Larmraporterna forsätter att hagla; totalt jobbar tusentals forskare jorden runt med klimatfrågan. Efter FN:s senaste klimatforskarsammanställning står det bortom alla rimliga tvivel att människans utsläpp av växthusgaser förorsakat den globala uppvärmningen. Brittiska vädertjänstens forskningscentrum, Hadley Center, har i en klimatsimulering kommit fram till att inom hundra år kan en tredjedel av jordytan ha förvandlats till öken. 40 procent av jordens yta riskerar att drabbas av allvarlig torka, mot åtta procent idag.
Siffrorna ska tas med en nypa salt men visar ändå vad som väntar oss. Vetenskapen blir allt tydligare, men politiken för att bekämpa problemen har länge varit extremt otydlig och icke-konkret.
Marknadsälskarnas lösning på problemet har varit utsläppsrätter. EU:s utsläppsrätter var ett föredöme fram till den senaste granskningen, som visar att de inte har gett någon märkbar effekt.
Priset på utsläppsrätterna varierar mycket kraftigt, och handeln med dem är till sin natur mer av en spekulationsmarknad än en åtgärd för omställning av produktionen.
Miljön blev förloraren
Varje land har fått en pott att fördela, och många företag har fått fler utsläppsrätter än vad de släpper ut, vilket gjort att de kunnat sälja utsläppsrätter och få mer pengar som en skänk från ovan – utan att förbättra sin produktion! För de tre svenska kraftjättarna Vattenfall, Fortum och Eon har handeln inneburit 28 miljarder extra 2005 och 2006, enligt beräkningar som redovisas i Svenska Dagbladet (13 mars).Borgerliga tyckare och politiker försvarar ändå systemet och säger att det enda problemet är att det finns för många utsläppsrätter.
Detta innebär till exempel att det idag är billigare att starta ett kolkraftverk än ett naturgasverk, eller för den delen ett vindkraftverk, i Europa. Man köper helt enkelt utsläppsrätterna där emellan. Vinnarna på handeln är alltså inte miljön.
Dessutom hamnar kostnaderna för de extra utsläppsrätterna hos kunderna, i form av en extra avgift, vilket varit gynnsamt för exempelvis energibolagen.
Vid en snabb genomgång av de internationella avtalen blir fiaskot med utsläppsrätterna än större – detta gäller även det största och mest omtalade, nämligen Kyotoavtalet.
Koyotavtalet
Kyotoavtalets mål var att vända trenden, att världens utsläpp av växthusgaser skulle börja minska istället för att öka, men det har inte lyckats på långa vägar. Istället för att minska, har utsläppen ökat med i snitt 1,6 procent, för de 40 industriländer som skrivit under avtalet.Därutöver tillkommer exempelvis Kina, som står för den största ökningen av utsläpp, Indien och USA, som är det land som släpper ut mest växthusgaser per invånare.
EU:s toppmöte, som på grund av opinionen kom att handla om vad EU måste göra för att minska utsläppen, avslutades i helgen. Toppmötet har beskrivits som en historisk milstolpe i kampen mot klimatförändringen. Men det är troligare att historien i framtiden kommer att omskriva toppmötet som ytterligare en milstolpe i EU:s miljöpolitiska fiasko.
EU:s toppmöte
EU:s mål har formulerats i siffran 20 procents minskning fram till 2020. Detta innebär att 20 procent av energin ska komma från förnyelsebar energi. Men kryphålen är många. Så har till exempel Frankrike fått dispens från målet, med hänvsning till att deras kärnkraft trots allt får anses som bättre än kolkraft.Ett annat mål är att 10 procent av allt drivmedel ska komma från bioenergi. Vilket skulle gå att åtgärda med ett enkelt beslut att höja inblandningen av etanol i bensinen till 10 procent eller mer (idag är det 5 procent etanol i svensk bensin).
Energieffektiviseringen ska spara in 20 procent av den totala elkonsumtionen, lågenergilampor pekas ut som räddningen. Eventuellt kommer ett förbud mot traditionella glödlampor. Totalt ska detta minska utsläppen med minst 20 procent.
Sedan tillkommer frågan vad 20-procentsminskningen innebär? Sverige har till exempel minskat sina utsläpp med sju procent sedan början av nittiotalet, vilket enligt Kyotoavtalet ger ett utrymme för en ökning med fyra procent!
Luddigt och ihåligt
Att vissa sektorer, som jordbruket, inte omnäms gör att siffran blir ihålig. Och hur man kommer fram till ”minst 20 procent” när de konkreta målen aldrig överskrider 20 procent utan snarare är luddigt formulerade eller som i drivmedelsfrågan löjligt låga, är ett mysterium.Till detta ska läggas toppolitikernas dubbelspel. Ena dagen är de i Bryssel och skakar hand och talar om en milstolpe för Europas och världens utveckling. Nästa dag kan de, som i Fredrik Reinfeldts fall, föreslå en höjning av hastigheten på motorvägar till 120 km i timmen, eller, som i Angela Merkels fall, ta den tyska bilindustrin i försvar.
Politiker som inte sätter hårt mot hårt mot storföretagen kommer fort att svika miljöintressena. Faktum är att det är produktionen som måste ställas om – inte konsumtionen. Hela utbudet måste ändras.
För att detta ska inträffa i en marknadsekonomi måste det bli betydligt mer lönsamt att vara miljövänlig även på kort sikt. Kostnadseffekterna på miljön är ofta diffusa och indirekta, och enskilda företag är oförmögna att ta hänsyn till kostnader som inte direkt påverkar varan som produceras.
Global socialism
Marknadsekonomer inser att detta är ett grundläggande problem och föreslår nu en global skatt på utsläpp av växthusgaser. Detta är bara ett utkast till en abstrakt och teoretisk plan, och med de nyliberaler som styr världen idag kommer förslaget knappast att komma upp ens som ett alternativ att överväga, trots att framstående miljöekonomer lyfter fram det som en bräcklig livlina för kapitalismen.Tiden är knapp för att inte klimatförändringarna ska få allvarliga irreversibla konsekvenser.
Kapitalismens spekulation, anarki och utsugning är grunden till den ohållbara situation vi idag befinner oss i. Lösningen på problemet är att avskaffa kapitalismen som system. Alternativet är global socialism, med planering utifrån människors och miljöns behov; först då kommer de vackra orden om hållbar utveckling att få verklig effekt genom demokratisk kontroll över produktionen.
Joel Eriksson
