”Vi ville kanalisera ilskan via musiken”

2013-06-28 18:55:57


Robinson Rivera, Elias Hersi och Pedro Pauta Alvarracin.

Gruppen Clicken bildades i Hammarkullen 1994. Offensiv träffar Elias Hersi, Robinson Rivera och Pedro Pauta Alvarracin i deras studio på ett industriområde på Hisingen.

Studion har de byggt själva från grunden och hjälper idag nya unga ­artister att skapa sin musik. På väggen ­hänger en stor banderoll ”Clicken – orginalet sedan 1994”. Idag har man återsamlats snart 20 år senare och är på väg att släppa sin första skiva med låtar som ”Håll huvet högt”. Clicken har sin grund i bandet som blev känt över hela landet som Hammer Hill Click efter SVT:s dokumentär 88 Soldiers.
Deras berättelse handlar lika mycket om Hammarkullens historia som deras egen. De talar om att sy igen ett öppet sår, om att ge tillbaka till Hammarkullen.
– Bland texterna på skivan finns de som skrevs för 10 år sedan, men aldrig släpptes. Det är samhällskritis­ka texter och vi ser samma problem idag som vi såg då. Nedskärningar, stängda fritidsgårdar och arbetslöshet, säger Elias.
Det är uppenbart jobbigt för gruppens medlemmar att tala om sin bakgrund, fylld med kärlek, gemenskap och broderskap, men också sorg och saknad av förlorade vänner. Under hela intervjun återkommer de alla till barndomsvännerna, ­förebilderna Alvaro och Gustavo som omkom i Backabranden. Deras död har satt djupa sår i de unga männens liv, men också påverkat dem till att bli vad de är idag.
– Skivan handlar om att sy igen ett öppet sår. Att gå vidare. Vår histora har inte bearbetats. Denna skiva är låtar och texter med vår historia, våra livsberättelser, vi ger detta tillbaka till Alvaro och Gustavo, säger Elias.

Clicken tillhör en generation som växte upp på 1990-talet då 200 fritids­gårdar lades ned runt om i landet och den S-regeringen slog världsrekord i nedskärningar. Det är en historia om en grupp unga killar som mot alla odds bestämde sig att slå tillbaka mot det samhälle som vänt dem ryggen. Men inte genom att bränna bilar, utan om att lyckas, att utbilda sig och skapa musik.
– Det här var en tid då vi blivit av med vår fritidsgård, vi ville ­kanalisera ilskan genom musiken. Vi var bröder, en enda stor familj, säger Elias.
– Vi hade ingen fritidsgård, gatan blev vår fritidsgård, torget blev vår replokal. Vår musik föddes helt enkelt på gatan. Det var samlingsplatsen. Tänk på att detta var tiden före twitter, facbook och mobiltelefoner. Vi visste varje kväll var vi skulle mötas, berättar Elias.
– Alvaro och Gustavo var våra mentorer, de förde oss samman från flera små grupper till ett hiphopkollektiv. 15 unga killar lyftes upp från att ha skämts över varifrån vi kom, till en stolthet över Hammarkullen, en stolthet över vår bakgrund och vad vi åstadkommit. Hammer Hill Click var fött, fortsätter Robinson.
– Vi hade varit olika små grupper som uppträdde. Men en dag gick vi upp tillsammans, en enorm energi föddes på scenen med alla 15 artister. Vi fick sedan möjlighet att uppträda på Karnevalen, på fritidsgårdar runt-om i förorten. Vi var då glada över att få en cola och en varmkorv, Hammer Hill Click var en enorm gemenskap, berättar Pedro.
Men allt kom att förändras en sen kväll den 29 oktober 1998. En ­anlagd diskoteksbrand tog 63 unga människors liv och över 200 skadades.
Bland de omkomna fanns Hammer Hill Clicks grundare Alvaro och Gustavo.
– När Alvaro och Gustavo gick bort i branden förändrades allt. Mycket slogs i spillror. Det var en jobbig tid. Vi gick alla åt olika håll. Vi kom på olika vägar, i olika syfte, men vi har alla fortsatt med musiken och hiphopen. Vi i gruppen växte ifrån varandra, säger Elias.
– Det var en tung period, livet präglades av tomhet. Det var svårt att styra en grupp där alla mådde dåligt. Sorgen hade tagit över allt. Det tog hårt på oss, vi bearbetade det alla på olika sätt och det bröt isär oss, många av oss var bara 17 år, säger Robinson.

Den nya skivan handlar helt enkelt om kärleken till barndomsvännerna som förlorade livet i Backabranden. Samtalet väcker många känslor. Ilska och vemod mot ett politikeretablissemang som utnyttjade vänners död i att söka pengar till satsningar som sedan uteblivit. Visst kom det ­pengar, men de kom aldrig fram till de drabbade.
– Det var en barack på torget under en tid, det blev fritidsgården. Folk gick runt och sökte pengar för att sysselsätta oss unga, men inga ­pengar kom fram till oss, säger Pedro.

– Löften som lovades de unga efter branden var ett ungdomens hus, men det blev ett casino. Dessa hycklare alltså, tragegin utnyttjades av politikerna och de unga fick inget tillbaka. Idag brinner det bilar och vi ser nya löften, men det är inget värt om inget händer. Löften skapar inte förändring, handling gör, säger Elias.
– När det brinner i förorten kommer löften. När bränderna har släckts ner kommer ingen förändring. Var är de förebyggande insatserna? Man behöver inte se djupt för att förstå vad som händer, säger Pedro.
– Idag handlar Clicken om musi­ken, vänskap, om att uttrycka ­känslor. Beskriva vad som händer i vår vardag, i samhället, i skolan, säger Elias och fortsätter:
– Vi vill ha förändring, vi vill ha rättvisa och jämlikhet. Vi vill ha ett samhälle där vi kan gå på ­gatan utan att se hunger.
– Det finns så mycket resurser i samhället men ändå områden som är så utsatta. Om vi inte vill att samhället slits isär måste vi förbättra skolan, säger Pedro.
– Men också att man måste kämpa. Att ta ansvar, för sitt område, för varandra. Vi måste agera, men agera positivt. Vi vill ge stöd till de unga, fyller Robinson i.
– Våra texter är samhällskritiska, vi är en produkt av samhället. Vi har växt upp i Hammarkullen. Nu vill vi ge tillbaka till orten med vad vi lärt oss. Musik är inget utan politik, men ska skapas med kärlek. Var inte rädd att säga som det är, avslutar Elias.

Intervju: Kristofer Lundberg