5 000 döda och 10 000 skadade var resultatet när de svarta bladen skrevs in i den kurdiska historieboken den 16 mars 1988. Då genomförde den irakiske diktatorn Saddam Hussein folkmordet på kurder i Halabja.
Att bomberna föll över Halabja var inte en isolerad händelse. Det var ett led i en terrorkampanj riktad mot kurderna som kostade 180 000 människors liv i en rad kurdiska städer. Halabja har idag fått symbolisera hela folkmordet al-Anfal. Vi har kamrater som än idag tvingas leva med konsekvenserna av attacken. De skadades för livet av bland annat nerv- och senapsgasen.
Politiker fördömer folkmordet på minnesdagen, men när det genomfördes var det med en tyst acceptans från omvärlden eftersom Irak var en av USA:s viktigaste allierade i regionen.
Vi glömmer inte att en av Saddam Husseins allierade vid tidpunkten var USA. Vi glömmer inte att gasen avfyrades av granater tillverkade i Storbritannien. Vi glömmer inte att en stor del av den kemiska vapenutrustningen kom från Tyskland och Frankrike.
USA och västvärlden försåg inte bara Irak med bomber, utan även med kemiska och biologiska vapen och dito fabriker. De är alla medskyldiga till detta brott mot mänskligheten och är därför inte trovärdiga representanter för mänskliga rättigheter.
USA:s regering såg till att dollarmiljarder i lån nådde Saddam och Baathpartiet. Även exportlicenser för kemikalier, strategiska råvaror, mjukvara för missilstyrning samt utrustning för kärnvapenbygge försågs diktatorn med. USA sålde även de helikoptrar som användes för att gasa ihjäl de 5 000 kurderna i Halabja. Inom loppet av en timme hade de mött en plågsam död.
Kurderna har gång på gång förråtts av imperialismen efter att ha använts som brickor i det geopolitiska spelet och har därför all anledning till att vara skeptiska mot de länder som vände bort blicken när folkmordet utspelade sig.
Till och med efter folkmordet byggde ett amerikanskt företag en stor kemisk fabrik i Irak. Den stod klar bara fyra månader efter Halabjamassakern och visar tydligt att för imperialismen väger ekonomiska intressen tyngre än människoliv.
År efter år har vi på minnesdagar hört ”Glöm aldrig folkmordet i Halabja”. Men idag utspelar sig på nytt folkmord mot kurder, assyrier och kristna, denna gång av Islamiska staten (IS) och gamla Saddamanhängare.
Det kurdiska folket fortsätter att kämpa och försvara sig.
Vi minns inte bara dem som mördades under folkmordskampanjen och alla dem som skadades. Vi tänker inte bara på dem överlevande som ännu lider av såväl psykiska som fysiska men av vad de tvingades uppleva.
Vi tänker också på, och ger stöd till, de män och kvinnor som idag försvarar de kurdiska områdena mot nya folkmord. ■
