinismens kollaps och den övergång till kapitalism som samtidigt ägde rum i Kina, gav världskapitalismen en ny tillgång i form av både billig och utbildad arbetskraft som kunde användas för att pressa ned löner, priser och räntor i USA, Europa och Japan samt öka vinstmarginalerna och inte minst profitkvoten.
Globaliseringen har inneburit en ökad utsugning av världens arbetare och fattiga. Sällan har arbetarna och även delar av mellanskikten fått ut så lite av en ekonomisk högkonjunktur som av den nuvarande.
Inkomst- och förmögenhetsklyftorna i USA är i dag till och med större än strax innan den ekonomiska depressionen 1929-33, vilken följdes av protektionism och världshandelns kollaps.
År 2005 – statistik finns ännu inte för 2006 – var den andel av nationalinkomsten som gick till den rikaste procenten av USA:s befolkning den högsta sedan 1928.
De 300 000 rikaste i USA har tillsammans en inkomst som är större än den hälft av befolkningen –150 miljoner människor – som befinner sig i botten av inkomstligan. Per person tjänade de rikaste 440 gånger mer än genomsnittet för dessa 150 miljoner. Skillnaden i inkomst var dubbelt så stor som 1980.
”Fyra femtedelar av USA:s befolkning har det fortfarande sämre än när Bush kom till makten 2000, trots högkonjunkturen” (brittiska Independent den 27 november 2006).
2000-talets uppgång har varit helt olik tidigare högkonjunkturer. Redan Karl Marx skrev att en högkonjunktur även märks i arbetarnas plånböcker i form av lägre arbetslöshet och ökade reallöner – men så har inte varit fallet denna gång.
Reallönerna har legat stilla eller sjunkit, som i exempelvis USA, Tyskland, Japan och som nu i Storbritannien.
I de stora kapitalistiska länderna (G7) sjönk löneandelen till rekordlåga 54 procent förra året. Samtidigt steg vinstandelen till 16 procent, en uppgång från 10 procent fem år tidigare.
Sjunkande reallöner betyder minskade marknader. Att hushållens konsumtion ändå har ökat beror till stor del på att hushållen har satt sig i skuld och lånat mer till sina inköp.
Guldregn över de rika
”Kapitalisterna har knappast haft det så bra som nu… I USA, Japan och eurozonen ligger vinsternas andel av BNP (bruttonationalprodukten) på en rekordnivå… Under lång tid följde reallönerna produktivitetsökningen men under detta decennium har produktiviteten utvecklats betydligt snabbare än lönerna. I snitt har de amerikanska arbetarnas reallöner minskat med fyra procent sedan återhämtningen inleddes i slutet av 2001. Under samma tid har produktiviteten ökat med 15 procent” (Economist den 6 september 2006).Vinsternas andel av USA:s BNP översteg 2006 den tidigare historiska toppnoteringen från 1929, strax innan Wall Street-börsen kraschade i oktober samma år.
I nästan samtliga länder har lönernas andel av BNP gått starkt tillbaka under 2000-talet och utvecklingen mot en låglönemarknad har accelererat. Var tredje anställd i många europeiska länder är tillfälligt anställda med låga löner och få rättigheter. I snitt är vartannat nytt jobb i Europa idag tillfälligt eller deltid och otryggt.
I Japan är idag var tredje anställd deltidsarbetande eller tillfälligt anställd, 70 procent av dem är kvinnor. Andelen heltidsarbetande i Japan har minskat hela tiden sedan 1997.
Kinas kapitalistiska språng har följts av extremt ökade klyftor. Gapet mellan Kinas fattiga och rika är på väg att bli det största i världen. Inget annat land har så stora regionala skillnader – stadsbefolkningens inkomster är i snitt tio gånger större än landsbygdsbefolkningens.
Samtidigt med lägre levnadsstandard har den globala arbetslösheten legat kvar på en hög nivå – 6,3 procent 2006 och 2005.
Inte bara arbetare utan även stora delar av vad som brukar kallas medelklassen har förlorat på denna utveckling, som kommer att föda sin egen reaktion i form av kamp och antikapitalistiska stämningar.
Ökad utsugning
Den ökade utsugningsgraden till följd av lönenedpressningar och investeringar som ökat produktiviteten (färre arbetare producerar mer under kortare tid) jämte internationaliseringen av alla ekonomiska utbyten och företagens verksamhet har förbilligat produktionen.Minskade kostnader har betytt högre vinster. Vinstökningen och den väldiga tillgången på billiga pengar (överlikviditet) har skapat en ny jättebubbla på världens aktiebörser vid sidan av den globala fastighetsbubblan. Bubblor som väntar på att brisera eller, som i fallet fastighetsbubblan, redan har börjat spricka.
Konsumtion på kredit
Detta tillsammans med en väldig kreditexpansion, bland annat i form av lånefinansierad konsumtion, har åtminstone tillfälligt kunnat förhindra att kapitalismens stagnationstendenser tar överhanden.”Tacka inte mig utan tacka istället Berlinmurens fall [symbolen för stalinismens kollaps] och bland annat Kinas utveckling mot marknadsekonomi för tillväxten i USA sedan mitten av 1990-talet”, sa den nästan mytomspunne före detta centralbankschefen Allan Greenspan, enligt brittiska Financial Times den 9 oktober 2006.
De historiska förändringar som Greenspan hänvisade till ”medförde att miljarder billiga arbetare trädde in på scenen, vilket i sin tur motverkade inflation [prisökningar] och skapade utrymme för låga räntor”.
Något som starkt bidrog till att det blev billigt att låna för att konsumera och köpa bostad eller villa i USA. Bostads- eller husköp som sedan kunde användas för vidare konsumtion genom en ständig omfinansiering av egnahemslånen – lånen lades om i takt med att huspriserna steg. På så sätt kunde amerikanska hushåll öka sin konsumtion trots att reallönerna inte ökade, men till priset av rekordhög skuldsättning.
Den fastighetsbubbla, bokstavligen ett korthus, som denna låneexplosion skapade har nu emellertid börjat brista.
Det betyder att en viktig faktor bakom den globala konjunkturuppgången; konsumtion på kredit i USA; sviktar.
Fastighetsbubblan spricker
Av inbromsningen på bostadsmarknaden syns ännu inga spår i den privata konsumtionens tillväxt i USA. Privat konsumtion står för unikt höga 70 procent av landets totala produktion. Att huspriserna ligger stilla eller sjunker i många städer betyder dock också att allt fler får svårare att betala sina lån. Detta tillsammans med sjunkande bostadsinvesteringar kommer självfallet att synas i konsumtion och annan ekonomisk verksamhet. ”Att fastighetsbubblan håller på att spricka är en källa till oro för hela den amerikanska ekonomin” (New York Times den 16 februari).Bostadsmarknaden har direkt eller indirekt stått för nära en tredjedel av USA:s sysselsättningsökning de tre senaste åren.
Nedgången på USA:s bostadsmarknad har följts av oro på samma marknader i andra länder. I Spanien hotas bostadsmarknaden av en krasch efter de senaste dagarnas prisras. Bostadsmarknaden har varit motorn i den spanska tillväxten; förra året byggdes det exempelvis fler bostäder i Spanien än vad det sammanlagt byggdes bostäder i Tyskland, Frankrike och Italien.
Och precis som i USA, hotar sänkta bostadspriser främst de lågavlönade som sitter på dyrare lån med rörlig ränta.
De tidigare rekordlåga räntorna har börjat stiga igen och oron för ökad inflation tenderar att pressa räntorna uppåt.
USA behöver dessutom högre räntor för att kunna garantera ett fortsatt kapitalinflöde. Varje dag behöver den amerikanska kapitalismen dra till sig närmare 3 miljarder dollar (ca 20 miljarder kronor) för att täcka sina underskott. Denna väldiga kapitalöverföring har med rätta kallats ”världens just nu största biståndsprogram”.
Dollarn rasar
Hittills har det inte varit några problem för USA att finansiera sina underskott, eftersom länder med stora överskott som Kina, Japan och oljeproducerande stater har fortsatt att köpa amerikanska statspapper och har valt att behålla sina stora tillgångar i dollar. På så sätt har de även subventionerat sin egen export och hindrat dollarn från att falla som en sten.Dollarns värde har sedan en tid tillbaka varit fallande och kommer att fortsätta falla till följd av USA:s underskott och fortsatta avmattning. (Under sommaren 2001 fick man betala 11 kronor för en dollar, idag 6,80 kronor).
De amerikanska kapitalisterna har heller inget emot att dollarn faller, eftersom man hoppas att det ska bidra till att underskotten minskar och exporten ökar.
Men trots dollarfallet minskar knappast USA:s underskott. Bytesbalansens underskott lär ligga kvar på rekordhöga 800 miljarder dollar i årstakt. Det är naturligtvis ohållbart på sikt, och fortsätter dollarn att falla kommer sannolikt många regeringar och spekulanter att börja placera sina pengar i andra valutor.
”Kina behöver inte sälja ut något av sin befintliga dollarreserv för att dollarn ska rasa utför, det enda man behöver göra att sluta bygga upp sitt dollarinnehav… Dollarfallet kommer inte att hejdas och det kommer att leda till högre räntor i USA oavsett vad Fed [den amerikanska centralbanken] säger idag” (MoneyWeek den 2 april).
Oförändrade eller stigande räntor kommer i sin tur naturligtvis att påverka den amerikanska konsumtionen negativt.
Kina vs USA
Det frostiga klimatet på världsmarknaden återspeglas kanske främst i förbindelserna Kina-USA.USA har nyligen infört handelshinder gentemot import av glättat papper från Kina och även tagit stöd av världshandelsorganisationen WTO för att stoppa ”piratkopieringen” i Kina – men detta är bara toppen på isberget.
Det finns en växande grupp inom den amerikanska kapitalistklassen som, med stöd av representanter från republikanerna såväl som demokraterna och fackföreningarna, kräver mer omfattande handelsrestriktioner mot Kina.
Kinas överskott i handeln med USA har vuxit lavinartat och nådde 2006 232,5 miljarder dollar (ca 1 559 miljarder kronor), mot 161 miljarder (ca 1 080 miljarder kronor) 2004. Underskottet mot Kina motsvarar en tredjedel av det amerikanska handelsunderskottet (skillnaden mellan export och import). Det ökade underskottet till Kina beror enligt USA på den lågt värderade kinesiska valutan och andra åtgärder (till exempel subventioner) som de styrande i Peking har vidtagit för att stimulera den egna exporten.
De amerikanska kapitalisterna är helt enkelt missnöjda med att den kinesiska valutan (renminbin) inte stiger mer gentemot dollarn.
Det kan inte uteslutas att en hårt trängd Bushadministration som går mot ett valnederlag 2008, vidtar ytterligare handelsrestriktioner mot Kina, vilket i sin tur kan skapa en kedjereaktion som allvarligt bromsar världshandelns utveckling.
Det skulle vara en fortsättning på trenden mot mer reglerad handel som har inletts när olika länder och block nu sluter handelsavtal sinsemellan (bilaterala avtal) vid sidan av WTO och andra internationella avtal.
Särskilt USA har strävat efter att skaffa handelsfördelar via bilaterala avtal. Antalet bilaterala avtal har fördubblats under de senaste tio åren.
Steget från mer reglerad handel till protektionism kan bli kort när världsekonomin tappar fart eller ett stort kapitalistiskt land, alternativt block, förlorar snabbt gentemot sina konkurrenter.
En av anledningarna till detta är den väldiga överproduktionskris som är i antågande till följd av den hårdnande konkurrensen på världsmarknaden och Kinas investeringsboom. I Kina och andra länder byggs det snabbt upp en industriell kapacitet som vida överstiger vad marknaden kan köpa. Denna överkapacitet reducerar profiterna i den kinesiska industrin samtidigt som landets finansiella bubbla bara växer.
Visserligen är ländernas ekonomier mer intimt sammanlänkande än tidigare och amerikansk protektionism mot Kina drabbar även delar av USA:s kapitalistklass som säljer till Kina och de kapitalister som har sammansättningsfabriker i Kina.
Sextio procent av Kinas export till USA består av varor som är producerade av utlandsägda fabriker i Kina. Vidare finansierar Kina en stor del av USA:s underskott och har en jättelik valutareserv som ”teoretiskt skulle kunna köpa Microsoft, Citibank, Exxon Mobil och biljättarna General Motors och Ford tillsammans”, enligt en rapport från Swedbank den 18 april.
Detta ömsesidiga beroende kan temporärt möjliggöra kompromisser och steg tillbaka från vägen mot protektionism – men detta kan emellertid inte eliminera de fundamentala orsakerna till varför protektionismen skuggar världshandeln; obalanserna i världsekonomin, de tidigare dominerande kapitalistiska ländernas relativa tillbakagång samt en framtida överproduktionskris.
Förutom detta finns det andra orosmoln på den kapitalistiska himlen i form av väldiga spekulationsbubblor som kan spricka och möjliga finanskriser som snabbt kan spridas från ett land till resten av världen till följd av globaliseringen.
Globala kriser
En föraning om detta kom i slutet av februari och början av mars i år.Den 26 februari sjönk Shanghaibörsen med nio procent på en dag, vilket omedelbart följdes av ett globalt börsras.
En annan föraning kom när Sydkorea 2005 andades om att man möjligen skulle avyttra en del sina dollartillgångar, vilket skapade en reaktion som gav en försmak ”av en framtida ekonomisk kollaps eftersom dollarn inom loppet av en dag sjönk lika mycket som den tidigare gjort under två månader” (New York Times ledare den 18 november 2006, citerat i Monthly Review, november 2006).
Hur länge den nuvarande konjunkturen håller i sig är omöjligt att förutsäga, men de faktorer som har möjliggjort kapitalismens expansion under de senaste 15 åren är nu på väg att vändas till sin motsats.
Det blir allt svårare för världskapitalismen att stå stadigt på de två ben – konsumtionen i USA och investeringsboomen i Kina – som den hittills har vilat på.
Per Olsson
