”Emil Bocs huvud är bara den senaste segern för de protesterande, som inte är på humör för att tolerera upptåg från deras ’player president’”. Så skrev Guardian den 7 februari, precis efter att Rumäniens premiärminister Emil Boc tvingats avgå på grund av de enorma protester som riktats inte bara mot honom, utan mot hela det politiska etablissemanget.Den senaste månaden har massiva protester återigen brutit ut i Rumänien. I första hand riktas de mot den rumänska regeringen, Emil Boc och presidenten Traian Basescu, men också mot hela det politiska etablissemanget.
Under 2010 protesterade tiotusentals i Bukarest mot de enorma nedskärningarna i den offentliga sektorn som på order av EU och IMF genomfördes av regeringen. Protesterna ledde till att regeringen tvingades dra tillbaka förslaget om pensionerna, men lönesänkningarna genomfördes dock i EU:s fattigaste land med en genomsnittslön då motsvarande 3 500 kronor.
Ilskan och frustrationen hos massorna har varit nära att koka över under lång tid, och när de nya åtstramningspaketen samt sjukvårdsreformen presenterades i januari i år exploderade missnöjet. På torsdagen den 12 januari drog protesterna igång på allvar och redan dagen efter, fredagen den 13 januari, tog regeringen tillbaka förslaget om sjukvårdsreformen.
Trots det växte protesterna och fortsatte att sprida sig.
För två veckor sedan tvingades utrikesminster Teodor Baconschi avgå efter det uppror som utbröt efter att han kallade demonstranterna i Bukarest ”våldsamma och odugliga gettoinvånare”.
Efter att Emil Boc tvingats avgå tillsatte president Traian Basescu underrättelsechefen Mihai Razvan Ungureanu som efterträdare till Boc. Inom ungefär 50 dagar ska Ungureanu få parlamentet att godkänna honom själv, samt regeringen och regeringsprogrammet som han sytt ihop, annars blir det nyval.
Men med tanke på de hårda protesterna som fortsatt även efter att Boc avgick, och att Ungureanu långt ifrån är en man av folket, är det inte säkert att han lyckas.
Även Basescu har allvarliga problem. Han valdes till president med en knapp majoritet 2004 och har sedan dess rört om i parlamentet som han själv behagat. Inför valet 2009 föreslog Basescu två kandidater till posten som premiärminister, men ingen av dem fick parlamentets stöd i omröstningarna. Efter att han hade valts till president, åter igen med en väldigt liten majoritet, tog han dock tillfället i akt och återinstallerade den redan då ogillade Emil Boc, som brukar anklagas för att vara Basescus nickedocka. För att sedan försäkra sig om parlamentets stöd för hans regering bildade han ett nytt parlamentariskt parti; Nationella Unionen för Rumäniens Utveckling, vilkas medlemmar bestod av före detta oppositionsledamöter.
Att Boc nu har avgått lyckades inte lugna massorna, och Basescu är precis lika impopulär, som många andra ministrar. Opinionsundersökningar visar att han nu endast har 10 procent av folkets stöd – samtidigt pressas han hårt av EU och IMF att genomföra försämringarna.
Premiärministerns avgång har antagligen gett massorna mersmak och ett kvitto på att kamp lönar sig, och det är inte osannolikt att även Basescu tvingas att avgå.
Kampvågen i Östeuropa är en återspegling av kapitalismens totala misslyckande.
Fortfarande saknas emellertid ett arbetarparti med förankring hos arbetarklassen och de unga, och det stalinistiska bagaget håller fortfarande tillbaka de socialistiska idéernas spridning.Men enligt opinionsundersökningar anser en majoritet att de till och med hade hade det bättre under Ceausescu. Icke desto mindre gäller det nu för fackföreningarna och andra sociala rörelser att såväl fortsätta kampen för att driva bort regeringen och IMF som att påbörja en diskussion och kampanj för att bygga arbetarnas politiska alternativ i form av ett verkligt socialistiskt massparti.
Anna Löfgren
