Utan att ens bereda det som ett riktigt ärende beslutade stadsdelsnämnden i Skarpnäck den 6 november som ett inpass i en delårsrapport att lägga ner Stallet.De som arbetstränar på Stallet Arista hade så gripande inlägg att man som publik kände tårarna komma för att i nästa stund chockas av den styrande högerns iskalla svar: ”Vi tar inte det här beslutet utifrån ert bästa”.
Klient efter klient vittnade om hur livsnödvändigt Stallet och arbetet med just hästar är för till exempel arbete mot stressintolerans.
– Jag var brukare på Skrubba (som Stallet tidigare hette) i sex år, hästarna har rustat mig för livet. Nu har jag man, barn och ett vanligt arbete, utan Skrubba hade jag inte levt idag, berättade Malin.
Offensiv har träffat Sandra Edman, som går på Stallet.
Hur är stämningen efter nedläggningsbeskedet?
– Jättedålig. Det är stor oro, vi vet inte om vi får vara kvar. Instruktörerna Cecilia Walgren och Harriet Johnsson har planer på att driva stallet på egen hand, men då krävs LSS-tillstånd och fler klienter. Jag håller på att ringa runt till olika stadsdelar för att få ihop folk.
– Politikerna tänker bara på pengar. Inte säger de sanningen heller. De vill få det till att Stallet har få besökare. Vi är redan 12, men när Stallet låg i Skrubba så var det kö.
– Vad de gör mot oss är nedvärderande. Det stämmer inte som de påstår att det finns gott om alternativ arbetsträning, det finns ingen annan arbetsträning med just hästar. Det har tagit mig tre år att arbeta upp det förtroende jag har för Stallet. Nu går alla framtidsplaner i kras. Jag riskerar även att förlora min praktikplats på Tungelsta ridskola, eftersom avtalet med dem förutsätter att jag kan få backup från handledarna på Stallet.
Till slut diskuterar vi hur kampen kan gå vidare. Det gäller att höras och synas ännu mer i media för att få mer stöd. Man skulle kunna fråga sig varför inte Haninge kommun, där Stallet idag fysiskt är beläget, ställer upp med finansiering?
Elin Gauffin
