Vilken väg för V efter valet?

2018-10-17 11:38:21

foto: Natalia Medina
På vissa håll säger V att de ska ta kamp mot högern, medan de på andra håll samarbetar med dem. Det ”ansvarstagande” V stödjer nedskärningspolitiken.

Hur ska Vänsterpartiet agera efter valet? Den frågan ställs, förutom i riksdagen, i kommuner och landsting runt om i landet. Plus i den eftervalsdebatt som förs i tidningen Flamman.

I några kommuner – som Köping och Arboga i Västmanland – har V gått med i styrande koalitioner där även Moderaterna finns med. I andra kommuner ingår KD och Centern i samarbeten med Vänsterpartiet.
Argumenten för samarbetet är dels att det ger Vänsterpartiet inflytande, dels att det håller SD borta från makten. Men att ta ansvar för kommunledningar tillsammans med Moderaterna är att ge M vetorätt mot verkliga vänsterbeslut. M skulle exempelvis aldrig acceptera ett stopp för privata vinster inom äldreomsorg och skola. Samtidigt ges SD ytterligare möjlighet att profilera sig som en ”opposition”. I Köping innebär uppgörelsen att V har gått med på en ny friskola. Detta har enligt uppgift lett till avhopp från Vänsterpartiets lokala styrelse.
I andra kommuner, som Borås och Upplands-Väsby, har Vänsterpartiet istället gått i opposition, utan att underordna sig samarbete med tidigare ”röd-gröna” samarbetspartier, S och MP. I Stockholm lovar V ”att mobilisera människor på gator och torg mot nedskärningar i välfärden och mot försök att ombilda våra hyresrätter” mot det nya högerstyret.

Vänsterpartiets ledning i riksdagen har också en otydlig syn på de borgerliga partierna. På pressträffen efter ett av Jonas Sjöstedts möten med talmannen var budskapet ”att det är viktigt att hålla alla dörrar öppna, även om Vänsterpartiets utgångspunkt är att de vill sitta i regeringen och inte ha några borgerliga partier i regeringen”. Han sa också att om det blir en Moderatledd regering ”kommer Vänsterpartiet att agera för att lägga fram en gemensam budget med Socialdemokraterna och Miljöpartiet” (citat från nyhetsbyrån Direkt).
Istället för att driva en verklig vänsteropposition betonar alltså Sjöstedt enighet med S och MP. Men det är just rollen som stödparti till S-MP-regeringen som har bromsat V:s möjligheter under perioden 2014-18. Framgångar har uppnåtts på enskilda punkter, men V har samtidigt röstat för regeringens budget med dess satsningar på militären, stora nedskärningar på flyktingmottagande och hårda budgetregler. Ännu mer uppknutna skulle V så klart bli i regeringsställning.

I en intervju i Dagens Nyheter den 23 augusti betonade Sjöstedt att Vänsterpartiet under mandatperioden har tagit ”hela ansvaret för Sveriges ekonomi”, utan kritik av den förda politiken. Han öppnade också för ”att vänstern ska sluta en allians med liberala demokrater för att försvara demokratins grundläggande värderingar”. På en direkt fråga svarade han att Centerns Annie Lööf nog skulle vara öppen för ett sådant samarbete.
I regeringsförhandlingarna speglas detta synsätt i en öppenhet att stödja en regering där C och L ingår.

Den intressanta eftervalsdebatten i Flamman speglar olika viljor och inriktningar inom V. Ett inlägg av P-O Flodström och Erik Gustafsson i Dalarna sammanfattas av Flamman som att ”feministiska och gröna frågor med stark identitetsprägel” inte kan vinna stöd hos arbetarklassen. Debattörerna skriver att hos arbetarklassen växer istället ”drömmen om nationens och med den kanske även den traditionella mansrollens återfödelse”, vilket i sin tur skulle förklara SD:s uppgång. Vänsterpartiet å andra sidan skulle främst ha stöd i medelklassområden.
I ett svar visar V:s partisekreterare Aron Etzler hur V har gått kraftigt framåt i ”arbetarklassområden som Rågsved, Hjulsta och Alby”, liksom i kommuner som ”Sorsele 37,1 procent, Degerfors 35,7 och Malå 32,9” procent. Etzlers inlägg är med andra ord ett svar från en mycket nöjd partiledning.
Inlägget från Flodström och Gustavsson talar om att dumpa eller tona ner miljö, feminism och sannolikt hbtq+, men inte vad som ska komma istället. Etzler säger i sitt inlägg att klimat och antirasism inte ska ställas mot klassfrågor. I ett annat inlägg skriver Leif Lindström, V:s kommunalråd i Borlänge, att partiet har ”en outnyttjad potential” upp till 20 procent.

Vad som saknas i debatten är behovet av kamp. Medvetenheten är inte statisk, den förändras av erfarenheter. Radikaliseringen under 1960- och 70-talen hade inte varit möjlig utan både de kraftfulla strejkerna och de starka rörelserna mot Vietnamkriget, kvinnokampen och i andra frågor, inklusive miljön.
Idag behövs aktiva kämpande rörelser för att stoppa rasism/nazism och klimathotet. Även där sådana rörelser ännu inte finns är det socialisters och vänsterns ansvar att driva frågorna. Viljan att agera finns i första hand hos de unga, inklusive unga arbetare, snarare än att de skulle drivas av någon sorts medelklass.
Fackföreningarnas passivitet måste samtidigt ersättas av strejker och kamp för arbetsvillkor, löner, bostäder, kollektivtrafik – och mot vinster i välfärden och generell antikapitalism. Det finns ingen motsättning i att förena dessa kamper. Genom historien har socialister och kommunister utmärkt sig genom att driva kamp mot både rasism och för bättre villkor för arbetarfamiljer.

Problemen kommer om Vänsterpartiets ”ansvarstagande” politik betyder att stödja nedskärningar, och när förhandlingar med andra partier ersätter aktiv kamp på arbetsplatser och i bostadsområden.
Diskussionen om vänstern efter valet fortsätter i nästa veckas Offensiv.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!