Anne-Maj Ekman, undersköterska vid Midskogens äldreboende i Luleå.
Hur är situationen inom äldreomsorgen? Offensiv har intervjuat Anne-Maj Ekman, undersköterska vid Midskogens äldreboende i Luleå och aktiv i kampen mot delade turer. – Jag började jobba i vården när jag var 19, så jag har jobbat 35-36 år nu.
Hur har arbetet förändrats?
– Själva huvudarbetet är ganska lika, men nu är det så mycket runtomkring. Förr städade vi inte, det fanns speciell personal på Sundsgården där jag jobbade som fixade olika aktiviteter: tidningsläsning, sjukgymnastik, fotvård, frisör, gick ned i restaurangen och åt. Vi hade bara hand om omvårdnaden men vi var ändå lika mycket personal. Det fanns också terapipersonal för de som orkade, till exempel träslöjd och vävning.
– Så tiden för pensionärerna har minskat, samtidigt som pensionärerna var piggare förr. Nu är det många fler dementa, även yngre, som skulle behöva aktivitet, men det hinner vi inte med. Det är väldigt sällan vi kommer ut ur huset numera.
Finns det bättre hjälpmedel idag?
– Ja, men vi får fortfarande kämpa för att få taklyftar till exempel. Ofta vill de att vi ska använda mobila lyftar, men de är inte så bra. Eftersom pensionärerna var piggare förr, skulle jag vilja säga att även om det finns mer hjälpmedel idag har jobbet inte blivit mindre fysiskt jobbigt, snarare tvärtom. Det är mer tunga lyft idag.
Vad tror du är orsaken till att sjukskrivningarna ökar igen?
– Det är för lite personal och vi lastas hela tiden på med nya uppgifter. Vi får inte semester när vi begär det och måste täcka upp för varandra. Det är inte roligt att höra att det ska ”prioriteras” vem som ska få ledigt. Det är klart att de som ska på en resa måste få ledigt men jag kanske behöver ledigt för att vila upp mig. Det gör att man blir trött och slut, får huvudvärk o s v. Själv har jag problem med axlar och nacke. Sen blir man ju stressad av alla uppgifter som ska göras.
– Dessutom får vi ofta nollvick (ingen vikarie tas in). Till slut blir man själv förvirrad för att man är så stressad. Och det är mycket att hålla reda på. Att inte ha koll på de boende kan bli ödesdigert om de förirrar sig ut mitt i vintern.
Vad behöver göras för att förbättra situationen?
– Mer personal inom vården och inga delade turer! Sen vill vi göra det vi är utbildade för. Och någon liten morot, till exempel semester när man begär det. Som det är idag riskerar det bli osämja eftersom andra ska täcka upp: ”Du hade ju nyss semester” finns det risk att man börjar tänka.
– Arbetsbelastning gör att det inte finns en chans att jag orkar jobba till 65 år, max till 63. Vårdpersonal borde få gå tidigare eller ha sex timmars arbetsdag med hel lön. Då skulle man orka.
Vad tycker du om lönen?
– Jag tjänar 23 350 kronor efter att ha jobbat 35 år som undersköterska. Jämför det med något manligt yrke. Och då sliter vi helger och alla dagar på året. Det är alldeles för dåligt. Min son är 25 år och jobbar med IT och han tjänar nog redan mer än jag. Vi ska ha högre lön!
Ni har ju tagit strid för en bättre arbetssituation, vad är din erfarenhet av det?
– Folk man känner säger: ”Gud vad bra, ni får inte ge upp, ni måste kämpa på!”. Vi märker ju att det händer saker, men vi skulle behöva vara fler.
– Vi har också fått en del negativa reaktioner från chefer, även om det inte är dem vi kritiserar utan politikerna.
– Politikerna har lovat mycket, till exempel att de skulle höra av sig till oss, men vi har inte hört något. De pratar bara bullshit. Och nu ryktas det att den nya utredningen är klar först i oktober – det är alldeles för sent!
Hur har stämningen bland er som jobbar påverkats av protesterna?
– Det känns lite mer positivt när vi stöttar varandra, även om man märker att en del är rädda. Vi behöver mer pondus, som i gruvan. Vi kan nå dit, om fler ställer upp så händer det mer. Vi måste göra mer som de gör i utlandet, reagera ordentligt!
Jonas Brännberg
