foto: Tomislav Stjepic
Många barn och unga lever i rädsla över att en dag plötsligt utvisas till krig, förtryck och terror.
Vilka är de ungdomar som hotas av att skickas till Afghanistan? Låt oss titta på en av de elever som jag fick på hösten 2015. Han är på många sätt typisk för dem alla. Låt oss kalla honom för Farhad.
För det första tillhör han, liksom de allra flesta, den sedan länge diskriminerade folkgruppen hazarer. Om man läser Niamatullah Ibrahimis bok The Hazaras and the Afghan state (2017) slås man av likheten mellan den officiella synen på judar i 1930-talets Tyskland och den officiella synen på hazarer i dagens Afghanistan. Enligt författaren har antalet attacker mot hazarer ökat på senare år, speciellt utanför hazarernas traditionella område. Kabul, dit ungdomarna skickas, hör inte dit.
Farhad föddes i Afghanistan, men föräldrarna flydde med sina tre små barn till Iran när Farhad var tre år. Han har alltså inga klara minnen från Afghanistan precis som många andra av flyktingungdomarna. Många av dem kom som mycket unga till Pakistan eller Iran. De kanske till och med är födda där av afghanska föräldrar.
Farhad säger att afghaner inte har några som helst rättigheter i Iran. De har ingen rätt till vare sig utbildning, arbete eller ens att skaffa mobiltelefon. Därför kan de ungdomar som är i Sverige inte hålla kontakt med sina familjer. I Iran kan de inte röra sig fritt. ”De ser på oss att vi är afghaner”, säger Farhad.
För att försörja sig måste de skaffa arbete, men det är de tyngsta arbetena till lägst lön. Även barnen tvingas arbeta för att bidra till familjeförsörjningen. När Farhad var nio år dog hans pappa. Då fick han börja arbeta för att hjälpa sin några år äldre bror att försörja familjen. Trots arbetsdagar på 6-8 timmar började han gå hem till en kvinna som lärde honom att läsa och skriva. Flera av ungdomarna har liknande bakgrund med både arbete och skolgång.
Så kom nästa tragedi då Farhads bror greps på gatan av polis utan ID-handlingar (som en afghansk flykting inte kan få) och sändes troligen till krigets Syrien för att slåss. Det är flera av ungdomarna som varit med om att familjemedlemmar har skickats iväg till Syrien.
Farhads mamma sa då till honom: ”Du är inte säker här. Du måste ge dig iväg.” Och så gav han sig iväg på en tre månader lång mardrömslik resa som slutade i Sverige i slutet av augusti 2015. Han var då 15 år.
Det är alltså drygt två år sedan han som många andra kom till Sverige. Vad har hänt under de dryga två år som de har varit i Sverige?
Farhad, som bara har fått några års undervisning i läsning och skrivning, tog sig an skolarbetet med full kraft. Han lärde sig snabbt svenska. Han kunde knappt räkna då, men räknar i dag gymnasiematte. Han har vant sig vid ett liv i lugn och ro. Som en av de andra pojkarna sa: ”Nu vet jag hur det är när det inte är krig.”
De här ungdomarna lever nu i fred, men fruktar att skickas till en krigsliknande situation. För Farhad och många fler, som likt honom inte har vuxit upp i Afghanistan, finns inget att komma ”tillbaka” till. Inte heller de flesta av dem som har flytt direkt från Afghanistan har något att ”komma tillbaka” till. Många tappade bort sina familjer under flykten. Få av dem kommer från Kabul dit de nu skickas.
Att leva två år eller mer i Sverige utan att veta vad som kommer att hända är psykisk tortyr som bara det borde utgöra skäl att få stanna. ■
