Vi räknar varje död kvinna

I juni 2019, när författarna satte punkt för sin bok, hade 299 kvinnor i Sverige dödats av en man, exman eller pojkvän sedan januari 2000 (Foto: European Parliament).

Åsa Karlsson // Recension i Offensiv

I händelse av min död är en ny bok om hur kvinnor dödas i Sverige (Natur och Kultur, 2019). I tio års tid har författarna granskat varje fall där en kvinna dödats av sin man, exman eller pojkvän. Ingen annan har tidigare sammanställt, fått en överblick eller räknat varje kvinna. Kerstin Weigl och Kristina Edblom läste polisrapporter, intervjuade anhöriga, undersökte vad som hände och varför och hur livet ser ut nu för de som alltför ofta glömdes bort: barnen.

Varje månad dödas en kvinna i Sverige i brott som ofta beskrivs som privata tragedier. Sedan decennier har den siffran varit på samma nivå; varje år dödas i genomsnitt sexton kvinnor. I juni 2019, när författarna satte punkt för sin bok, hade 299 kvinnor dödats av en man, exman eller pojkvän sedan januari 2000. 
Kerstin Weigl och Kristina Edblom arbetar som reportrar på Aftonbladet och påbörjade en granskning våren 2009. Ingen hade tidigare tagit reda på hur många kvinnorna var, vilka de var, hur de hade levt och vad som hade lett fram till deras död. Gensvaret från allmänheten var enormt. Många hörde av sig med egna berättelser och liknande erfarenheter av hot, terror och våld.

Nu finns, förutom boken, en sökbar databas med alla fall, alla kvinnor, deras mördare, barnen och myndigheterna, allt går att läsa på nätet via Aftonbladet.se.
Vi vet siffror, vi vet efter Metoo, vi vet av egna erfarenheter, släkt, vänner, grannar. Vi vet och myndigheter vet. I boken skildras hur det oftast finns en rad misstag som har begåtts och många tillfällen att gripa in som kunde ha räddat kvinnorna, förhindrat morden och de livslånga trauman som efterlevande barn och anhöriga upplever. 
Det finns en rädsla, ett förnekande. Ingen vill tro att en man kan döda den som han har barn med. Grannar som hör men inte gör något, myndigheter som räknar det som ”lindrigare våld” att bli dragen i håret, bli knuffad, få saker kastade på sig. Sjukvården som inte ställer rätt frågor. De vet att fysisk och psykisk misshandel ger många symtom. Deprimerade som frågas om de någon gång har utsatts för grovt våld säger i 55 procent av fallen ja, 15 procent det senaste året. 
Magproblem, gynekologiska problem, ångest, kroniska smärtor – allt är vanliga symtom på misshandel, på långvarig psykisk och fysisk misshandel. Männen söker ofta hjälp inom sjukvården och får sömntabletter och/eller antidepressiva medel. I efterhand beskriver de sig som ”tickande bomber”.

Det kunde ha varit jag, det var någon nära, det kanske är en granne, jag vet att det var någon jag känt sedan tonåren, varför överlevde jag, rena turen? Boken triggar minnen, känslor. 

Det finns undersökningar nu som visar att ju mer man tror och hoppas på att få hjälp, desto mer motstånd gör man. Barn som misshandlas hemma skriker högt, kvinnor som misshandlas vågar göra motstånd. Men om man inte tror att någon hör, att ingen kommer till undsättning, då tystnar man, då försöker man bara överleva. 
En del av de dödade kvinnorna hade tappat hoppet om att få hjälp, de litade inte längre på socialtjänst eller sjukvård. De hade svikits och inte lyssnats på, kämpat mot misstroende, negligerats. Många hade gjort precis som man ska: de anmälde, dokumenterade och slog larm, men ändå räckte det inte till. 
I Stockholm ska nu 1,7 miljoner kronor satsas på de som slår och mördar, till utbildning av de som handlägger, till terapi och samtalsgrupper för männen, till förebyggande temadagar i skolor. Männen ska ta ansvar och sluta slå, det är målet. 

I kampanjen Huskurage uppmanas vi som grannar att ringa på dörrar, banka på och ringa polisen när vi hör eller ser något. Det kan rädda ett liv. Jag har själv stört misshandel, ringt på, ringt polis, gått emellan. Och vi är många som ibland har kunnat göra något. Men synen på våld och död som något ofrånkomligt, något hemskt men vanligt, något naturligt när känslor finns i en relation – den synen måste krossas. Kvinnor som går, män som slår. Vi måste se hur djupt insnärjt det är i vårt samhälle, vårt dagliga liv. 
Människors lika värde existerar inte idag. En misshandlad kvinnas ord väger mindre än mannens, ingen lyssnar på barnen. Det är ett systemfel, ett globalt katastrofalt misslyckande. Kvinnor och flickor lever och dör, offer för mäns våld och samhällets vägran att se. 

Kvinnorna var 15 till 91 år och arbetade som kallskänka, advokat, lokalvårdare, lärare, väktare, kantor, psykolog, kontorist, läkare, kokerska, mekaniker, flygvärdinna och tågkontrollant. De flesta slogs ihjäl hemma. Vanligaste platsen deras egen säng. De dödades med extremt övervåld. Brödkniv, yxa, svärd, sten, kofot, hantel. Strypta eller kvävda, fem brändes till döds, tre dränktes, 48 sköts. Några trampades till döds.
De efterlämnade tillsammans 246 minderåriga barn. För 179 av dessa var det pappa som dödade mamman. 92 var hemma vid brottet. 51 såg sin mamma dödas. Flera barn försökte ingripa.
Idag är det inte ovanligt att pappor som dödat barnens mamma ändå har vårdnaden inifrån fängelset. De kan påverka barnens liv, stoppa fosterfamiljer, stoppa terapi, kräva besök.

”Det kunde ha varit jag”, säger en väninna i boken. Det kunde ha varit jag, det var någon nära, det kanske är en granne, jag vet att det var någon jag känt sedan tonåren, varför överlevde jag, rena turen? Boken triggar minnen, känslor. Någon som vågar se, vågar fråga, vågar hjälpa. Män som vågar tala. Familjer som slutar förneka och slutar stötta förövare. Män som slår, män som mördar den kvinna de säger sig älska. 
Ett tecken på patriarkat, på ett kapitalistiskt maktsamhälle som faktiskt inte bryr sig. Vi måste sätta ljuset på systemfelet och den här boken och den enormt bra granskningen bidrar till förändring. Det måste vi tro på.

Författare: Kerstin Weigl & Kristina Edblom
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 250