Efter flera veckor av talrika och ofta våldsamma gatu- protester med brinnande barrikader och byggnader, stenkastning och beväpnade högerak- tivister i Merida och andra städer, genomfördes förra onsdagen en studentdemonstration i huvudstaden Caracas på tv
Bara ett par månader efter att högeroppositionen tilldelades ett rejält bakslag i kommunalvalen före jul skakas Venezuela och den regering som leds av Hugo Chavez efterträdare Nicolas Maduro av gatustrider och ett upptrappat psykologiskt krig från oppositionens militanta högerfalang.
Efter flera veckor av talrika och ofta våldsamma gatuprotester med brinnande barrikader och byggnader, stenkastning och beväpnade högeraktivister i Merida och andra städer, genomfördes förra onsdagen en
studentdemonstration i huvudstaden Caracas på tvåhundraårsdagen av ungdomens roll i frihetskampen La Victoria 1814. Demonstrationen, som började fredligt, följdes efteråt av våldsamma sammanstötningar som lämnade tre döda och ett 70-tal skadade.
Det tycks när detta skrivs (den 18 februari) vara oklart exakt vilka som låg bakom den skottlossning som enligt Maduro med samma vapen dödade såväl en högeroppositionell studentledare som en känd lokal aktivist på chavisternas sida, Juan Montoya.
Medan högerpressen anklagar ett maskerat motorcykelgäng på chavisternas sida för de dödande skotten, talade inrikesministern Miguel Rodriguez efteråt om en konspiration av högerprovokatörer och fascister, som tränats för att med kaos och våld försöka driva fram ”ett irrationellt, okonstitutionellt och våldsamt störtande av regeringen”.
Militanta högeraktivister rapporteras också ha bränt fem polisbilar. De gick i flera städer till våldsam attack mot offentliga byggnader, i Caracas även mot riksåklagarens kontor och presidentpalatset Miraflores – vilket väckt minnet av den kortlivade kupp som genomfördes mot Chavez i april 2002. Molotov cocktails har också kastats mot den statliga tv-kanalen VTV från brinnande barrikader uitanför.
En arresteringsorder har också utfärdats mot högerpolitikern Leopoldo Lopez, som öppet uppmanar till massprotester för att tvinga fram en ”Exit”, d v s regeringens avgång. Regeringen har också utvisat tre amerikanska diplomater vid USA:s konsulat, som anklagas för att infiltrera Venezuelas universitet.
Båda sidor mobiliserar nu för en fortsatt daglig kraftmätning på Venezulas gator denna vecka. På ett chavistiskt massmöte i lördags sökte Maduro stöd för en ”nationell pacificeringsplan” mot kuppkonspiratörerna, samtidigt som han varnade även sina egna anhängare för att använda våld: ”Om ni vill kämpa med vapen… så gå ur chavismen”.
Även för högeroppositionens presidentkandidat, Henrique Capriles, som förlorade mycket knappt mot Maduro i förra vårens presidentval, innebär aktivismen från den extrema högern runt sådana som Leopoldo Lopez en utmaning.
Som ett eko av Maduro har även Capriles manat högern att ”isolera infiltratörerna… vi förkastar våld varifrån det än kommer”. Men för att inte överflyglas och framstå som alltför passiv har han samtidigt kallat till en nationell oppositionsmarsch ”med fokus på legitima krav” och ”mot paramilitärer och våld”, som han främst anklagar regeringen för.
Marschen, som på Maduros initiativ möts av en motdemonstration till presidentpalatset av arbetare vid det statliga oljebolaget PDVSA, hålls på tisdag efter denna tidnings pressläggning.
Den sociala oron i Venezuela har ökat efter Chavez död och Maduros knappa seger i förra vårens presidentval. En närmast skenande inflation på 56 procent förra året, tillsammans med en alltmer akut brist på viktiga dagligvaror, är en stor del av förklaringen.
Det är inte troligt att högern åtminstone på kort sikt kan vinna stöd för en kupp från Venezuelas militär, vars officerskår rensats från gamla kuppmakare. Men att kravallpolisen på söndagen kunde berätta att de fyra nätter i rad använt tårgas för att bryta upp barrikader av ett tusental maskerade högeraktivister i östra Caracas vittnar om fortsatt hög grad av spänning.
Venezuela har ända sedan det andra kuppförsöket 2002 under chefernas så kallade oljestrejk haft en valutakontroll och koppling av sin valuta till dollarkursen, i syfte att undvika kapitalflykt. Men sedan krisen och andra faktorer sänkt oljpriset och den officiella valutakursen underminerats har en stor svart marknad uppstått, där det varit mera lönsamt för kapitalisterna att använda de dollar man kunnat köpa till en extremt förmånlig kurs av staten till ren spekulation på den svarta valutamarknaden, i stället för till import av konsumtionsvaror eller investeringar. Samtidigt har den bristen på importvaror drivit upp handelns priser och profitmarginaler i skyn.
Säkert är att kapitalägarna också såg detta som ett sätt att till sist få chavismen på fall.
Det var för sina högtidliga löften om drastiska statliga åtgärder med razzior mot hemliga varulager och order om sänkta priser mot detta ”ekonomiska krig” av spekulation, svartabörshandel och skenande priser, som Maduro kunde revanschera sig och med bred marginal vinna lokalvalen före jul.
Det är en opinion som hittills dominerat. Även Carlos Romero, en analytiker vid Venezuelas Centrala Universitet, bedömer stödet för bibehållna sociala reformer, Maduros åtgärder för mat på bordet, lugn och ro, som det ännu starkaste. ”Den medelklass som tagit tlll gatorna är desamma som hela tiden har stött oppositionen. De är inte de som kommer att kunna leverera en regimförändring”.
Ändå blinkar idag alla de varningssignaler, som visar att chavismens försök att stabilisera en kapitalistisk blandekonomi i namn av “socialism” inte är möjlig i längden, inte ens i en ekonomi där oljeinkomsterna är helt dominerande. Det är nu en kamp mot klockan för att bemöta en hotande kontrarevolution med en ny, oberoende och socialistisk arbetarrörelse som förstår nödvändigheten i att säkra den bolivariska revolutionens landvinningar med ett förstatligande av banker och stora företag för en socalistisk planering under demokratisk kontroll av Venezuelas arbetare och låginkomsttagare. ■
