Imperialismen vill inget hellre se än att de sista resterna av chavismen krossas och att fullständig kapitalism upprättas.
Den 30 juli hölls val till nationella konstituerande församlingen (ANC). Dagarna innan valet hade USA-imperialismen och MUD (koalitionen av Venezuelas höger och extremhöger) stött en vålds- och hotkampanj för att försöka hindra valet från att äga rum.
USA- och EU-imperialismen, tillsammans med en rad kapitalistiska regeringar, förklarade att man skulle vägra erkänna valresultatet. Vita Huset hotade till och med att man skulle agera mot Venezuelas oljeinkomster från USA (Venezuelas huvudsakliga oljekund), något som skulle innebära ett hårt ekonomiskt slag mot befolkningen.
På valdagen utlyste MUD inte bara en bojkott. I de medel- och överklassområden högern kontrollerar hotades de som ville rösta och vallokaler blockerades med barrikader. Man genomförde till och med ett terroristdåd i Caracas där de detonerade en bomb som skadade militärer som bevakade vallokalerna.
Att det mot denna bakgrund ändå var miljoner som röstade och trotsade imperialismen och MUD visar att potentialen fortfarande finns för att besegra kontrarevolutionen om arbetarklassen kan organisera sig som en ledning för motståndet. Detta är också vad borgarklassen och imperialismen fruktar.
Deras hysteriska reaktion på valet har varit att öka pressen på Maduro, regeringen och framför allt på topparna inom militären. Officiellt har målet varit att få valresultatet ogiltigförklarat, men varje eftergift från regeringen är bara ett steg på vägen mot vad högern har försökt få till stånd i månader med sin våldskampanj som hittills har krävt 112 liv. Målet är att fälla regeringen och ersätta den med en MUD-regering som skulle driva en politik liknande Temer i Brasilien och Macri i Argentina.
Misslyckandet för den 48-timmars generalstrejk som MUD utlyste den 26-27 juli och den massmobilisering som valet var, trots alla hot, visar – som vi tidigare har sagt – att dessa planer fortfarande skulle kunna slås tillbaka. Men detta kan bara ske om arbetare och fattiga skulle leda statsmakten istället för direktörer och byråkrater (vilket är fallet idag) och om en socialistisk politik genomförs.
Men trots en del socialistisk och antiimperialistisk retorik går regeringens politik tyvärr i motsatt riktning. De senaste två åren har världskapitalismens kris och särskilt råvaruprisfallet, tillsammans med en mycket utbredd korruption, slagit hårt mot ekonomin. Resultatet av att bibehålla en kapitalistisk stat och ekonomi är enligt vissa utredningar att över 300 miljarder dollar (2 400 miljarder kronor) har tagits ut ur ekonomin och att utlandsreserverna är på extremt låga nivåer vilket hämmar importen, och detta i ett land som är väldigt importberoende.
Under trycket från borgerligheten och som en del av regeringens politik för att söka allianser med så kallade ”produktiva (eller patriotiska) företagsledare” har regeringen vidtagit åtgärder stick i stäv med arbetarklassens intressen. Några exempel: omgående betalning av utlandsskulden till banker och multinationella företag på bekostnad av utgifter för mat och fattigdomsbekämpning, ett accepterande av prishöjningar och försämringar av arbetares rättigheter samt massavskedanden i statliga företag. Regeringen har också skapat särskilda ”ekonomiska zoner” för superexploatering samt öppnat gruvregioner för imperialistisk plundring, allt för att söka överenskommelser med den inhemska och globala kapitalismen.
Ovanpå allt detta har pris- och valutaspekulation lett till en enorm brist inte bara på mat, utan också på medicin, byggmaterial och reservdelar. Detta, tillsammans med kontinentens högsta inflationstakt på 500 procent år 2016 och som tros nå fyrsiffriga nivåer i år, har lett till ett växande missnöje bland befolkningen som i sin tur har utnyttjats av högern för att provocera fram gatukonfrontationer med en våldsvåg som resultat.
Ett av regeringens uttalade mål med inrättandet av den konstituerande församlingen var att få kontroll på våldet. Men många gräsrotsaktivister i den bolivariska rörelsen såg utlysandet av valet till församlingen som ett tillfälle att inte bara bemöta högerns mobilisering, utan även att bekämpa korruptionen och byråkratins politik som har omintetgjort många av arbetarnas och folkets segrar under Chavez styre.
Men utlysandet av valet stoppade inte gatuvåldet, utan skärpte det ytterligare. Detta har lett till 112 människors död och till förstörelse och plundring i offentliga och privata företag.
Regeringsrepresentanter från flera olika länder, tillsammans med senatorer från Chile och Colombia, samlades i Haag för att fördöma Maduro för brott mot mänskligheten. Spaniens förre premiärminister Zapatero besökte Venezuela i ett sista försök att försöka förhindra valen till den konstituerande församlingen, men nådde ingen uppgörelse.
Valet hölls i en väldigt pressad och spänd atmosfär. Många vallokaler fick flyttas på grund av det livsfarliga våldet mellan MUD-representanter och polis. I några vallokaler förstördes valutrustning och väpnade konfrontationer skedde, där människor skadades och dödades.
Därför var valdeltagandet mycket lågt i några områden, medan stora delar av massorna deltog i andra områden som ett sätt att bemöta kontrarevolutionen med stora mobiliseringar till vallokalerna.
Om det som vi tidigare har förklarat hade hållits val till en revolutionär konstituerande församling med uppgiften att välja en arbetarregering baserad på valda och återkallbara representanter för arbetsplatser och bostadsområden; en regering för att ta kamp emot det högerdominerade parlamentet och den prokapitalistiska byråkratin som hotar revolutionens landvinningar och föraktar folket; då hade valdeltagandet varit mycket högre.
Under dessa val gick delar av gräsrötterna i Chavistarörelsen igenom nya erfarenheter av kamp emot byråkratin vilket har fördjupat deras kritik av den. Att 54 000 kandiderade till församlingen, utanför byråkratins officiella vallistor, var en återspegling av den rebelliska stämning som växte under valkampanjen.
Ledningen för kampen mot reaktionen kan inte förbli under kontroll av ledare som har allt mindre förtroende bland massorna, som har genomdrivit prokapitalistiska åtgärder och fjärmat sig från folket. I många områden baserades valkampanjen inte på initiativ underifrån, utan på byråkratiska metoder, med brott mot vallagarna och där man använde det styrande PSUV:s partiapparat för att säkra valsegern åt byråkratins kandidater – ofta ministrar eller exministrar, borgmästare eller fackföreningsledare utan auktoritet eller legitimitet – på bekostnad av gräsrotskandidater.
Byråkratin använde sig till och med av metoder som att pressa statsanställda och bidragstagare till att rösta på regeringskandidater, inte genom att försöka övertyga folk med en politik som kan lösa deras problem. Många regeringskritiska kandidater har nu protesterat mot valresultatet, som ännu inte helt och hållet har redovisats.
Dessa metoder är ingen hjälp i kampen mot högern. Tvärtom skapar de missnöje bland mer tveksamma och uttröttade skikten bland massorna, vilket ger en grogrund för att högerns demagogiska förkastande av valen kan få ett gehör bland de som har drabbats av dessa byråkratiska metoder.
Izquierda Revolucionaria och Socialismo Revolucionaria försvarade en röst på de regeringskritiska gräsrotskandidaterna. Dessa kandidater lade fram ett revolutionärt program för att försvara de segrar som har vunnits sedan Chavez tog makten. Vi står för en kamp för dessa framsteg tillsammans med en politik för att tillgodose arbetares och fattigas krav och lösa de värsta problemen befolkningen står inför genom att göra slut på kapitalisternas och byråkraternas välde.
På valnatten redovisades det att 8 089 320 hade röstat, motsvarande 41,53 procent av väljarna. I valen år 2015 fick PSUV och deras allierade 5 622 844 röster, och Maduro vann presidentvalet med 7 587 579 röster. Samtidigt som man inte kan godta regeringens siffror rakt av (det förekom ingen oberoende valgranskning av oberoende arbetar- eller folkliga organisationer) står det klart att det trots högerns politiska, mediala och fysiska offensiv ändå var ett betydande valdeltagande.
Resultaten har internationellt fördömts som valfusk. Många länder, inklusive EU, har vägrat att erkänna valresultatet (även om de flesta sagt detta redan innan valet). Många har krävt sanktioner mot Venezuela. USA:s utrikesdepartement beslöt att frysa Maduros tillgångar i USA (fast han inte har några), kallade honom för diktator och svartlistade honom. Vid sidan av att hota med att kapa oljeinkomsterna har USA sagt att man tänker blockera alla regionala banklån till Venezuela och har hotat med att införa samma sorts kriminella embargo som infördes gentemot Kuba på 1960-talet.
Venezuela står vid ett kritiskt vägskäl. Det finns många möjliga perspektiv och den levande kampen kommer att avgöra hur saker utvecklar sig. USA-imperialismen har med stöd av EU-imperialismen gått längre i sin offensiv än någonsin sedan kuppen år 2002. Deras mål är att tvinga fram en splittring i militärledningen och provocera fram en kupp mot Maduro, vilket skulle kunna öppna vägen till makten för MUD. De har nu ökat takten för dessa planer.
Å andra sidan går det inte att utesluta att imperialismen, om denna konfrontation når ett dödläge, skulle kunna ta ett temporärt steg tillbaka och försöka återvända till förhandlingsbordet. Men utrymmet för manövrer för såväl imperialismen som för regeringen har minskat rejält.
Efter valet har Maduros första uttalanden andats trots mot imperialismen: ”En talesman för Donald Trump säger att de inte erkänner oss. Vad bryr vi oss om vad Donald Trump säger! Vi bryr oss bara om vad Venezuelas folk säger! Det gamla parlamentets sabotage har nått ett slut, vi måste skapa ordning.”
Bland chavisterna har dessa uttalanden väckt förhoppningar om en möjlig vänstersväng. Men samtidigt har regeringen fortsatt att prata om dialog och en allians med delar av kapitalistklassen. Å andra sidan är det samma ledare som nu sitter i den nya församlingen som de senaste åren har underminerat massornas initiativ och förhindrat framväxandet av arbetarkontroll och arbetarmakt och som har tagit oss till den nuvarande situationen av skepsis och demoralisering bland breda skikt av massorna, vilket i sin tur har skapat en grogrund för högern att stärkas.
Denna väg kan bara leda till nederlag. Antingen genom att MUD tar makten eller genom en regim som ikläder sig rollen av chavister eller till och med med en socialistisk retorik, men som i praktiken konsoliderar en statskapitalism hand i hand med rysk och kinesisk imperialism. Detta skulle innebära ett nederlag för allt som har vunnits samt fortsatt fattigdom och exploatering.
I denna situation måste revolutionärer försvara ett genuint socialistiskt program för att stoppa den proimperialistiska högern som bara vill ta kontroll över oljerikedomarna och lämna över våra naturresurser till imperialismen som de gjorde i 40 år. Vi måste kämpa för att bygga ett revolutionärt alternativ till byråkratin som inte vill bryta med kapitalismen.
Alternativet är att organisera och mobilisera arbetarna och de fattiga själva för att försvara revolutionens landvinningar och ta dem framåt genom att lyfta fram kraven från varje del av arbetarklassen för att ena alla förtryckta i en kamp för att expropriera kapitalisterna och bygga en revolutionärt socialistisk stat för att ersätta den nuvarande staten som förblir kapitalistisk.
Att kämpa för att utveckla en stat baserad på arbetar- och bostadsområdesråd på lokal, regional och nationell nivå, med representanter som väljs och som kan återkallas vid varje tidpunkt. En stat där makten verkligen är i händerna på arbetare och fattiga och där alla valda representanter endast tjänar en lön motsvarande en utbildad arbetare och som ständigt måste berättiga sig gentemot de som har valt dem.
Imperialismen, dess regeringar och media runt om i världen kombinerar sin hycklande retorik om krisen i Venezuela med demagogiska försök att framställa situationen som ett bevis på ”socialismens” bankrutt. De försöker använda Venezuela som ett slagträ gentemot den vänster som växer fram internationellt, från Latinamerika till USA, Spanien och Storbritannien. De försöker demonisera idén om att det finns ett alternativ till kapitalism och nedskärningar.
Marxister måste högt och tydligt förklara: den nuvarande krisen i Venezuela är inte ett resultat av ”socialismens” misslyckande, utan av avsaknaden av en genuin socialistisk revolution. Vi har i åratal förklarat att många möjligheter har funnits för att helt expropriera kapitalisterna, att bygga en ny stat baserad på arbetardemokrati och sprida socialismen över hela kontinenten. Det är regeringarnas vägran att ta tillvara på dessa möjligheter – tillsammans med världskapitalismens kris – som har lagt grunden för dagens dilemma, där man istället försöker bygga en kapitalistisk regim enligt kinesisk och rysk modell.
I denna situation är den viktigaste uppgiften för revolutionärer att dra de rätta lärdomarna från dessa erfarenheter och sprida dem bland arbetarkämpar och ungdomar, vilka förblir de enda krafterna som kan vända situationen och slå an en revolutionär ton. På detta sätt kan ett nytt genuint revolutionärt ledarskap byggas, med rötter i och auktoritet från arbetarklassen som är beredd att ta en revolutionärt socialistisk politik till sin slutsats. Detta har varit den avgörande faktor som har saknats fram till nu. ■
