Venezuela: Stoppa högern

– socialistiskt svar på krisen krävs

Extremhögerpolitikern Juan Guaidó har på nytt misslyckats med att genomföra en kupp i Venezuela.

Den 30 april försökte Venezuelas självutnämnde interimpresident, extremhögerpolitikern Juan Guaidó, på nytt genomföra en kupp för att störta president Nicolás Maduro. Kuppen räknade med aktivt stöd från USA, vars representanter varit direkt inblandade i förhandlingar med representanter från statsapparaten för att vinna över armén. Men kuppförsöket blev ett misslyckande.

av Marcus Kollbrunner

Läget förblir dock allvarligt i Venezuela, som är inne i en djup ekonomisk depression, som gjort livet all mer outhärdligt för befolkningen och lett till att miljoner har lämnat landet. När Maduro valdes till president 2013 efter Hugo Chávez bortgång hoppades många att Chávez sociala reformer och den ”bolivariska revolutionen” skulle fortsätta. Chávez hade kommit till makten 1999 med idén om att använda landets stora oljeresurser för att förbättra livet för landets befolkning. Det ledde till en reaktion från landets elit, som inte var beredd att dela med sig av landets rikedomar och försökte störta Chávez i en kupp 2002, en lockout 2003 och en folkomröstning 2005. Dessa försök stoppades av en stor folklig mobilisering.

Dessa strider ledde till en radikalisering av Chávez politik, som började tala om sin ”bolivariska” revolution som ”socialistisk”. Han bröt dock aldrig med det kapitalistiska systemet och var alltid beredd att göra eftergifter och avtal med de företagare som ställde sig på hans sida. Samtidigt växte en byråkrati fram, med delar av den gamla statsapparaten och nya karriärister. Dessa var alltid motståndare till genuin demokratisk kontroll underifrån, som utgjorde ett hot mot deras makt och privilegier. Allt detta gjorde att den ”bolivariska revolutionen”, som alltid har varit fylld av motsättningar, innebar sociala framsteg så länge ekonomin växte och att Chávez kunde framstå som en enande gestalt. All stabilitet har nu försvunnit i och med Chávez död 2012 och den ekonomiska kris som drabbat landet.

Sedan 2013 har landet kastats ner i en djup ekonomisk depression. Landets BNP har halverats. Priserna har exploderat och IMF uppskattar att hyperinflationen kommer att nå 10 miljoner procent i år! Den sociala utvecklingen har gått tillbaka, med ett akut läge inom sjukvården. Det råder varubrist, brottsligheten är epidemisk och stora delar av landet drabbas av brist på el och vatten.

Det finns flera orsaker till krisen. Det sjunkande oljepriset drabbade landet hårt och år av underinvesteringar har lett till minskad oljeproduktion. Det byråkratiska styret har lett till korruption och misskötsel. Samtidigt har företagen som fortfarande dominerar ekonomin utanför oljesektorn bidragit till varubrist för att tjäna pengar och pressa fram nya eftergifter från regeringen. Regeringen har använt sedelpressen för att trycka pengar för att täppa de stora offentliga underskotten, vilket spätt på inflationen, tillsammans med den svarta marknaden som florerat under systemet med två olika dollarkurser. Till råga på allt har USA under Trump infört en rad sanktioner, vilket förvärrat krisen än mer.

Inget av detta är, som påstås, ett misslyckande för en ”socialistisk ekonomi”, tvärtom. Det är ett misslyckande som har sin grund i att försöka använda den borgerliga statsapparaten och den kapitalistiska ekonomin för folkets syften. Trots den hårda retoriken och manövrerandet har Maduros politik inneburit en högersväng, med en ekonomisk politik baserad på åtstramning, eftergifter åt företagen och även inviter till samtal med Trump.

Högeroppositionen mot Maduro har försökt att använda sig av krisen för att gå till offensiven, ofta med våldsamma protester som 2014 och 2017, som lämnade hundratals döda. Försöken att vinna kontroll genom val har blockerats genom byråkratiska manövrar från Maduro. Högern vann majoriteten inom nationalförsamlingen, men Maduro kallade då till val av en ny konstituerande församling som tömde nationalförsamlingen på makt. Men Maduro vann presidentvalet 2018, efter en bojkott från högern, som vägrade att erkänna valet.

Den 23 januari i år utropade nationalförsamlingens talman, Juan Guaidó, sig till interimpresident. 54 andra regeringar, inklusive Sveriges, har ställt sig bakom Guaidó, med reaktionära presidenter som Trump, Jair Bolsonaro i Brasilien och Ivan Duque i Colombia i spetsen. För USA handlar det om att slå till mot ”vänstern” i dess ”bakgård”, Latinamerika, och om kontrollen över världens största oljereserv. Dessutom är det i direkt konflikt med Kina och Ryssland, som erkänner Maduro och har ekonomiska intressen i landet.

Trump har sagt att alla alternativ är möjliga, även militära, något som upprepades av USA:s utrikesminister Mike Pompeo den 1 maj. Trump verkar dock dra sig för ett direkt militärt ingripande, och hoppas istället på att kunna fälla Maduro med ekonomiska påtryckningar och stöd till oppositionen. Guaidó har dock två gånger försökt att provocera fram en kupp, men misslyckats. Den första gången var den 23 februari, då en ”hjälpkonvoj” skulle vara förevändning för att öppna gränsen mot Colombia, vilket misslyckades. Andra gången var nu den 30 april, då Guaidó gjorde ett uttalande till några dussin soldater utanför flygbasen Carlota, i ett försök att ge sken av att militären hade bytt sida.

Trots båda misslyckandena är situationen inte alls säker för Maduro. Det visas av hans tvekan många gånger att handla. Maduro har säkrat arméns stöd genom att ge den inflytande, politiskt och ekonomiskt. Även om armén fortfarande ställer sig bakom honom har viktiga figurer tagit avstånd från honom. I det senaste kuppförsöket var det chefen för arméns säkerhetstjänst, SEBIN, som gått över till oppositionen.


De företag som stött kuppförsöken och saboterat ekonomin måste omedelbart förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll.

En verklig lösning på landets kris kräver ett direkt ingripande från arbetarna. Arbetarrörelsen måste frigöra sig från byråkratins döda hand, som inte tolererar självständiga initiativ underifrån då den, med rätta, ser det som ett hot mot sina egna privilegier. Samtidigt måste abetarorganisationerna anta ett program som visar att de inte har något som helst gemensamt med den högeropposition som syftar till att genomföra en nyliberal chockpolitik där arbetarna kommer att få betala för krisen, med privatiseringar, avregleringar och nedmontering av de sociala program som ännu återstår.

Mot detta måste ett program ställas för förstatligande av de företag som kontrollerar ekonomin, till att börja med de företag som stött kuppförsöken och saboterar ekonomin, som livsmedelsindustrin, banker och media. Men dessa företag måste ställas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre, samt underställas en samhällelig planering för att komma tillrätta med brist på mat, sjukvård, vatten, el, transport med mera. Denna arbetarkontroll måste utsträckas till ministerierna och statsapparaten, för att börja avveckla byråkratin. Lokala kommittéer för att bekämpa högern, organisera självförsvar och distribution av mat och läkemedel kan vara ett första steg, och länkas upp i regional och nationell skala, beväpnat med ett verkligt socialistiskt alternativ. ■