EU:s senaste toppmöte (den 28-29 juni) följdes av en kortvarig eufori på världens aktiebörser. Men när en ny vecka inleddes hade verkligheten börjat göra sig påmind. Redan i måndags (den 2 juli) sjönk eurons värde och en rekyl började märkas på världens börser. Samma dag publicerades nya dystra siffror om rekordarbetslöshet och fortsatt industriell stagnation inom EU. Arbetslösheten inom EU steg till 10,3 procent i maj. Det innebär 151 000 fler arbetslösa jämfört med april. Inom eurozonen ökade arbetslösheten till rekordhöga 11,1 procent (17,5 miljoner människor), den högsta siffran sedan eurozonens födelse 1999.EU-ländernas industriproduktion sjönk i maj till den lägsta nivån på tre år och industrijobben försvinner i allt snabbare takt när bolagen drar ned på personal och lager. Och i Spanien faller industriproduktionen snabbare och djupare än i andra länder.
Vad var det då som toppmötet blev överens om efter lång nattmangling och stora slitningar?
Dels antogs en tillväxtpakt på totalt 120 miljarder euro (1 050 miljarder kronor). Bara en del av den summan är nya pengar. Vidare antog mötet en målsättning att sänka de skuldtyngda ländernas räntor. ”Euroländerna kom överens om att de båda krisfonderna EFSF och ESM för det första ska kunna köpa statsobligationer från länder med höga räntor, i nuläget Spanien och Italien. Men hur och när det ska kunna ske är oklart. Herman van Rompuy [EU:s ordförande] sade efter mötet att det ska vara möjligt för länder som ’uppför sig väl’” (europaportalen.se den 29 juni).
Förutom detta ska EU:s krisfond ESM i framtiden kunna ge direktstöd till banker i kris. Men innan det är möjligt ska steg tas mot en alleuropeisk finansinspektion.
Det exakta innehållet i besluten och på vilka villkor som stöd ska ges ska diskuteras igen på ett nytt toppmöte i nästa vecka.
Det står dock klart att EU:s krisfond inte på långt när räcker för att klara toppmötets åtagande och någon större politisk kursändring är det inte frågan om. Även Frankrikes nyvalda ”socialistiska” regering signalerar ”oemotsvarade budgetnedskärningar” (Financial Times den 3 juli).
Toppmötet varslade om fler tragedier”, skrev Svenska Dagbladet i en kommentar och hänvisade till den djupa splittring som finns mellan EU:s och eurozonens tongivande länder. Efter toppmötet har de interna stridigheterna nått en ny nivå.
Nyligen deklarerade Finlands och Nederländernas regeringar att man ämnar blockera möjligheten för eurozonens krisfond att stödköpa statsobligationer. Och den brittiske premiärministern David Cameron (Storbritannien är ej med i eurozonen) har hotat med att utlysa en folkomröstning om landet ska bli kvar i EU eller ej. Med sitt utspel ämnar Cameron dels att försöka stärka den brittiska regeringens förhandlingsposition inom EU och dels stryka de inhemska EU-skeptikerna medhårs. Med sitt hot har Cameron börjat måla in sig i ett hörn där det slutligen inte ges något annat val än att, mot den egna viljan, utlysa en folkomröstning.
”Att ta ett jättekliv på väg mot politisk enhet och mer centralstyrning därför att marknaderna kräver det och bankerna behöver det, mot flertalet medborgares vilja, är att bädda för nya och ännu större problem”, skrev Dagens Nyheter i en ledarkommentar den 29 juni. Bortsett från att det inte är ”ett jättekliv” mot politisk enhet som tas är detta en korrekt beskrivning av att EU:s pampar och byråkrater går en omöjlig balansgång.
Å ena sidan har krisen snabbt bidragit till att EU-länderna glider isär ekonomiskt, politiskt och socialt och å den andra pressar samma kris regeringarna att ständigt försöka ta nya initiativ till ökad samordning och gemensamma svar. Samtidigt växer missnöjet med EU:s krispolitik i takt med att nedskärningspaketen avlöser varandra. ”Gatan kan till sist överrumpla etablissemanget”, varnade Financial Times Martin Wolf i april.
I bästa fall har EU-topparna på nytt lyckats vinna tid. Men till priset av ökad splittring och mot bakgrund av en snabbt fördjupad kris.
