Jag älskar mitt jobb, men inte mina arbetsförhållanden. Istället för känslan av att ha bidragit till enklare och värdigare levnadsförhållanden för andra människor, är det känslan av utmattning och att jag skulle kunna ge så mycket mer som infinner sig i slutet av dagen. Stress, stress och mer stress är ett bra sätt att sammanfatta mitt jobb i den privata hemtjänsten i Stockholms innerstad.Biståndshandläggarna vill att vi ska göra mer på mindre tid, arbetsgivaren vill att vi ska hålla tiderna samtidigt som vi ger utmärkt kvalitet och vårdtagarna vill ha en värdig ålderdom med guldkant. Tyvärr är dessa tre ting inte förenliga med de förutsättningar vi ställs inför.
Tiderna som beviljas vårdtagarna är minst sagt i underkant, ens för att hinna med det mest primära. Gångtider mellan vårdtagarna existerar över huvud taget inte, raster på betald arbetstid är det inte tal om och luncherna börjar och slutar i dörrarna hos vårdtagarna och ger därmed en effektiv lunchtid på cirka 20 minuter om man inte har råd att äta på stan varje dag.
Tidspressen på oss i personalen är enormt stor, samtidigt som vi vill ge vårdtagarna den hjälp de behöver och gärna ha lite tid att prata med dem efter att blöjan är bytt och munnen mättad. För många är hemtjänsten den enda sociala kontakt de har och väldigt få uppskattar att bara se skuggan av ett stressat vårdbiträde. Tar man sig tid att prata med någon går detta direkt ut över nästa vårdtagare eller den egna lunchen. Det höga tempot och känslan av otillräcklighet gör att många bränner ut sig. Det går ut över vårdtagare, personal och anhöriga som får ta allt större ansvar. Den som har pengar kan köpa till sig mer tid via RUT-avdraget, men med dagens pensioner är det få som har den möjligheten.
Mitt jobb privatiserades för lite över två år sedan. Också personalen i kommunen känner idag av de hårda tidskraven från biståndshandläggarna och pressen på de kommunala bolagen att alltmer lika vinstdrivande privata företag. Men i ett kommunalt företag är insynen och möjlighten att påverka betydligt större än i ett pri- vatägt företag. Vi har ägarnas vinstkrav, lojalitetsklausul och rädslan för att förlora jobbet att förhålla oss till. Är vi missnöjda med situationen finns ingen högre instans än chefen att klaga hos, vilket i förlängningen ger tysta och rädda arbetstagare som mer eller mindre går på knäna.
Den värdiga ålderdom som politiker så ofta pratar sig varma om måste förenas med de resurser som krävs och en utbyggnad av den offentliga omsorgen. Vill vi att vi och våra anhöriga ska tas om hand av privata bolag som har vinst som främsta mål eller ska omsorgen styras av behov istället för plånbok?
De enda som ska öppna plånboken är politikerna: de gamla förtjänar en värdig ålderdom och personalen vettiga löner och arbetsvillkor. Riv upp privatiseringarna och ge oss en välfärd värd namnet!
Sanna Tefke arbetar inom hemtjänsten och är fackligt aktiv inom Kommunal. Hon är medlem i Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge.
