foto: Dergenaue /de.wikipedia CC
I fjol släppte Vattenfall ut 88,4 miljoner ton koldioxid.
I mitten av mars, bara två veckor innan FN:s klimatpanel (IPCC) varnat för att klimat- och miljökrisen är på väg att utvecklas till en global katastrof av krigiska mått, meddelade Vattenfalls styrelse att man nästan halverar satsningarna på att bygga vindkraftverk.
Istället ska Vattenfall främst satsa på sina nuvarande kol- och kärnkraftverk eftersom det anses ”lönsamt”.
Vattenfalls ökade utsläpp i fjol var nästan dubbelt så mycket som Sveriges utsläpp 2013. Vattenfalls många smutsiga affärer visar att kapitalismen vinstjakt är oförenlig med en hållbar utveckling.
Brun- och stenkol är den energikälla som släpper ut mest koldioxid och bidrar mest till den globala uppvärmningen. Vattenfalls kolkraftverk, de flesta finns i Tyskland, släpper ut mer koldioxid än de årliga utsläppen från Sverige. Två av Vattenfalls brunkolkraftverk finns på EU-kommissionens lista över Europas tio största koldioxidbovar. Vattenfall är en av Europas största miljöbovar.
I fjol steg Vattenfalls totala utsläpp till 88,4 miljoner ton koldioxid. Huvudförklaringen till ökningen var den fortsatta satsningen på framför allt brunkolseldade kraftverk.
”Under 2013 tog Vattenfall den nya R-enheten vid det brunkolseldade kraftverket Boxberg i Tyskland i kommersiellt bruk. Enligt Vattenfall är koleldade kraftverk idag lönsammare än gaseldade kraftverk. Speciellt brunkolseldade kraftverk är mycket lönsamma till följd av de låga kostnaderna för brunkolsbrytningen och de låga priserna på utsläppsrätter för koldioxid” (energinyheter.se den 21 mars).
Vattenfall är i högsta grad ansvarig till varför produktion av el från tyska kolkraftverk under året nådde sin högsta nivå sedan 1990 och varför Tysklands utsläpp ökade i fjol.
Vattenfalls och de övriga energijättarnas kortsiktiga jakt på vinster är att likna vid organiserad brottslighet riktad mot miljö och människor.
Över hela Europa ökar användandet av kol för att producera el. Av olika skäl har priset på kol sjunkit och eftersom marknadspriset på el också minskat – inte det pris som hushållen får betala – har energijättarna i allt högre grad börja ersätta el från gaskraftverk med el från sten- och brunkolskraftverk. Detta efter att samma bolag bara för några år sedan storsatsade på gaskraftverk och kärnkraft. Men efter katastrofen i Fukushima finns det få regeringar som är beredd att fortsätta att bygga ut kärnkraften. Samtidigt har kolpriset halverats, vilket fått de vinstjagande energijättarna att släcka ned gaskraftverk eller lägga dem i malpåse.
Europas tio största energijättar, Vattenfall är det femte största, står för en blygsam del av den förnybara energin som i en alltför långsam takt börjar ersätta fossila bränslen och kärnkraft. Det är skälet till varför Vattenfall och andra energijättar kombinerar satsningen på kol med en enorm lobbyverksamhet för fortsatt beroendet av fossila bränslen och för att bromsa avvecklingen av kärnkraften.
Den ökade användningen av kol för att producera el reducerar EU:s påstådda klimatsatsningar ”till ett hånfullt nonsens. EU-politikerna hade lovat att kolet skulle fasas ut ur elproduktionen. Istället växer dess andel”, anmärkte brittiska Economist den 5 januari 2013. Kolanvändningen i EU är idag den högsta på 40 år.
I sin jakt på brunkol har Vattenfall mer eller mindre koloniserat delar av östra Tyskland. Bolaget har de lokala politikerna i sin ficka och inte minst de tyska socialdemokraterna har omfamnat Vattenfalls och den inhemska energijätten RWE:s kolsatsningar. Och i Tyskland ämnar Vattenfall öppna ytterligare fem gruvor – alla dagbrott – för brytning av brunkol, ”som kommer att generera ofattbara 1,2 miljarder ton koldioxid i atmosfären”, enligt Greenpeace.
Energijättarnas lobby tycks också ha betalat sig. Det första den nya tyska regeringen gjorde – en koalition mellan Kristdemokraterna (CDU) och Socialdemokraterna (SPD) – var att ge sitt gillande till mer kolkraft.
Alliansregeringen gav i höstas sitt fulla stöd till Vattenfalls skövling och har inte gett upp hoppet om att sälja ut Vattenfall. Den uppstyckning av Vattenfall – i en nordisk och europeisk del – som blev verklighet vid årsskiftet skedde med sikte på en kommande utförsäljning.
Vattenfall var länge en statlig guldkalv. Under 2000-talets första tio år slog Vattenfall stadigt vinstrekord och pytsade årligen ut dryga fem miljarder kronor i utdelning till huvudägaren – svenska staten.
Det var avregleringen av elmarknaden 1996, vilken skedde i samförstånd mellan den dåvarande socialdemokratiska regeringen och Allianspartierna, som blev till ett avstamp för Vattenfalls alla svindlande och smutsiga affärer i Sverige och utomlands. Politikerna eldade sedan på brasan med krav på att Vattenfalls årligen skulle ha en avkastning (vinst) på 15 procent på eget kapital. En vinst som låg betydligt högre än snittet för det övriga ”näringslivet”. Det var i skydd av politiska beslut som Vattenfalls direktörer inledde bolagets europeiska expansion, som framför allt inkluderade köp av gas- och kolkraftverk samt gamla kärnkraftsanläggningar.
”Den ekonomiska boomen på 2000-talet gjorde att energipriserna steg och gav stora inkomster till energibolagen. Handeln med utsläppsrätter fick elpriset att stiga ytterligare. Vid finanskrisen hösten 2008 rasade dock energipriserna och dessutom sjönk elförbrukningen i Europa med tio procent. Det var första gången på många decennier som elkonsumtionen minskade och det innebar radikalt nya förutsättningar för energibranschen. Vattenfall fortsatte ändå sin tillväxtstrategi. Hösten 2008 köptes 18 procent i den polska kolkraftproducenten Enea, och några månader senare köptes alltså holländska Nuon”, skrev tidningen Fokus 2011.
Köpet av holländska Nuon var den största kontantaffären i den svenska kapitalismens historia. Köpesumman var enorm och Vattenfall betalade 89 miljarder kronor netto för det helt fossildominerade (mest gas) bolaget. För att klara affären blev Vattenfall tvungen att fördubbla sin skuldsättning.
Köpet av Nuon var miljömässigt en katastrofaffär, ett led i att Vattenfall ämnade trappa upp sina satsningar på gas och kol, som sänkte Vattenfall ekonomiskt och politiskt. Noun-affären förföljer regeringen och särskilt Centern (Maud Olofsson var ansvarig minister 2009).
Sedan 2009 har Vattenfall gjort stora avskrivningar och tvingats stänga anläggningar samt avskeda tusentals anställda.
Bara en bråkdel av de mångmiljardvinster som Vattenfall drog in gick till investeringar i förnybar energi under 2013. Den andel av investeringarna som gick till förnybar elproduktion minskade från 29 procent 2006 till 18 procent 2011. Under samma tid ökade andelen investeringar i fossilbaserad elproduktion från 31 till 52 procent.
Under åren 2014-2018 kommer den andelen att öka enligt Vattenfalls planer. De framtida investeringar som Vattenfall ämnar göra handlar främst om underhåll av befintliga anläggningar.
Länge påstod Vattenfalls ledning att man var på väg att finna en metod för avskilja koldioxid från gas- och kolkraftverk och lagra utsläppen under jorden. Men den tekniken, den så kallade CCS-tekniken (Carbon Capture and Storage-tekniken), har hittills visat sig vara en dyr flopp och kommer sannolikt aldrig att kunna tas i bruk.
Den ödesdigra fossil- och kärnkraftsmiljardrullning som Vattenfall med politikernas stöd ägnat sig åt blev bolagets fall. ”Resultatet är att Vattenfall nu inte bara sett till att slarva bort våra gemensamma tillgångar, utan även satt Europa och de politiska beslutsfattarna i en långt svårare situation när det gäller att klara klimatutmaningen”, konstaterade Greenpeace i fjol.
Inom Vattenfall och andra energibolag finns det en enorm kompetens och tillgångar som kunde användas för en grön omställning. Men det förutsätter att energibolagen samlas i ett statligt bolag som styrs demokratiskt av de anställda tillsammans med representanter från miljöorganisationer, för en socialistisk, grön politik – som syftar till en planerad klimatomställningen av hela samhällsekonomin. ■
