| BOK | Fritt fall – Spelet om Swedbank |
| Författare | Birgitta Forsberg |
| Förlag | Ekerlids Förlag |
Den svenska storbanken Swedbank hade lånat stora summor till Lehman Brothers, utan att ha riktigt koll på säkerheten, och kreditförlusterna växte i Baltikum och Ukraina. När Lehman Brothers kollapsade var det ingen som ville låna ut till Swedbank och snart lånade inte bankerna ut till varandra. Hela finanssystemet frös till is.
”Swedbank hade kastats huvudstupa in i krisen”, skriver ekonomijournalisten Birgitta Forsberg i sin bok Fritt fall – Spelet om Swedbank.
”Banken var i akut behov av hjälp – och fick det. Riksgälden, Riksbanken och regeringen lanserade det ena räddningspaketet efter det andra. Utan svenska skattebetalares hjälp hade Swedbank gått i konkurs. En sanning som tystades ner från alla håll”, är bokens slutsats.
Anledningen till att det är så tyst om detta är att det kapitalistiska etablissemanget inte vill att det ska stå klart hur djup och allvarlig krisen var 2008-2009 och vem som fick betala.
Ibland heter det att kapitalisterna borde ha lärt sig av tidigare kriser. Men eftersom kriserna är en följd av kapitalismens egna inneboende motsättningar – produktion för vinst och inte behov samt marknadens anarki – och att systemet aldrig fullt ut kan övervinna det hinder som det privata ägandet och nationalstaten sätter, är det borgerliga etablissemanget oförmöget att fullt ut dra lärdom av tidigare kriser. Det vore att erkänna att kriserna är följd av det kapitalistiska systemet och att lösningen ligger i socialistisk organisering av samhället.
År 2008 var det mindre än 20 år sedan Sverige skakades av en djup och långvarig kapitalistisk kris. Några banker gick omkull och andra, bland annat Första sparbanken (senare en del av Swedbank) fick räddas av den statliga bankakut som sattes upp.
Bakgrunden till den tidens bankkris var att bankerna, efter 1980-talets avregleringar av kreditmarknaderna, lånat ut mycket mer än man hade täckning för. Den hastigt uppskruvade utlåningen gödde en fastighetsbubbla som sedan sprack, kvar blev bankernas kreditförluster. Lönsamhets- och volymtänkande” knäckte bankerna i början av 1990-talet, skriver Forsberg och av samma skäl kraschade bankerna 2008 och 2009.
”Trots alla analyser av 1990-talskrisen skulle Swedbank göra exakt samma felprioritering i Baltikum på 2000-talet, det vill säga sätta lönsamheten i förarsätet och kontrollen i baksätet.”
Swedbank ”verkade inte ha lärt sig någonting” förutom att ”hur dåligt det än går så räddar skattebetalarna den alltid i slutändan”. Detta är inte precis den bild av kapitalismen som det borgerliga etablissemanget vill ska spridas.
Utan statliga hjälpinsatser och gigantiska gåvor till banker och andra finanshus skulle den globala kapitalismens djupdykning inte ha bromsats upp. Sverige var inget undantag.
Med statsgarantier för bankernas upplåning, regeringens kapitaltillskottprogram. billiga lån från Riksbanken och att bostadsobligationer (osäkra värdepapper) accepterades som säkerhet, sänkt styrränta o s v räddades inte bara Swedbank utan även SEB. Men boken handlar om Swedbank vars direktörer och storägare visste ”att den svenska regeringen som med armarna i kors skulle låta en storbank med miljoner småkunder gå omkull finns inte. Aktieägarna tar vinsten, men staten tar förlusterna”.
”Pengar härskar”, skriver Forsberg och pengar, eller än mer exakt, vinstjakten var förhärskande. Med vilka kortsiktiga medel som helst ville Swedbanks ledning nå målet om att bli den vinstrikaste av alla nordiska storbanker. Så länge bankens vinst ökade och aktien gick upp hölls aktieägarna på gott humör och i media hyllades banken för sina, på papperet, lönsamma satsningar.
Swedbank blev den första privata kommersiella bank som etablerade sig i Baltikum. Sedan kom andra svenska banker och likt kolonisatörer tog man över de baltiska ländernas finansväsende.
Från 2000 till 2008 ökade Swedbanks, SEB:s och Nordeas utlåning i Baltikum med 1 000 procent. Swedbank var i särklass den största långivaren av de tre. Inte minst i Lettland bidrog Swedbanks och exempelvis SEB:s öppna kreditkramar till en bubbla som sprack och som ruinerade landet.
”Totalt ökade Swedbanks utlåning i Baltikum från 53 miljarder kronor i slutet av 2004 till 200 miljarder kronor i september 2008. Samtidigt ökade inlåningen endast från 45 miljarder kronor till 106 miljarder kronor samma tidsperiod. Medan utlåningen nästan fyrfaldigades så något mer än fördubblades inlåningen. Gapet mellan inlåningen och utlåningen ökade alltså dramatiskt. I Lettland var skillnaden mellan inlåning och utlåning som mest 280 procent.”
Bankrörelsen i Lettland var till en början lönsam och det fick Swedbanks ledning att drömma om att erövra Ryssland och Ukraina. Bankens affärer i Ukraina blev än mer förlustbringande än i Baltikum.
Under 2008 kraschade den lettiska ekonomin. Men det var inte bankerna som fick betala krisen utan vanliga letter som fick sina löner sänkta med uppemot 40 procent. För att rädda de svenska bankerna tvingadaes den lettiska regeringen i utbyte mot nödlån från EU och Internationella valutafonden (IMF) att genomföra drakoniska nedskärningar och snart var var femte lett i arbetsför ålder utan jobb. IMF hade först uppmanat den lettiska regeringen att devalvera – släppa valutans dyrbara koppling till euron – men EU och den svenska regeringen var helt emot.
”De svenska bankerna skulle drabbas hårt av en devalvering. En devalvering skulle nämligen slå omedelbart, medan åtstramningar skulle göra att bankernas kreditförluster sträckte ut sig mer över tid. Det skulle ta ett tag för den lettiska regeringen att skära ner löner, och stänga skolor, sjukhus och äldreboenden. Och tid var vad Swedbank och SEB desperat behövde för att få in nya pengar.”
Till skillnad från många andra europeiska regeringar krävde inte den svenska regeringen att de banker som fått statsstöd skulle stoppa aktieutdelning.
En anledning till detta var att Swedbanks nyemissioner – nya aktier som aktieägarna erbjöds att köpa. Utan aktieutdelning skulle Swedbanks ägare köpa de nya aktier som erbjöds. Genom nyemissionerna blev Folksam av bara farten Swedbanks huvudägare.
Staten – skattebetalarna – räddade Swedbank. Notan för detta har inte redovisats och kommer kanske aldrig att så göras.
I dag redovisar Swedbank vinst igen och lånekarusellen är igång igen. Nya bubblor, inte minst den inhemska bolånebubblan, och fortsatt global skuldkris bäddar för framtida bankkriser.
Vad är lösningen? I boken omnämns ArbetarInitiativets (ett antikapitalistiskt alternativ i EU-valet som Rättvisepartiet Socialisterna varit med att bilda) aktion utanför Swedbanks årsstämma i april 2009. Texten i det flygblad som ArbetarInitiativet spred och som citeras i boken, anger lösningen: ”ett allmännyttigt statligt ägande av affärsbankerna, demokratiskt styrda av samhället under kontroll av de anställda och brukarna. Detta får inte betyda att man än en gång förstatligar förlusterna bara för att överlåta de lönsamma delarna till nya spekulanter och bubblor. Har inte den globala finanskraschen visat att sparande och kreditgivning är alldeles för viktiga samhällsfunktioner för att överlåtas till giriga spekulanter och kortsiktiga finansklippare?”
Per Olsson
