Vart leder krigshetsen i Persiska viken?

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

2012 kolliderade missilfartyget USS Porter med en japansk oljetanker i Hormuzsundet. Nu vill USA helt ta kontroll över sundet som en del av konflikten med Iran (Foto: Public Domain).

Under sommaren har konflikten mellan Iran och USA trappats upp ytterligare och fått sitt fokus i striden om Hormuzsundet. Hela den nya världsordningen med ökade imperialistiska spänningar avslöjas när olika intressen strider för en ”lösning” i deras intressen.

Konflikten mellan Trump-­administrationen och regimen i Iran har växt ända sedan Trump 2018 drog sig ur det avtal som innebar att Iran skulle begränsa sitt kärnenergiprogram (som även kan användas för kärnvapen) i utbyte mot lättade sanktioner. Samtidigt som USA har fördjupat samarbetet med Irans ärkefiender Saudiarabien och Israel har Trump skärpt sanktionerna kraftigt mot Iran, vilket är en orsak bakom att Iran drabbats av en djup kris med bland annat en årlig inflationstakt på mellan 50 och 80 procent. 
Trumps upptrappning av konflikten har varit en orsak till ökade konflikter med EU, som av egna ekonomiska intressen istället vill öka handeln med Iran. Frankrike, Tyskland och Storbritannien har till och med under denna sommar satt upp en mekanism vid namn INSTEX, vars syfte är att komma runt de USA-sanktioner som säger att ingen handel med Iran får ske med USA-dollar. 

I maj och juni steg temperaturen i konflikten rejält när först fyra oljetankers ankrade utanför Förenade Arabemiraten utsattes för sabotage, och sedan ytterligare två fartyg i Hormuzsundet drabbade av explosioner som rev upp hål i skrovet, dock ovanför vattenlinjen. USA anklagade direkt Iran för attackerna, medan Iran förnekade allt och menade att det var ”falsk flagg”-attacker (genomförd av någon annan för att lägga skulden på Iran). 
När Iran sköt ned en amerikansk spiondrönare som de hävdade flög i iranskt luftrum avblåste Trump enligt honom själv en omfattande flygattack bara 10 minuter innan den skulle ske. 
Det går inte att säga vem som låg bakom fartygsattackerna och båda sidor har sina skäl för en upptrappad konflikt. Trump vill få ytterligare skäl att strypa regimen med sanktioner, och inom hans administration finns också galna hökar som utrikesminister Mike Pompeo och än mer säkerhetsrådgivaren John Bolton, som inte utesluter en fullt utvecklad militär konflikt med Iran – något som mycket lätt skulle spåra ur i ett fullt utvecklat krig i hela regionen, med oöverskådliga konsekvenser.  

Hormuzsundet.

Den brutala regimen i Iran har i flera omgångar de senaste åren utmanats av kraftfulla massprotester och för dem passar det att skylla krisen för deras korrupta kapitalistiska regim på USA. Samtidigt vill Iran gärna öka på splittringen mellan EU och USA, vilken blir allt tydligare ju ”hökaktigare” Trump blir. 
Den senaste upptrappningen skedde dock mellan Storbritannien och Iran, då Storbritannien stoppa­de en iransk oljetanker i Gibraltar med argumentet att den var på väg att bryta EU-sanktionerna mot Syrien. Som ett svar på detta stoppade Iran sedan den svenskägda men brittiskflaggade tankern Stena Impero i Hormuzsundet.

Hormuzsundet har blivit en fokuspunkt i konflikten på grund av sitt strategiska läge. Genom det trånga sundet, som är utlopp ur Persiska viken, transporteras cirka 20 procent av världens råolja från länder som Irak, Iran, Kuwait, Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Sundet är så smalt att det inte är internationellt vatten, utan tillhör Irans och Omans territorialvatten, vilket innebär att de som passerar måste följa de regler för trafik med mera som dessa länder sätter upp.
Nu försöker Trump och Pompeo att, likt vid Irakkriget, skapa en ”villigas koalition” för att ”säkra sjötransporterna genom Hormuzsundet”. Vad det i praktiken skulle innebära vore att USA övertar den militära kontrollen över Irans och Omans territorialvatten i Hormuzsundet, eftersom de skulle ”tillhandahålla ett säkerhetsstopp, övervaka verksamhetszonen och stå för ledning och kontroll”(AFP).

Även om varken Trump själv eller regimen i Iran i nuläget vill ha en verklig militär konflikt, kan de ökade spänningarna få sin egen katastrofala logik.

Föga förvånande har förslaget mottagits med ljumt intresse i EU, och Tyskland och Frankrike har sagt nej. Storbritannien var först negativa, men har under den nya premiärministern Boris Johnson svängt och är nu det enda landet som stöder Trumps ”koalition”. Boris Johnsons svängning är en tydlig signal – han vill närma sig Trump för att kunna sluta ett frihandelsavtal och därmed enklare kunna realisera sin version av Brexit i storföretagens intresse. 
Tveksamheten från EU-länderna har förstås inget att göra med att de bryr sig om territorialgränser eller internationella sjöregler, utan att de av egna intressen inte vill eskalera krisen ytterligare, samtidigt som de skulle ge ett alltmer aggressivt USA ”ensamrätten” till att kontrollera en av världens viktigaste ekonomiska korridorer. 

Upptrappning i Hormuzsundet är ytterligare ett exempel på hur kapitalismens vinstjakt osäkrar hela vår värld. Senast upptrappningen är att Iran och Ryssland kommit överens om ökat militärt samarbete, med bland annat militärövningar i Persiska viken och Hormuzsundet. Även om varken Trump själv (inför presidentvalet) eller regimen i Iran i nuläget vill ha en verklig militär konflikt, kan de ökade spänningarna få sin egen katastrofala logik.
Bara en masskamp mot Trump och diktaturen i Iran, som ersätter deras imperialistiska maktsträvanden med ett styre i människors och vår miljös intresse, kan säkra en verklig fred.