”Vi behöver en lärarstrejk!”

av Jonas Brännberg

Mimmi Björnfot är en av de lärare som upprörs över situationen i skolan

–Det är ett systemfel som gör att skolan är i kris. Vi behöver en lärarmarsch här i Luleå också och i hela Sverige. Men egentligen är det en strejk som behövs.
Offensiv har träffat Mimmi Björnfot, nyutexaminerad lärare i Luleå som direkt har fått erfara krisen i skolan. Som resultat är hon nu sjukskriven.

– Jag tog examen som lärare i matte, svenska, engelska, bild och musik upp till årskurs 6 förra våren. När jag började jobba fick jag ingen mentor eller introduktionsperiod, något som vi ska kunna få de första sex månaderna. Jag fick veta att andra pedagoger kunde stötta ändå, men det har inte varit så lätt att få hjälp, då de andra lärarna också jobbar heltid och har fullt upp.

Mimmi lovades också att det till en början alltid skulle finnas en resurs i klassrummet, så hon inte skulle jobba ensam – ett löfte som bröts direkt.
– Elevassistenterna blev uppsagda. Istället skulle fritidspedagogerna vara i klassrummen, men det är ju inte deras jobb. När det sedan blev brist på vikarier har vi fått hoppa in för andra lärare på vår planeringstid – en tid som vi behöver till annat.
Skolan Mimmi jobbar på ligger i ett av Luleås arbetarklassområden där det finns stora behov.
– Det finns många elever med ADHD/autism och dyslexi-diagnoser, men det finns inte resurser att anpassa undervisningen. Som ensam lärare är det svårt att hjälpa. Resultatet har blivit att utåtagerande har fått sitta i ett separat rum med fritidspersonal, det vill säga den inkludering som är ett krav i skollagen finns inte. Besluten om detta tas över huvudet på personalen – hade vi fått bestämma hade det blivit extra resurser i klassrummet istället.

– Det finns också stora brister i det sociala omhändertagandet. Bland annat genom sociala medier finns en stor press på barn idag att vara perfekta – med kläder, mobil och så vidare – men barnen lever verkligen inte i en perfekt värld. På min skola var vi flera månader utan både skolsköterska och skolkurator, vilket innebar att lärare fick ta samtal med elever som exempelvis hade självmordstankar. Resultatet av allt detta är att varenda dag man går till jobbet finns en känsla av att man inte räcker till.
– Det är viktigt för alla att tycka om sin arbetsmiljö. Om man frågar barnen är de inte nöjda och de är ganska bra på att sätta fingret på vilka problem som finns. Om man bara hade frågat eleverna mer hade det blivit lättare att lösa problemen i skolan.

Resultatet av allt detta är att varenda dag man går till jobbet finns en känsla av att man inte räcker till.

Hur hanterar lärarna situationen?
– Av omtanke om barnen täcker ju lärare upp för varandra, trots alla dåliga beslut. Men det betyder ju också att vi döljer systemfelet i skolan. Om verksamheten ”fungerar” utan vikarier argumenterar skolledningen ”då behöver vi inga vikarier”. Men det finns ju förstås lärare som tycker att vi måste säga stopp. Andra försöker bara hålla ut tills sommarlovet och letar andra jobb.

Vad tycker du om S-ledningens beslut om centralisering och stordrift inom skolan i Luleå?
– Luleå gräver sin egen grav när de stänger mindre skolor. Många elever står i kö för friskolorna och som personal vill man jobba på en skola som är trygg och där man känner varandra. I alla fall upp till årskurs sex. Skolan borde förstatligas tycker jag!

Vad tycker du borde göras?
– Nu samlas lärare i Stockholm till en lärarmarsch. Folk bussas dit från olika ställen, men vi kan ju inte åka – vi skulle också behöva en lärardemonstration. Vi måste sluta vara så försiktiga – egentligen är det en strejk vi behöver. ■