Världsledare fruktar växande folkligt missnöje

2016-09-14 13:36:06


Det är massiva kamputbrott som den mot vattenavgifterna på Irland som makthavarna fruktar.

Växande folkligt missnöje, svag ekonomisk tillväxt och ökade nationella motsättningar. G20-mötet med världens ledare i Hangzhou i Kina den 4-5 september präglades av oro. Världskapitalismen har inte återhämtat sig från krisen 2008-09 och nya motsättningar laddas upp.

När G20-ländernas ledare samlades efter att den stora recessionen hade slagit till 2008 var det för att visa upp ett enat agerande mot krisen. Denna gång närmast tävlade världskapitalismens ledare om att varna för kommande kriser. De känner definitivt att de inte sitter säkert. Så också i värdlandet Kina, där Xi Jinpings regim har ökat repressionen och förtrycket samtidigt som de ekonomiska kristecknen hopar sig.

Redan Xi Jinpings öppningstal innehöll några av de viktigaste globala utmaningar som kapitalismen och dess politiker har skapat. ”Global handel och investeringar utvecklas trögt”, handelsregler fragmenteras då allt fler handelsavtal blir regionala istället för globala. Han nämnde även flyktingkrisen, klimatförändringar och terrorism. Dessutom påpekade han att Gini­koefficienten i världen, ett sätt att mäta ojämlikhet, nu har nått 0,7. Gini graderas mellan noll och ett, där noll är att tillgångarna är helt lika fördelade och ett betyder maximal ojämlikhet. Den senast uppmätta siffran var 0,6.

Internationella Valutafonden IMF:s högsta chef, Christine Lagarde, sa att ”Tillväxten har alltför länge varit alltför låg och till alltför få”.
Fakta världen över visar hur klyftorna har ökat kraftigt de senaste åren. TUC, brittiska LO, har räknat ut att reallönerna har fallit 10,4 procent 2007-2015. I USA har 62 procent mindre än 1 000 dollar (9 000 kronor) i besparingar. Detta samtidigt som den rikaste tiondelen i samma land äger 76 procent av alla rikedomar.

I USA har klyftorna lagt grunden till proteströrelser som Occupy och det starka stödet för Bernie Sanders appell om ”politisk revolution”. Stora rörelser med torg­ockupationer och strejker har skakat många länder de senaste åren, som i våras i Frankrike.

Det är vad som oroar världens styrande. Även president Barack Obama talade på G20-mötet om behovet av att ”blidka det offentliga missnöjet”. Australiens premiärminister Malcolm Turnbull, som tidigare har varit bankir på Goldman Sachs, uppmanade sina kollegor att ”civilisera kapitalismen”. Financial Times sammanfattade med rubriken: ”Topprioritet för världens ledare som möts i Hang­zhou är att sälja globaliseringen till skeptikerna på hemmaplan”.

I resolutionen efter G20-mötet finns dock ingen politik eller verktyg för att stoppa de ökande klyftorna. Och hur skulle de kunna? Det är just mötets ledare som fört den hittillsvarande nyliberala politiken med extrem omfördelning. Skatter för rika, banker och storföretag har sänkts i alla länder. Dessutom har enorma belopp försvunnit till skatteparadis, 5 800 miljarder euro (54 000 miljarder kronor), enligt ekonomen Gabriel Zucman, som forskar om skatteflykt.

Det är samma nyliberala höger­politik som har satt ytterligare käppar i hjulen för den ekonomiska tillväxten. Världsbanken, IMF med flera gör ständiga nedskrivningar av prognoserna. Världsbanken tror nu att tillväxten 2016 blir 2,4 procent, jämfört med prognosen på 2,9 procent i januari. Det blir femte året i rad som tillväxten är lägre än medeltalet för 1998-2008, 3,7 procent.

Även världshandeln stagnerar. Under flera decennier ökade handeln två gånger den ekonomiska tillväxten. Nu har den i fem år ökat med mindre än 3 procent i värde och i antalet varor faktiskt sjunkit. Också investeringarna har fallit jämfört med perioden innan krisen, vilket understryker hur svagt världskapitalismen utvecklas.

Kapital och regeringar har svarat krisen med aldrig tidigare prövade metoder. Kvantitativa lättnader (Quantitative Easing) betyder att centralbankerna köpt upp främst statliga obligationer (skuldpapper) för tiotusentals miljarder kronor. Den Europeiska Centralbanken ECB köper skuldpapper för 80 miljarder euro (över 700 miljarder kronor) varje månad. I början av september hade ECB spenderat över 1 000 miljarder euro (10 000 miljarder kronor). Den svenska riksbanken har köpt statsobligationer för 245 miljarder kronor.

Den andra extrema åtgärden är negativa räntor. Det betyder att banker får betala för att deponera kapital hos centralbankerna. ECB:s inlåningsränta är -0,4 procent medan svenska riksbanken ligger på -0,5 procent. ECB erbjuder dessutom bankerna mycket billiga lån och till och med extra kapital om de ökar utlåningen.

Men effekten på investeringar och tillväxt har hittills uteblivit. Aktiebörserna har gått upp, eller hindrats från att falla, och finansaffärerna har blivit fler. Men framför allt har centralbankerna byggt upp ett eget växande skuldberg, en ny stor finansbubbla. Bank of International Settlements, BIS, varnar i sin senaste rapport för tillväxt som bygger på skulder. Men som en skribent i Financial Times konstaterar ignoreras rapporten, precis som BIS varningar 2006.

Att de extrema metoderna har misslyckats beror på att storföretag och banker inte lider brist på kapital. De har enorma belopp från tidigare vinster och skattesänkningar. Men de anser inte att det finns tillräckligt attraktiva investeringar att göra för att säkra fortsatta och ökade vinster. Därför lockar inte centralbankernas erbjudanden.

Men för en tid spreds de nya mångmiljardbeloppen från kvantitativa lättnader till investeringar och affärer i flera ”tillväxtländer”. Men sedan USA:s centralbank, Federal Reserve, i december ifjol höjde räntan för första gången sedan 2006 inleddes ett utflöde av kapital från flera länder till främst USA.

Samtidigt drabbades tillväxtländerna ännu hårdare av uppbromsningen i Kinas ekonomi. Den kinesiska tillväxten, som har stått för en stor del av den globala tillväxten under 2000-talet, har sedan den stora recessionen inleddes i växande grad hållits uppe med hjälp av skulder. Kinas skulder har ökat med motsvarande 86 000 miljarder kronor sedan 2007 till 250 procent av BNP.

Idag befinner sig en rad av de tidigare tillväxtekonomierna i djup kris. Brasilien, Ryssland, Sydafrika och Nigeria har alla krympande ekonomier. Brasiliens ekonomi väntas minska med 3,3 procent i år. 

G20-mötet uppnådde ingen samordning av den ekonomiska politiken. De beslutade om en översyn av världens stålproduktion, som ett svar på EU:s och USA:s kritik av Kinas enorma stålproduktion och ännu större kapacitet. Men en del av förklaringen till överkapacitet är förstås också att stora byggbehov, till exempel upprustning av infrastruktur, inte blir verklighet. Istället för samordning försöker varje regering och kapitalistklass att hitta en egen lösning, alltså att skjuta över problemen till både sin egen arbetarklass och till andra stater. Kvantitativa lättnader och negativa räntor sänker valutornas värden. Det i sin tur gör att konflikterna om handel och valutor har ökat kraftigt de senaste åren. De ökade spänningarna kan ses både inom EU och mellan de stora imperialistiska jättarna, USA och Kina.

Japans regering var först med vad som för en tid kan bli nästa steg i den ekonomiska krispolitiken. Ett stort statligt stimulansprogram med bland annat höjda minimilöner och höjda löner i offentliga sektorn. Ekonomer har länge krävt att centralbankernas stimulanser på finansmarknaden ska backas upp av extra pengar till konsumtion och offentlig sektor. I Europa fick de länder som ifjol tog emot flest flyktingar en ekonomisk stimulans, med fler jobb och ökad privat och offentlig konsumtion.

Problemet med stimulanserna är vem som ska betala. Ingen regering är beredd att ta strid med de storföretag och banker som politikerna representerar. Istället får stat och i grunden löntagarna stå för notan till de nya skulder som byggs upp. ■


Högerpopulism och statskapitalism

Auktoritära högerpopulister får allt större utrymme i världspolitiken, just nu symboliserat av Donald Trumps presidentkandidatur i den starkaste imperialistiska makten, USA.

”Är äktenskapet mellan liberal demokrati och global kapitalism varaktigt?” Det frågade kommentatorn Martin Wolf i Financial Times för någon vecka sedan med anledning av Trump och liknande utveckling i andra västländer. Men, fortsatte han, om det politiska och ekonomiska systemet förlorar sin attraktion, vad kommer istället?

Det han kallar ”liberalt” system består av minst två delar. Dels ett försök från kapitalisterna att ha gemensamma regler, dels demokratiska rättigheter som har vunnits genom kamp från rörelser underifrån. Särskilt under kapitalismens uppgångsperioder har det gjort systemet i de mest utvecklade ekonomierna effektivare.

Kapitalismen som system har ingen garanti för demokrati. Världens storföretag och regeringar har inga problem med diktaturen i Kina – tvärtom, den ger dem ökade vinster. I Kina existerar ett system av statskapitalism. Andra stater har varianter av detta, som Ryssland under Putin.

Att ledare i Väst rör sig i denna riktning är ett uttryck för kapitalismens återvändsgränd, ekonomiskt och politiskt. Den dominerande kapitalistklassen i världen, i USA, har tolererat att ett av dess huvudredskap, det republikanska partiet, har antagit en allt mer högerpopulistisk och reaktionär politik.

Runt om i Europa finns politiker till höger som liknar Trump. Som Orban i Ungern, Kaczynski i Polen, Sarkozy i Frankrike och ledarna i Allians för Tyskland, AfD. Men lika lite som Hillary Clinton är ett verkligt alternativ till Trump kan de europeiska högerpolitikerna på allvar utmanas av de andra etablerade partierna. För det krävs något helt annat – verkliga kamprörelser och utmaningar från vänster, med ett alternativ till kapitalismen. ■


Vänsterpolitik vinner stöd

Arbetarrörelsen och vänstern internationellt försvagades kraftigt från 1980-talet och under de följande decennierna. En nyliberal våg av kapitalistisk globalisering, stalinismens kollaps (trots att det inte handlade om verklig socialism) och socialdemokratins kapitalulation inför detta fick förödande konsekvenser på kamp och medvetenhet.

Idag finns flera tecken på en vändning till kamp och ökat intresse för vänster- och socialistiska idéer. Där det finns partier och kandidater som uppfattas som utmanare av kapitalismens makt får dessa krafter starkt stöd.

Syriza i Grekland vann val och folkomröstning ifjol på löften om stopp för åtstramningspolitiken. Syrizaledningens svek och avtal med EU gör att de idag tappat stödet. Även andra politiker som senare gått kraftigt åt höger vann sina poster på löften som gick i vänsterriktning, till exempel även Frankrikes president Hollande.

Bernie Sanders sa sig stå för demokratisk socialism och en revolution mot Wall Street. Det gav honom miljontals röster och en majoritet bland unga väljare, särskilt unga kvinnor. En liknande våg till stöd för Jeremy Corbyn har gett Labourpartiet 100 000-tals nya medlemmar. Corbyn ses som en motståndare till Tony Blairs och högerns krigs- och åtstramningspolitik.

Samma utveckling kan ses på Irland, där Socialist Party / Anti Austerity Alliance (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti) tog tre mandat i valet tidigare i år.

Vänstertrender i samhället är också tydligt i de stora protesterna i Tyskland mot handelsavtalet TTIP, solidariteten med flyktingar och antirasistiska mobiliseringar, klimat- och miljöprotester.

Framväxten av nya partier sker på olika sätt i olika länder. En viktig gemensam faktor är både nya massrörelser och ökat antal strejker. I Frankrike förenades dessa i våras av Nuit Debout – torgprotesterna som samlade tusentals – och mijontals som deltog i strejker och demonstrationer mot hotet om bland annat förlängd arbetstid och osäkrare jobb.

Det finns en växande antikapitalism i många länder. Problemet är fortfarande bristen på kämpande arbetarpartier och ett tydligt alternativ, ett socialistiskt program. För socialister är uppgiften att delta och stödja kampen samt att föra fram behovet av en demokratisk planering av ekonomin, något som bara kan ske om storföretag och banker ägs offentligt och styrs demokratiskt. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!