Redan i början av 1950-talet drogs USA-imperialismen mer och mer in i vad som skulle utvecklas till ett långvarigt och blodigt krig i Vietnam, Laos och Kambodja – Indokina.
Av Per Olsson
Särskilt den kinesiska revolutionens seger 1949 och Koreakriget 1950-53 kom att nära Washingtons s k dominoteori – en efter en faller länderna i Asien och blir ”kommunistiska” om USA-imperialismen inte ingriper. Därför, som det hette i ett officiellt dokument daterat december 1949, ”behöver USA en politik som blockerar kommunismens vidare spridning i Asien”
Denna ”dominoteori” lanserades offentligt på en presskonferens som gavs av USA:s dåvarande president Dwight D. Eisenhower i april 1954: ”Det är känt att faller en dominobricka faller snart alla. Resultatet kan bli ett förödande sönderfall. I denna del av världen finns främst två naturtillgångar som är av betydelse – tenn och volfram… Sedan finns förstås gummiplantagerna och mycket annat. Vi har redan förlorat 450 miljoner människor till kommunismen, vi har helt enkelt inte råd att förlora fler”. Eisenhower avslutade med att måla upp ett, enligt honom, skräckscenario där Asiens länder, efter Indokina, faller som dominobrickor och Japan, ”omringat av kommunistiska stater” tvingades gå samma väg. Till sist riktades “kommunismens hot” även mot Nya Zeeland och Australien.
1950 är det första år som USA ger direkt militärt stöd till den franska kolonialismen i dess krig mot Vietminh, Vietnams nationella befrielsefront, som bildats i början av 1940-talet och som dominerades av Indokinas kommunistparti under ledning av Ho Chi Minh.
1954 var ett avgörande år i Vietnam. Den franska kolonialarmén besegrades i grunden i slaget (långa belägringen) vid Diem Bien Phu, där den franska armén gått i ställning för, som man trodde, tillfoga Vietminh ett avgörande nederlag. Det motsatta ägde rum, efter 45 dagars belägring kapitulerade den franska armén. Vietminhs totala seger vid Diem Bien Phu tvingade Frankrike att ge upp Indokina.
USA-marionett
Ungefär samtidigt, ägde förhandlingar rum i Geneve om Vietnams framtid. Vietnameserna påtvingas av den tidens stormakter, inkluderat det stalinistiska Sovjetunionen, en delning av landet. I norr – Nordvietnam – kom Vietminh och Ho Chi Minh att bilda regering. I söder – Sydvietnam – installerades snart en kapitalistisk gangsterregim ledd av USA:s marionett Diem, från en katolsk mandarinfamilj. Trots att Vietnam var ett i huvudsak buddistiskt land.
Geneveöverenskommelsen fastslog att Vietnams framtid skulle avgöras genom fria val inom två år. Men eftersom Washington fruktade att Vietminh skulle vinna stor majoritet förnekades vietnameserna att själva bestämma sin framtid. Den amerikanska underrättelsetjänsten rapporterade om att ”80 procent skulle rösta på kommunisterna”. Även president Eisenhower erkände att om val hölls skulle Vietminh vinna. För USA-imperialismen var Geneveöverenskommelsen inte ens värt det papper det skrivits på. Presidentens nationella säkerhetsråd betecknade överenskommelsen som en ”katastrof”, en total eftergift till ”kommunismen”.
Vietnam och Indokina började kolonialiseras av Frankrike under andra hälften av 1800-talet. Vietnam var helt styrt av kolonialherrar. Till och med Hanois trafikpoliser var fransmän. ”Inte ens för hundra år sedan skulle en brittisk guvernör låtit en vit man utföra en sådan trivial sysselsättning”, anmärkte en skribent, citerad i Peter Taaffes bok Empire Defeated.
Efter andra världskriget följde Vietminhs och kommunistpartiets ledning slaviskt Moskvas råd om en allians mellan klasserna och hoppades till en början att USA-imperialismen och de allierade skulle garantera Vietnams frihet. Ho Chi Minh skrev åtminstone åtta brev till USA:s president Truman i slutet av 1940-talet i syfte att nå en slags vänskapspakt mellan USA och Vietnam. Inte för inte kallades Ho Chi Minh ibland för ”Vietnams Gandhi”.
Men Frankrike ville inte avsvära sig kontrollen över Vietnam. I slutet av september 1945 och med hjälp av brittiska trupper till en början, inledde den härskande klassen i Frankrike sina försök att återta kontrollen över Vietnam, med början i söder. Året därefter började kriget mot Vietminh i norra Vietnam. I den franska regeringen vid den här tiden ingick även kommunistpartiet, som alltså var medansvarig för ett krig mot ett av sina ”broderpartier”. Kriget mot Vietnam bedrevs av en fransk regering ”med fem kommunistiska ministrar… i fyra månader (från januari 1947) var försvarsministern i denna regering en kommunist”. (Krisen i den kommunistiska rörelsen del 2 av Fernando Claudin). Tydligare kan inte stalinismens urartning beskrivas. Den franska arméns krig slutade med nederlaget vid Diem Bien Phu 1954. Det året stod USA-imperialismen för 78 procent av Frankrikes krigskostnader.
På fullt allvar övervägde USA-imperialismen att använda atomvapen mot Vietminh i samband med belägringen av Diem Bien Phu. Richard Nixon, som då var USA:s vicepresident och sedermera ökänd president 1968-74, föreslog att 2-3 atombomber borde släppas för att ”hjälpa fransmännen”.
Efter Diem Bien Phu och den sista franske soldaten lämnat Sydvietnam 1955 tog USA-imperalismen helt över. Officiellt menar Pentagon att USA:s Vietnamkrig inleds i december 1961, men krigshandlingarna startade långt tidigare. Den regering som etablerades i Sydvietnam var helt i USA:s och dess ”rådgivares” händer.
Det 30 år långa Vietnamkriget var det längsta av de många krig som rasade under 1900-talet. Den nationella, men också sociala befrielsekampen besegrade inte bara den franska imperialismen utan också världens mäktigaste kapitalistiska nation – USA.
USA-imperialismens politiska och militära nederlag i Vietnam, Laos och Kambodja kastar än idag långa skuggor över Vita huset och det amerikanska krigshögkvarteret Pentagon. Det s k Vietnamsyndromet, rädslan att på nytt dras in i långvarigt krig, att överhuvudtaget tvingas utkämpa markstrider, med oundvikliga dödsoffer som följd dödsoffer, har sedan USA tvingats bort från Vietnam 1973 satt sin prägel på USA-imperialismens globala agerande och dess krigföring.
En av anledningarna till varför USA-imperialismen idag (januari 2004) talar om att försöka hitta en väg bort från Irak (”exit-strategy”), mindre än ett år efter sin förkrossande militära seger, beror på rädslan att Irak ska bli ett nytt Vietnam. Bushadministrationen fruktar med rätta att man ska dras ned i irakisk kvicksand likt det ”vietnamesiska träsk” man drunknade i.
Vietnam – Irak
Det finns likheter mellan Irak idag och Vietnam drygt 40 år tillbaka, men också avgörande skillnader. Motståndet i Irak baseras på städernas befolkning, medan Vietminh och FNL (den sydvietnamesiska befrielserörelsen) i huvudsak hämtade stöd och rekryter på landsbygden och dess befolkning. Dessutom har världen i grunden förändrats efter stalinismens kollaps 1989-90.
Staterna i Öst-. och Centraleuropa och Kina, styrdes av totalitära byråkratier som parasiterade på statsegendom och planekonomi. De stalinistiska staternas framsteg under 1950- och 1960-talet, en följd av att kapital- och godsägarväldet störtats och byråkratins välde till trots, hade en attraktionskraft på massorna i den s k tredje världen under 1950-talet och flera decennier framåt.
De stalinistiska staterna, främst Sovjetunionen och Kina som mer och mer blev rivaliserande makter, var en oundviklig följd av den konservativa utopin ”socialism i ett land”. Byråkratiernas strävan efter maktsfärer och prestige innebar också att de ibland gav stöd, med olika förbehåll och krav på motprestation, till olika nationella befrielserörelser. Men detta bara om det ansågs gynna byråkratiernas egna nationella intressen. USA-imperialismen gjorde stor sak av Sovjets och Kinas stöd till Nordvietnam och befrielsekampen i Syd. Men detta, i högsta grad villkorliga stöd, var inte avgörande.
Den gamla världsordningen 1945-90 – präglat av motsättningarna mellan de kapitalistiska blocket ledd av USA och ett stalinistiskt under domineras av Sovjetunionen och Kina – gav även utrymme för olika regeringar, likt den svenska socialdemokratiska regeringen, att delvis balansera mellan blocken och bedriva en till synes mer ”självständig” utrikespolitik. Detta gäller särskilt i jämförelse med Göran Perssons undfallenhet gentemot USA i samband med senaste Irakkriget och den dåvarande socialdemokratiska regeringens stöd till Bush Seniors Irakkrig 1991. Man bör dock ha i minnet att det var först i slutet av Vietnamkriget som den svenska socialdemokratiska regeringen blev mer frispråkig gentemot USA-imperialismen.
Hursomhelst, det stalinistiska blocket har idag rasat samman och kapitalismen har återupprättats. Den nationella och sociala befrielsekampen i de fattiga länderna utvecklas mot bakgrund av nya världsrelationer och i en annan politisk/ideologisk omgivning. Mer än någonsin tidigare står det klart att massorna bara kan lita till sin egen styrka och solidaritet. Dessutom har globaliseringen ”krympt världen” och än mer sammanlänkat kampen i Asien, Afrika och Latinamerika med den socialistiska revolutionens utveckling i Europa, USA och Japan.
I Vietnam kom imperialismens brutala politik och krigföring att radikalisera Vietminh och FNL. Befrielsekriget och inbördeskriget krävde att den nationella frigörelsen kopplades till uppgiften att avskaffa gods- och kapitalägarväldet. Vietnamkriget visade hur långt imperialismen är beredd att gå i försvaret av sina intressen – profiter, marknader, makt och prestige.
Redan i början av 1960-talet kom den nya Kennedyadministrationen att utarbeta ett program för speciell krigföring i Sydvietnam (”Special War”). ”Det innebar också att det amerikanska inflytandet över militäroperationerna väsentligt ökade. Nya taktiska och strategiska riktlinjer drogs upp. Mellan juni och november 1961 anlände amerikansk militär, över 1 000 till antalet. Också nya stridsmedel introducerades, t ex giftiga kemikalier”. (Vietnam i dokument av Arnberg/Eriksson m fl, Prisma 1968 )
I en skrivelse [1964] till försvarsminister Robert McNamara försökte Pentagon ange proportionerna för USA:s målsättningar i Sydvietnam:
"70 procent – Att undvika ett förödmjukande nederlag för USA (för vårt rykte som garant).
20 procent – Att hålla sydvietnamesiska (och intilliggande) områden undan från kinesiska händer.
10 procent – Att tillåta folket i Sydvietnam att åtnjuta ett bättre, friare liv.
INTE – Att ’hjälpa en vän’ även om det skulle vara svårt att stanna inne om ombedd ut." (Citerat i Pentagonrapporten, Tidens förlag 1971. Topphemligt material som publicerades 1971 av New York Times. Tidningen kom över papperen via Daniel Ellsberg ,som varit en Pentagons topptjänstemän, och demoraliserats av alla lögner och krigets hopplöshet).
Förödande bombkrig
USA-imperialismen fällde mer bomber över Vietnam än vad som totalt fälldes under andra världskriget. Över Indokina släpptes bomber med en total sprängkraft motsvarande 640 Hiroshimabomber. Så tidigt som 1967 (USA drog sig bort från Vietnam 1973) erkände USA:s försvarsdepartement att man sammanlagt fällt 1,5 miljoner ton bomber över Vietnam, 75 000 ton mer än vad som fälldes över Europa under hela andra världskriget.
B 52:ornas (de amerikanska bombplanen) förödelse vittnar om att moderna s k konventionella vapen har en förintelsekapacitet som kan liknas med atomvapen. Historiken Peter Englund skrev i en artikel om Vietnamkriget följande:
"B-52:orna. Dessa strategiska bombplan – amerikanarnas kodbeteckning för dem var ”Arc Light”, ljusbåge – opererade ofta i grupper av sex och fällde koncentrerade mattor av bomber över en så kallad ”box” på runt tre gånger en kilometer; i en sådan box var verkan att likna vid en attack med taktiska kärnvapen. Det hände att människor, fordon, ja hela förband bara försvann i dessa störtfall av rök, jord och lösslitna delar av träd och av människor, och de eventuella överlevarna var efteråt så bedövade av stötvågorna och dånet att de vacklade runt som druckna. Och genom att bombarna flög på runt 10.000 meters höjd, så kunde man varken se eller höra dem. Bomberna bara föll. Som materialiserade ur ett intet, från en till synes blå och tom himmel… Det är lätt att än i dag känna igen spåren efter dessa anfall. Kratrarna är rätt likformiga, cirka 15 meter breda och minst en 2-3 meter djupa, och ligger ofta tätt grupperade i band och klungor. På vissa ställen, till exempel i de oländiga gränstrakterna mot Laos eller runt Khe Sanh är det fortfarande svårt och även direkt farligt att ta sig fram genom den söndertrasade terrängen."
För att skövla skogs- och djungelområden använde sig USA-imperialismen av kemiska vapen. Ett av preparaten, Agent Orange, innehöll dioxin, ett av de mest giftiga och cancerframkallande ämnen som finns. Nio av tio bomber under Vietnamkriget fälldes mot mål där det fanns en klar risk att civila skulle dödas eller skadas. Under andra världskriget gällde det för tre av tio bomber.
Det var frågan om ett folkmord, vad som brukar benämnas som ”ett brott mot mänskligheten”. Nära tre miljoner människor dog i Vietnam. Merparten av dem dödades av USA-imperialismens bomber. Närmare 58 000 amerikanska soldater förlorade sina liv och 300 000 skadades. Mångdubbelt kom hem som psykiskt knäckta och drogmissbrukare.
Antalet bevisade döda kroppar – body count – var en av de mätare som den amerikanska armén använde sig av för att mäta framgångar i kriget. Denna makabra måttstock gav grönt ljus för mord på civila och massakrer på befolkningen likt den i Song My 1968. Men trots terrorn, bombmattorna och mer än en halv miljon amerikanska soldater som mest i Vietnam, kunde USA inte besegra Nordvietnams armé och FNL.
Det var de vietnamesiska massornas obrutna motståndsvilja tillsammans med såväl de omfattande protesterna mot kriget, inte minst i USA, som lade grunden för nederlaget. När USA tvingades lämna Vietnam 1973, skedde det mot bakgrund av en djup ekonomisk, politisk och social kris för världens dominerande imperialistiska makt.
1969 deltog uppemot 36 miljoner amerikaner i någon form av protest mot kriget. Det fanns till och med en organisation av ”Affärsmän mot kriget” och 1970 skriver mer än 250 tjänstemän inom amerikanska UD på en protestlista mot Nixons, då president, invasion av Kambodja. Splittringen inom den härskande klassen i USA har aldrig varit så offentlig och djup som i slutskedet av Vietnamkriget. Det blev till sist omöjligt för USA-imperialismen att fortsätta bedriva krig mot Indokinas fattiga.
Vietnamsyndromet
Under 1970-talets första år var presidentämbetet statt i förfall, som en följd av Vietnamkriget, jäsningen i USA och Watergate. Den härskande klassen hade i slutändan inget annat val än att avsätta presidenten. Syftet var att öka kongressens makt på bekostnad av presidentens, för att på så sätt undvika att framtida presidenter startar krig på egen hand alternativt bedriver en politik eller vidtar åtgärder, som riskerar att dra in USA i nya militära äventyr/regelrätta krig.
Vad Bush idag hoppas kunna göra, efter den 11 september 2001 och under täckmantel av ”krig mot terrorismen”, är att på nytt stärka presidentmakten och i förlängningen kasta av sig Vietnamsyndromets ok. Men Bushjuntan har inte lyckats. Kriget mot terrorismen är ett misslyckande och de tilltagande problemen i Irak har undergrävt Bushs planer på att bygga en ny världsordning där USA ensamt dikterar villkoren, bl a med hjälp av förebyggande krig.
I USA trodde hökarna i försvarshögkvarteret Pentagon och Vita huset att Vietnamkriget kunde vinnas genom att bomba, och bomba ännu mer samt ökade truppinsatser. ”Jag förlorade aldrig ett slag i Vietnam” hävdade Westmoreland, USA:s överbefälhavare efteråt. Men ändock går han till historien som ”den mest katastrofala general som lett en amerikansk trupp sedan Custer”.
Krig är en fortsättning på politiken fast med andra medel, så lyder en gammal sanning som ibland missförstås. Vad som åsyftas är att i slutändan väger de politiska målen – inkluderat även slaget om opinionen – tyngre än de rent militära. Så var faller, inte minst i Vietnam. Men också i dagens Irak. USA-imperialismens vann en snabb och total militärseger i Irak, men har förlorat freden och har inte lyckats uppnå de politiska mål man satte upp för kriget och ockupationen. Till skillnad mot Irak vann inte USA-imperialismen några avgörande militära slag i Vietnamkriget. Visserligen vann man några tillfälliga militära framgångar, men allt oftare till priset av ett växande krigsmotstånd, som efter Tetoffensiven 1968.
1968 konstaterade de i Washington att:
"… trots massiva insatser av 500 000 man, 1,2 miljoner ton bomber per år, 400 000 flygattacker per år, 200 000 fiender dödade i strid på 3 år, 20 000 USA-soldater dödade i strid osv, så är vår kontroll av landsbygden i huvudsak på samma nivå som 1965." (Pentagonrapporten)
Det var mot den bakgrunden som allt fler av inom den härskande klassen började inse att kriget var på väg att förloras – att militär överlägsenhet inte ensamt skulle vara avgörande.
Men det hindrade inte president Nixon, som vid den här tiden enligt sin nationella säkerhetsrådgivare och senare utrikesminister Henry Kissinger ”flippat ut”, att tala om att: ”Jag utvidgar hellre kriget än att låta USA få genomlida sitt första nederlag någonsin i sin 190-år långa, stolta historia”. Utvidgningen av kriget 1969-70 var ett desperat försök att vända nederlaget till en ”hedersam fred” som skulle kunna rädda USA-imperialismens ansikte. Men det fullbordade bara katastrofen och förlängde ett krig som redan var förlorat.
Ett krig innehåller många vändpunkter. I Vietnam var det paradoxalt nog så att det var när USA-imperialismen lyckats slå tillbaka Nordvietnams och FNL:s Tetoffensiv som kriget vände på ett oåterkalleligt sätt. Detta var år 1968, ett år som kom att präglas av kamp, radikalisering och ökat krigsmotstånd runt om i världen.
1968 skrev Wall Street Journal, en av de mest inflytelserika amerikanska tidningarna på högerkanten att: ”Vi anser att det amerikanska folket, om det inte redan har gjort det, bör bereda sig på att acceptera att hela vår insats i Vietnam kan vara dömd att misslyckas”.
TV-bilderna från Vietnam skakade om den amerikanska opinionen. Några månader före Tetoffensiven trodde enligt en opinionsundersökning 51 procent av den amerikanska befolkningen att USA hade framgång i kriget. Fyra månader senare, i februari 1968, hade denna siffra sjunkit till 32 procent.
”Hedersam fred”
Lyndon Johnson, den dåvarande presidenten kastade in handduken och beslöt att inte ställa upp för omval i presidentvalet 1968. Samma president som då han tillträdde fyra år tidigare förklarat att ”han aldrig skulle förlora Sydvietnam”. De flesta i kretsen runt Johnson började inse att kriget förlorats. Den nya Nixonadministrationens lika dåraktiga som desperata idéer om att en ”hedersam fred” kunde vinnas genom att intensifiera bombningarna och invadera Kambodja och Laos kom dock att förlänga krigets lidande.
De vietnamesiska massornas offervilja och heroism kan inte kläs i ord. De kunde stå emot USA krigsmaskin eftersom de kämpade för såväl nationellt oberoende, Vietnams enande, ”jord åt de som brukar den”, kontroll av landets rikedomar osv. Senare menade en skribent, som citeras i Empire Defeated, att det ”gick inte att segra i Vietnam, eftersom vi slogs mot ett helt samhälle och dess befolkning”.
Detta tillsammans med ungdomens och arbetarnas protester i Väst, särskilt i USA, besegrade USA-imperialismen och dess krigsmaskin. Sympati och stöd till den revolutionära kampen i Vietnam blev pådrivande och extremt betydelsefull faktor i radikaliseringsprocessen (vänstervindarnas växande styrka) under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Solidaritet med Vietnams folk och aktivt stödarbete, lade flera grundstenar i det som skulle bli en ny vänster. De första antikrigsprotesterna ägde rum i mitten av 1960-talet, inte långt efter det att USA inlett bombkriget mot Nordvietnam (1965).
Bombangreppen som ursäktats med de påstådda torpedattackerna mot amerikanska fartyg i Tonkinbukten året innan. Imperialismen är alltid beredd att manipulera händelseförloppet, sprida direkta lögner osv för att ursäkta ett militärt ingripande, som Iraks påstådda innehav av massförstörelsevapen.
I Vietnam påstod Vita huset att amerikanska krigsfartyg angripits utanför Nordvietnams kust (Tonkinbukten). År 1995 erkände Robert McNamara, som 30 år tidigare varit USA:s försvarsminister, att det aldrig ägde rum någon torpedattack. Men planerna på ett bombkrig mot Nordvietnam fanns redan klara långt innan den påhittade incidenten i Tonkinbukten.
1965 inleds alltså det bombkrig som enligt Vita husets egen cyniska utsago skulle tvinga detta ”asiatiska struntland” till underkastelse. Vissa delar av Vietnam bombades tillbaka till stenåldern, än idag finns platser i Vietnam där 2-3 människor skadas varje vecka av minor och blindgångare. Bomberna mot Nordvietnam hade föregåtts av en ständigt upptrappad militär närvaro i Sydvietnam. Regimen i Syd skulle aldrig kunnat överleva utan USA-imperialismens stöd.
Innan ens bläcket torkat på Geneveöverenskommelsen 1954 hade Washington börjat sända in fler och fler ”rådgivare”, trots att överenskommelsen begränsade antalet ”rådgivare” till mindre än 1 000. Under de 34 månader som John F Kennedy (JFK) innehade presidentämbetet (1960-63) ökade antalet ”rådgivare” från 685 till 16 000, enligt Pentagonrapporten. ”Rådgivarnas” uppgift var dels att bygga upp och utbilda en sydvietnamesisk armé och dels förbereda för större amerikanska krigsinsatser. ”Rådgivarna” hade många namn, en del av dem kallades ”översvämningsexpeter”. Genom historiens förlopp har ett oräknat antal imperialistiska militära ingripanden föregåtts av att ett stigande antal ”rådgivare” skickas iväg.
Pentagon menar att Vietnamkriget inleddes i december 1961. Från 1962 till 1964 dödades totalt 392 amerikaner i Vietnam. Detta kan jämföras med att redan nu (februari 2004) är antalet döda soldater i Irak mer än 500.
Tetoffensiven
I mitten av 1967 hade USA 431 000 soldater stationerade i Vietnam, som mest hade man en styrka på drygt 500 000 man. Till detta ska läggas 100 000 ”allierade” soldater från bl a Australien, vars armé använde svenska vapen, samt hundratusentals soldater i den sydvietnamesiska marionettregimens styrkor.
Snittåldern på de amerikanska trupperna var 19 år, mot 26 under andra världskriget. De flesta soldater kom från fattiga förhållanden. Det var svarta ungdomar, arbetarklassens barn som skickades till Vietnam för utkämpa de rikas krig. Över- och medelklassens unga kunde slippa bli inkallade genom att hänvisa till studier eller via fädernas ”kontakter”. FNL, eller Vietcong (vietnamesiska kommunister, som var den sydvietnamesiska regimens och Vita husets namn på befrielserörelsen), hade i sina led 10 000-tals kämpar och på dess sida deltog den nordvietnamesiska armén.
År 1968 kom att bli en vändpunkt i Vietnam och i resten av världen. Året inleds med Nordvietnams och FNL:s storoffensiv – Tetoffensiven. Denna offensivs påverkan på opinionen märks på sitt sätt i filmen Tillsammans där sonen i kollektivet lyssnar till namnet Tet. Efter Tetoffensiven följde den revolutionära generalstrejken i Frankrike maj-68, Pragvåren och senare, i augusti 1968, Sovjets invasion av Tjeckoslovakien. Alla dessa händelser var för sig och tillsammans fick en enorm genomslagskraft.
Tetoffensiven var en samlad attack mot 100 städer i Sydvietnam. I Saigon, då Sydvietnams huvudstad och numera Ho Chi Minh staden, angreps av den amerikanska ambassaden. Ett regelrätt slag utkämpades på ambassadområdet, vilket visade inför en hel värld USA-imperialismens sårbarhet.
Tanken bakom Tetoffensiven var att FNL och Nordvietnam skulle börja driva bort USA:s och marionettregimens styrkor från städerna, att offensiven skulle följas av ett uppror i städerna. Så skedde inte, gerillan var inte tränad för ett stadskrig och stödet i städerna förblev i mångt och mycket passivt. Befolkningen stannade inne medan striderna rasade.
Inom tio dagar hade stora delar av offensiven kommit av sig och USA-imperialismen hade återtagit kontrollen över merparten av städerna. Men i Sydvietnams tredje största stad Hué, en gammal kejsarstad, pågick striderna under flera veckor. Efter de grymma striderna låg staden i ruiner. En engelsk fotograf som följde de amerikanska truppernas våldsamma krigföring för att återerövra Hué berättar för brittiska The Times den 23 februari 1968:
"Den förstörelse jag såg var otrolig. Jag har aldrig sett en stad slagen i smulor som denna – med artillerield från flottan och av plan som störtade ner från skyn för att driva ut några krypskyttar. De berättade för mig att detta en gång var en vacker stad. Nåväl, nu är det en ful stad med gator överströdda av kroppar som blivit överkörda av tanks. Marinsoldaterna använder dessa döda kroppar som ett slags riktmärken för var på gatan man ska förflytta sig… Marinkårssoldaternas moral förefaller mycket, mycket låg. De kunde se de fruktansvärda förlusterna varje dag men däremot inte mycket resultat. En operation som man räknade med att klara på 24 timmar visade sig vara värre och håller fortfarande på." (Citerat i Vietnam i dokument)
President Nixon
I militära termer var Tetoffensiven ingen framgång för FNL och Nordvietnams armé utan ett bakslag. Gerillaförbanden var som ”fisken i vattnet” på landsbygden och i djungeln, men så var inte fallet i städerna. Tiotusentals FNL-soldater, många av dem erfarna kadrer och i befälsställning, förlorade sina liv och gerillan fick retirera till landsbygden. Men i politiska termer blev Tetoffensiven en triumf. Att den kunde äga rum efter år av terrorbombningar och ständiga truppförstärkningar sände chockvågor genom den amerikanska nationen.
Till och med USA:s försvarsminister erkände efteråt att den ”militära väg vi valt är ändlös och hopplös”. President Johnson tvingades försöka få till stånd samtal med Nordvietnam och proklamera ett kort bombstopp för att blidka antikrigsmotståndet. Från och med nu skulle varje försök till upptrappning och utvidgning att få en omedelbar reaktion i ett stegrat motstånd mot kriget.
I det amerikanska presidentvalet i november 1968 lyckades republikanernas kandidat Richard Nixon få majoritet med löfte om en ”hedersam fred”. Demokraterna, som innehaft presidentposten 1960-68, sågs som direkt ansvariga för kriget, vilket bidrog till Nixons seger.
Nixonadministrationen utvidgade kriget, till en början försökte man hemlighålla bombkriget mot Kambodja. (Redan i början av 1960-talet hade USA-imperialismen genomfört hemliga militära operationer i Kambodja och Laos). Men i början av 1970 meddelade Nixon formellt att USA-imperialismen invaderat Kambodja. Året därefter invaderade den sydvietnamesiska armén Laos. Med denna utvidgning fick antikrigsrörelsen ännu större tyngd och stöd.
Samtidigt som Vietnamkriget förvandlades till ett Indokinakrig, intensifierar USA-imperialismens den s k ”vietnamiseringen” – den sydvietnamesiska regeringen skulle själv få utkämpa markkriget. Antalet USA-soldater minskades, allt medan flyget och marinen fick större resurser och mer vapen skickades till marionettregimen i Saigon. ”Vietnamiseringen” var i sig en tydlig indikation på USA-imperialismen insett att kriget hade förlorats.
Med invasionen av Kambodja breddades motståndet mot kriget, särskilt efter den 4 maj 1970. Det var den dag då Nationalgardet sköt 61 skott mot en studentdemonstration vid Kent State University i Ohio, USA. 4 studenter dödades och 8 skadades. Dagarna innan hade Ohios guvernör kallat studenterna för ”USA:s värsta avskum, värre än kommunister, nazister och Ku Klux klan”. Nixon, å sin sida, hade offentligt brännmärkt antikrigsmotståndarna som ”pöbeln”.
Panik i Vita huset
Dödsskjutningarna i Ohio, som följdes av ytterligare dödsskjutningar av två svarta ungdomar som deltagit i en protest vid Jackson State College i Mississippi, gav upphov till de mest omfattande protesterna mot kriget. På mer än 500 universitet genomfördes demonstrationer, många var att likna vid revolter. Nationalgardet kallades in i 16 delstater. Det var inslag av inbördeskrig på vissa håll.
Panik rådde i Vita huset. Presidenten fick ett nervöst sammanbrott och fick mer eller mindre låsas in. En borgerlig historiker skrev:
"Enligt Charles Colson, en av stabstjänstemännen, sänkte sig en belägringsstämning över Vita huset [efter proteststormen mot invasionen av Kambodja som formellt var ett neutralt land]. Nu är det ’vi’ mot ’dem’ . Vakterna var enligt en annan iakttagare övertygade om att ’en vänsterrevolution’ var fullt tänkbar." (Dårskapens vägar av Barbara W. Tuchman).
Krigsmotståndet märktes också bland USA:s soldater i Vietnam. Demoraliseringen bredde ut sig. Varför kämpa och dö i Vietnam, för en sak man inte trodde på? Frågan soldaterna ställde sig var: ”Varför är vi här?”. Oppositionen inom trupperna växte. Truppernas demoralisering, den allt större insikten att detta var ett lika hopplöst som orättfärdigt krig gav upphov till ett utbrett drogmissbruk. Under åren 1969-71 ökade andelen soldater som använde droger, allt från cannabis till heroin – från fem till 40 procent. En del hävdar att majoriteten var drogmissbrukare. 1971 var det fyra gånger fler soldater som fick behandling för sitt drogmissbruk än som hamnade på sjukhus till följd av direkta stridsskador. År 1981 beräknades att en fjärdedel av de som sänts till Vietnam någon gång efter hemkomsten blivit arresterade för att ha begått brott, många av dem var drogrelaterade.
Myterier, ordervägran, deserteringar och, för första gången i den amerikanska arméns historia förekom det regelrätta mord på officerare och underbefäl. Belöning utfästes t o m till den eller de som kunde ta död på särskilt impopulära officerare. ”Fragging” – att döda sina egna officerare med en handgranat – blev ett begrepp som föddes under Vietnamkriget. I krigets slutskede och samtidigt som antalet amerikanska soldater minskar, är USA:s krigsmakt i Vietnam i ett tillstånd av förfall.
Peter Taaffe skriver sin bok Empire Defeated att det fanns 245 oppositionella tidningar som trycktes och spreds bland trupperna i Vietnam. I samma bok citeras en amerikansk överste som skriver att förfallet inom armén var det värsta i ”USA:s historia” och påminde om ”den tsaristiska ryska armens kollaps 1916-17”.
I början av 1970-talet var hela det amerikanska samhället i kris. I Indokina var USA-imperialismen på väg att förloras, och på hemmaplan präglades situationen av radikalisering och polarisering. Den härskande klassen var splittrad och delvis förlamad.
Även ekonomiskt hade USA:s hegemoni inom det kapitalistiska blocket (Väst) försvagats. Vietnamkrigets växande kostnader bidrog till USA:s växande underskott och dollarns försvagning (dollarn var ända fram till 1970-talet en verklig världsvaluta). Till sist tvingades Nixonadministrationen att devalvera dollarn och därmed rasade det internationella valutasystemet, som baserats på dollarns fasta värde i förhållande till guldet sedan andra världskrigets slut, samman.
Historisk kris
USA-imperialismen kris var så djupgående att det fanns en historisk chans för ett socialistiskt genombrott i Förenta staterna men bara om det funnits ett revolutionärt arbetarparti, likt bolsjevikerna i Ryssland 1917, med massförankring. Men något sådant parti fanns inte.
Presidentämbetets förfall var ett tydligt uttryck för USA-imperialismens kris. Visserligen återvaldes Nixon 1972, men han satt på övertid. I samband med presidentvalet 1972 avslöjades Watergate-skandalen efter att presidentens ”rörmokare” tagits på bar gärning när de bröt sig in i demokraternas högkvarter i kontorskomplexet Watergate. (De s k ”rörmokarna” var ett gangsterliknande gäng bestående av gamla CIA-agenter och reaktionära exilkubaner som hade presidentens uppdrag att genomföra ”dirty tricks” och hitta ”skit” som kunde användas för att smutskasta Nixons motståndare).
Alla presidentens män drogs in Watergate-härvan och till sist tvingades Nixon avgå två år senare. Anledningen till att Kongressen avsatte Nixon var att rädda systemet från den belastning han innebar, vilket tidigare förklarats. I slutet av 1972 inledde Nixonadministrationen en av den moderna historiens värsta terrordåd – bombningarna av Hanoi och hamnstaden Haiphong (Nordvietnam).
Den dåvarande socialdemokratiske statsministern Olof Palme jämställde bombningarna med nazisternas folkmord. Under julen 1972 släpptes bomber över Vietnam med en sprängkraft motsvarande fem Hiroshimabomber. Det var fråga om ren terror, som bl a syftade till att ge Nordvietnam en sista dödsbringande varning innan USA definitivt drog sig ur kriget.
Förhandlingar pågick om en separatfred mellan Nordvietnam och USA. Kriget var i praktiken över för USA-imperialismens del. Bombningarna och mineringen av Haiphong syftade dels till att försvaga Nordvietnam innan USA:s sista soldat drogs bort och dels få en förevändning att sluta en separat fred med Hanoi, trots protester från Sydvietnams härskare Thieu. För USA:s marionett Thieu var ett sådant avtal, som inte heller innehöll krav på att Nordvietnams styrkor skulle lämna Sydvietnam, att liknas vid en dödsdom. Så i det avseende kan man säga att: ”Bomberna föll över norra Vietnam, men målet var Thieu i Saigon”, som A. J. Langguth skrev i sin bok Our Vietnam, the war 1945-1975.
”Förintelse”
Terrorbombningarna möttes av enorma protester världen över. Tidningsrubrikerna talar sitt språk. ”Förintelse” slog en tidning i Argentina fast. ”Även USA:s allierade måste erkänna att detta är ett brott mot mänskligheten”, löd rubriken i en västtysk tidning och New York Times menade att bombningarna ”Skrämmer alla civiliserade människor”. (Citaten från Peter Taaffes bok Empire Defeated). T o m påven i Rom protesterade mot bombningarna.
I Sverige tågade tiotusentals demonstranter till USA:s ambassad i december och de fem riksdagspartierna tog initiativ till en namninsamling för fred i Vietnam som på ett par veckor undertecknades av 2,7 miljoner personer. Detta var det politiska etablissemangets sätt att försöka ta udden av och initiativet från den verkliga antikrigsrörelsen – De förenade FNL-grupperna (DFFG), som bildats 1966. Men namninsamlingen och antalet underskrifter gav också besked om hur impopulärt kriget hade blivit. Redan innan julen 1972 sade 80 procent av de tillfrågade i en SIFO-undersökning att man stödde kravet på ”USA ut ur Vietnam”.
DFFG hade en viktig del i att opinionen vänt. Mellan 1966-69 tredubblades antalet lokala FNL-grupper i Sverige, som mest fanns det 150 och kanske så många som 10 000 medlemmar. DFFG var en aktivistorganisation och formellt var aktivitet ett medlemsvillkor. DFFG:s tidning (Vietnambulletinen) hade i början av 1970-talet en upplaga på 60 000.
Genom studiecirklar, veckovisa utåtriktade aktiviteter (tidningsförsäljning, dörrknack osv) och den årliga Vietnamveckan upprätthölls en hög aktiviteten. Tyvärr kom DFFG:s ledning mer och mer att utvecklas i maoistisk (Kinas stalinism) riktning. Ledningen för DFFG stödde helt den kinesiska byråkratin i dess strid mot Sovjetbyråkratin.
Stalinismen – socialism i ett land – är internationalismens och den socialistiska demokratins motsats, vilket inte bara visades av striden mellan Moskva och Peking utan också i de krig som sedan bröt ut mellan Vietnam och Kampuchea (idag Kambodja) och Kina-Vietnam 1978-79. Alla var stalinistiska stater som benämnde sig som ”socialistiska”.
Maoismens inflytande inom DFFG återspeglades också i ”folkronteri” och att man istället för klasser gärna talade om att mot monopolfolket och imperialismen stod ”folket”. Parollen om ett socialistiskt Vietnam förbjöds och ingen kritik tilläts mot FNL:s eller Nordvietnams stalinistiska ledning. Inte ens den nordvietnamesiska regimens stöd till Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 kritiserades. De trodde att ”fronten” skulle bli bredare om parollerna begränsades till enbart tre paroller: 1/ USA ut ur Vietnam; 2/ Stöd Vietnams folk på dess egna villkor och 3/ Bekämpa USA-imperialismen.
Istället för ”leve, leve FNL” och okritiska hyllningar till Ho Chi Minh reste det som idag är CWI parollen: ”USA ut ur Vietnam. Låt de vietnamesiska folket själv bestämma sin framtid”. Vi poängterade vid denna tid att en seger för den vietnamesiska revolutionen vore ett oerhört nederlag för USA-imperialismen. Men stalinismen, enpartistaten, skulle såväl begränsa revolutionens landvinningar som omöjliggöra att de stater som kastat av sig imperialismens ok förenades i en frivillig, socialistisk federation för att på sätt sprida revolutionen och hålla ut gentemot världskapitalismens tryck.
Ingen censur
Första maj 1972 arrangerade FNL-gruppen i Stockholm tillsammans med bl a socialdemokraterna en gemensam manifestation, över 50 000 deltog, mot USA:s krig i Vietnam. Men inför manifestationen förband sig FNL-gruppen i Stockholm att inte föra fram några regeringskritiska paroller.
Vi är för största möjliga bredd i konkreta aktioner, men ingen censur och absolut emot att någon individ/grupp/parti får ett veto gentemot andra deltagare i enhetsarbetet. Vid sidan av de gemensamma parollerna måste alla deltagare ha rätt att föra fram sitt eget politiska budskap, dela flygblad, sälja tidningar osv. Men detta till trots, DFFG:s aktivister gjorde en pionjärinsats då det gällde att väcka opinion mot USA:s krig.
I januari 1973 slöts till sist ett avtal mellan USA och Nordvietnam, och USA-imperialismen tvingades bort från Vietnam. Det skulle dock ta två år innan Sydvietnam helt befriats och FNL tillsammans med Nordvietnams armé tågade in i Saigon. Därmed var kriget över och Vietnam enat. Kampen i Vietnam visar att imperialismen kan besegras. Miljoner namnlösa hjältar var beredda att kämpa och offra sina liv för att besegra imperialismen. Deras kamp kommer alltid att vara en inspiration för alla som slåss för en socialistisk värld.
