Vem kan stoppa Erdogans ”palatskrig”?

2015-09-16 11:59:50


I den militära spetsen går Erdoğan till krig mot kurderna och vänstern.

Erdoğan har vägrat att erkänna valresultatet den 7 juni, då framgången för det nya pro-kurdiska vänsterpartiet HDP berövade det i 13 år styrande islamiska AKP dess parlamentariska majoritet. Detta har på några få veckor kastat Turkiet tillbaka till ett lågskaligt inbördeskrig mellan den turkiska staten och PKK, som det kan bli mycket svårt att stoppa.
Hoppet står till att en tillräckligt massiv antikrigsopinion bland Turkiets arbetare och vänster genomskådar vad de kallar Erdoğans “palatskrig” och visar sin beredskap för att bygga en gemensam front med den kurdiska vänstern.

Redan under valrörelsen innan den 7 juni registrerades cirka 200 våldsamma incidenter och attacker mot HDP:s valmöten,  valarbetare och kontor. Det kulminerade med två bomber som dödade fyra personer vid det avslutande massmötet i Diyarbakir. Långt innan dess hade Erdoğan också lagt de tvååriga ”fredssamtalen” med den fängslade PKK-ledaren Öcalan på is.

Erdoğan har också ända sedan det valresultat som omöjliggjort en kvalificerad majoritet för att ändra grundlagen och införa hans hett åtrådda presidentstyre fortsatt att trappa upp sin kampanj mot PKK och HDP.

Sedan massakern i Suruç den 20 juli där 33 unga socialister som var på väg att ansluta sig till återuppbyggandet av den syrisk-kurdiska gränsstaden Kobanê dödades av en självmordsbombare har Erdoğan till sist öppet proklamerat sin anslutning till kriget mot ”all terrorism”. Men detta besked som makthavare och media i väst ville tolka som att Turkiet anslutit sig till kriget mot den Islamiska staten (IS) visade sig snabbt först och främst vara ett fikonlöv för ett återupptaget krig mot PKK och upptrappad förföljelse av såväl den kurdiska som turkiska vänstern som mot all inhemsk opposition.

Att PKK-rebeller begick det taktiska misstaget att som vedergällning för massakern i Suruç döda två poliser som påstås ha haft kopplingar till IS kunde användas som lämplig förevändning.

Av 2 544 gripna under veckan efter massakern i Suruç var endast 136 kopplade till IS och 22 till de rivaliserande islamisterna bland Erdoğans tidigare allierade, som leds av Fethullah Gulen. Flertalet av de andra var kurder eller vänsteraktivister. Och av 301 åtalade var endast 33 kopplade till IS.

Erdoğans dröm om att cementera AKP:s och sitt eget grepp om makten stärktes länge av dess framgångsrika utrensning av det gamla garde som hade styrt militären under den tidigare diktaturen, ett starkt ekonomiskt uppsving, utländska investeringar och vapenvila gentemot PKK efter 40 års inbördeskrig.

Ända sedan det kvästa massupproret i Geziparken i Istanbul i juni 2013 i protest mot ett planerat galleriabygge, som symbol för ett växande missnöje mot alltfler odemokratiska övergrepp och inskränkningar av den personliga friheten, parallellt med en tilltagande ekonomisk stagnation, har dock lyckan vänt och AKP har befunnit sig på ett sluttande plan. Inte heller lyckades de små eftergifter som Erdoğan var beredd att ge till kurderna under förhandlingarna med Öcalan marginalisera PKK eller stärka AKP:s stöd bland konservativa kurder.

Den ”goodwill” som PKK:s vapenvila i Turkiet skapade samtidigt med de inspirerande framgångarna för PKK:s syrisk-kurdiska systerparti PYD i försöken att upprätta tre självstyrande kurdiska kantoner i Rojava i norra Syrien har tvärtom blivit en mäktig barriär mot Erdoğans egna regionala stormaktsambitioner. Erdoğans försök att underminera PKK/PYD genom ett öppet stöd till syriska jihadistgrupper, och till och med ett tyst stöd till IS, blev med den turkiska arméns blockad för att förhindra stödet till Kobanês försvar mot IS till en tippunkt, där en stor del av AKP:s tidigare sympatier bland konservativa kurder spolades bort.

Det är kombinationen av alla dessa faktorer, alltifrån Geziparkens demokratiska uppror och PKK:s vapenvila till den heroiska kampen från YPG/YPJ mot IS i Syrien, som har möjliggjort HDP:s genombrott som en plattform med potential att förena en kurdisk massrörelse med arbetare och vänsterrörelser i västra Turkiet. 

Erdogans uttalanden om krig mot PKK ”till sista blodsdroppen” och klappjakt på kurdiska ungdomsaktivister och HDP-anhängare är ett försök att med våld och bloddrypande skrämseltaktik bryta denna utveckling. Hans uttalande om att ”inget av detta skulle ha hänt om vi hade vunnit 400 platser i parlamentet” är också som Sosyalist Alternatif  (CWI i Turkiet) påpekar en tydlig fingervisning om Erdogans Plan B på att använda hotet om kaos till att ändra detta valresultat i det nyval som har utlysts till den 1 november. De senaste opinionsmätningarna, som visar mycket små skillnader från valresultatet den 7 juni, tyder på att en stark opinion genomskådar ”palatskrigets” syften.

Frågan är vad Erdoğan gör om palatskriget inte ser ut att räcka till att ändra valresultatet och om valet alls kan hållas i en atmosfär där kurdiska städer i sydöstra Turkiet som har svarat på den militära terrorn med att proklamera självstyren och demokratiska val blir närmast omöjliga att genomföra? Frågan är också hur Erdoğans minst sagt dubbeltydiga uttalande ska tolkas om att den turkiska armén ska beordras att ”göra allt som är nödvändigt för att inte tillåta vad som hände under valet i juni att hända igen”? Menar han våldet mot HDP eller valresultatet?

Det är uppenbart att PKK idag har ett starkare masstöd än någonsin i sydöstra Turkiet. Enligt PKK har dess gerillasoldater hittills bara dödat turkiska soldater som vedergällning, som när många soldater dödades i Dağlica och Igdur, eller i legitimt självförsvar. De som har svarat för motståndet i kurdiska städer uppges dessutom i hög grad vara ungdomar i de lokala kurdiska miliser som kallas YDG-H, inte direkt PKK. Frågan är också hur mycket Erdoğan kan lita på soldaterna, efter att han under sin karriär har skaffat sig många fiender inom såväl den turkiska militären, övriga delar av statsapparten och de oppositionella media han lägger ned stor energi på att tysta som inom den egna rörelsen? 

Det finns redan idag starka exempel på att familjerna till de turkiska soldater som har dödats av PKK lägger skulden på Erdoğans krig. ”Det går knappast en dag utan nyheter från någon (soldats) begravning om slagord mot AKP och dess palatskrig”, skriver tre unga turkiska oberoende journalister i en artikel. Enligt dessa sprids också en video i sociala media där brodern till en dödad soldat som själv är militär under begravningen anklagar Erdogan och AKP som ansvariga. 

”Det finns en del fäder till martyrer som saknar karaktär”, har Erdoğan kommenterat, efter att ha tidigare ha kallat denne broder både ”alavit”, ”Gulen-anhängare” och ”PKK”-man. Om att det råder stor tvekan om hur Erdoğan ska ta sitt ”palatskrig” vidare tyder bland annat den tystnad som än så länge råder kring planerna på att upprätta en flyg­övervakad och turkiskt sponsrad ”buffertzon” inne i Syrien, något som PYD förklarat skulle kunna leda till krig mot Turkiet.  

Enligt ett avtal mellan USA och Turkiet efter massakern i Suruç ska amerikanska stridsflygplan i framtiden tillåtas använda turkiskt luftrum och baser i kriget mot IS, inklusive flygbasen Incirlik. I gengäld har Washington lovat stödja den ”säkerhetszon” i norra Syrien som Turkiet länge har velat se. Men detta är ett rött skynke för de kurder som inser att Turkiets viktigaste motiv för en sådan enklav är att separera de tre kurdiska kantonena inom Rojava från varandra i syfte att blockera en kurdisk enhet i Syrien i stil med den kurdiska regionen i Irak.

Vare sig kurderna eller den turkiska vänstern har något som helst att vinna på en allians med USA eller andra västmakter. 

Som Sosyalist Alternatif förklarade dagen efter att 126 HDP-kontor den 8 september attackerats, bränts ned eller plundrats av högerextrema mobbar av MHP- (Grå vargarna) och AKP-anhängare krävs nu en massiv, organiserad och enig rörelse av turkiska och kurdiska arbetare och ungdomar mot det eskalerande blodbadet. 

Detta försvåras dessvärre av att hämndattacker från PKK driver ett skikt av den turkiska befolkningen i armarna på dessa chauvinistiska reaktionärer. För att vända denna spiral av våld bör därför HDP, tillsammans med fackföreningsrörelsen och socialistiska organisationer, gå samman i ett storskaligt motstånd mot kriget, som vädjar om stöd från arbetarklassen, fattiga och ungdomar över alla etniska klyftor. Massprotester och strejker bör därför organiseras mot det AKP-­ledda kriget, rasistiska attacker, polisrepression och terrorism i alla dess former. Multietniskt och demokratiskt organiserade initiativ måste också tas för att försvara lokalsamhällen mot attacker.

Sosyalist Alternatifs paroller lyder därför: 

  • Nej till det AKP-ledda ”Palats­kriget”; omedelbart stopp för alla militära operationer.
  • Nej till rasistiska angrepp mot kurderna – de verkliga fienderna är de som styr landet.
  • PKK bör omedelbart upphöra med alla sina attacker.
  • Bygg en gräsrotsrörelse mot kriget, där demokratiska krav förenas med arbetarklassens sociala krav.
  • Nej till en turkisk-amerikansk imperialistisk buffertzon i Syrien.
  • Stoppa Turkiets stöd till jihadistgrupper.
  • Gemensamma kamp mellan den turkiska och kurdiska arbetarklassen mot jihadisternas terror och den krigshetsande AKP-regeringen.
  • Kamp för en frivillig, demokratisk och socialistisk konfederation i Mellanöstern, mot förtryck och kapitalism. ■