”Vi kräver ett helt nytt system!”

Den 30 oktober samlades två miljoner på Tahrirtorget i Bagdad. Massorna världen runt går ut på gator och torg i önskan om ett helt annat system (Foto: FPP / Wikipedia Commons)

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Veckan inleddes med nya stora protester runt om i världen. ”År 2019 har utan tvivel blivit ett år av gatuprotester. Den globala bilden av folkmakt som de många jättedemonstrationerna förmedlar gör många av världens regeringar panikslagna”, skrev Washingtons Post i en kommentar.

Men kampen sker inte endast i form av demonstrationer på gatorna. Strejker, vägblockader och ockupationer av regerings- och myndighetsbyggnader får en allt större plats i protesterna. I exempelvis Chile och Irak påbörjade flera fackföreningar nya strejkaktioner under denna vecka, och i båda länder reses krav på generalstrejk. Även i Libanon krävde under helgen de tiotusentals som samlades i Beirut att en ny generalstrejk utlyses, samtidigt som man upprepade kravet på att ”alla (de styrande), vi menar alla, ska bort” och en ny, icke-sekteristisk författning. 
De globala protesterna rymmer en massiv revolt mot nyliberalismen, växande klyftor, korruption och samhällets alla toppar. 
– Vi är underkastade de rika – och nu är det dags för det att ta slut. Det är dags för folket att få leva det liv som de själva önskar, som en student i Chile svarar när den brittiska tidningen The Guardian frågar vad protesterna gäller.

Proteströrelserna inspirerar varandra och de segrar som har vunnits – att regeringar har fallit och att långa diktaturer som i Sudan har ändats – bidrar till att öka beslutsamheten samt till att kampen sprids till andra länder.
Att de massrevolter som har präglat hösten föregåtts av de historiska klimatstrejkerna, särskilt de som genomfördes i september och som samlade miljoner globalt, är knappast en tillfällighet.
På ett eller annat sätt kommer det hopp som kampen i exempelvis Chile, Irak och Libanon tänder att påverka medvetenheten globalt och ge impulser till protester världen runt. 

Sedan februari i år har demonstrationer hållits varje fredag i Algeriets huvudstad Alger. Den senaste, fredagen den 1 november som krävde ”en ny revolution”, var en av de största sedan vårens stora protester som avsatte den maktfullkomlige presidenten Abdelaziz Bouteflika. Att deltagandet denna gång blev större än på månader berodde dels på att den sammanföll med årsdagen av upproret mot den franska kolonialmakten och var dels med stor sannolikhet en följd av masskampen i Irak och Libanon.
De icke-sekteristiska proteströrelserna i Libanon och Irak är historiska. Protesterna mot den gamla ordningen i Libanon, som har döpts till ”Oktoberrevolutionen”, har inte avstannat i styrka sedan premiärministern Hariri i förra veckan deklarerade sin och regeringens avgång. 

I måndags fortsatte många skolor, universitet och arbetsplatser att vara stängda och vägar till och från de större städerna var blockerade. 
”Vi vill att hela systemet rasar och ersätts med något nytt”, sa en av de miljoner irakier som kämpar för att störta ett rakt igenom korrupt system som rånar folket och berikar en liten elit. 
Den stadigt upptrappade kampen i Irak med en växande strejkrörelse – lärare, läkare och hamnarbetare är bland de arbetsgrupper som har gått ut i strejk – är den största massrörelsen i landet sedan kampen mot det brittiska imperiets styre 1920.
Strejkernas ökade tyngd i kampen ger den en mer organiserad form och sår fröet till bildande av kommittéer (församlingar) som kan ge hela proteströrelsen de demokratiska strukturer som kommer att behövas för att ta nya steg i kampen. Genom att ge kampen en fastare organisering skapas också de demokratiska forum som kan göra det möjligt att bygga en ny ordning underifrån, på kampens villkor. 
I Ecuador under den revolutionära kampen i mitten av oktober påbörjades bildande av folkförsamlingar som en alternativ makt till elitens maktutövning och för att ena kampen.

”För en generalstrejk och en konstituerande församling. Vi kräver en ny konstitution och en konstituerande församling som ger makten tillbaka till Chiles folk (…) För att kunna driva våra krav framåt har vi beslutat att forma en gemensam strejkkommitté med uppgift att förbereda en generalstrejk som stannar landet och som kommer att visa att vi har styrkan att i grunden förändra Chile”. Detta uttalade nyligen en rad chilenska fack.
Den nya konstituerande församling de efterlyser är en revolutionär församling – en gräsrötternas demokrati för att kunna genomföra en omfördelning från banker, storbolag och rika till det arbetande folket.
I vilken mån uttalandet avspeglar stämningarna just nu kan diskuteras, men det facken pekar mot är vad som krävs för att driva revolutionerna vidare och störta den gamla sociala, ekonomiska och politiska ordningen.